måndag 30 juni 2014

BÖRJA OM, BÖRJA RÄTT.

Dags att ta upp "Bra bok" och jag börjar redan ikväll. Idag är jag tacksam för att jag kan gå med mina båda ben. Tacksam för den friska luften som fyller mina lungor. Tacksam för Freja.

Over and out, god natt. Ny dag i morgon.

Emma

MISSFÖRSTÅDD OCH OFÖRSTÅDD.

Jag fick släpa mig upp i morse. Tanken poppar upp i huvudet; det hänger på mig. Ingen annan kommer komma och ta mig ur det, likt prinsen kommer på sin vita häst och räddar prinsessan ur knipa. Det är saga och det här är min verklighet. Mitt ansvar.

Så idag är en sådan dag då jag måste ge mig själv en hård käftsmäll för att ta mig i kragen, ta tag i saker, bryta. Gårdagens försök att rensa luften och säga det jag behöver, gick inte som tänkt. Hjärnan går på högvarv, allt kraschar i en enda kollision. Missförstådd och oförstådd. Får där och då inte fram det jag tänker. Det finns mycket jag är ledsen över. Jag känner mig sviken, frustrerad och arg. Rädd för att stå kvar helt ensam. Samtidigt som jag förstår att "hjärn-friska" människor inte kan förstå vad min situation innebär har jag ändå den där förväntan. En förväntan på att de i alla fall kan försöka tänka sig in i vad det innebär med hjärnstress och utmattning, trötthet, oro och värk. Jag är så trött på att känna mig oförstådd. I efterhand frågar jag mig varför jag inte gjorde si eller så, men det tar tid för hjärnan att inse. Processa allt som sägs och snabbt få fram svar. Ord flyger som brinnande pilar och träffar hjärtat, lämnar brännsår och ärr - mitt hjärta blöder och tårarna kommer. Hur jag än gör, vad jag än säger slutar det i kollision och tårar. Ibland verkar det som att jag inte hörs. Tårarna är nog oundvikliga just nu - de måste ut, sorgen, ilskan och alla de känslor som legat där och pyrt så länge kommer upp till ytan. Tårar över det som gått snett, allt ansvar som lagts på mig och att ingenting händer när jag inte gör. En viss person har rätt i en sak hon sade.

Lugnet i huvudet existerar inte, jag behöver ta tag i meditationen. Käftsmäll nummer två; dags att plocka fram yoginin i mig, hur motigt det än går just nu. Vet att det enda som får tankarna att skingra sig är medicinsk yoga och meditation. Jag behöver meditation i mängder för tillfället. "Just do it" var det någon som sa...

Emma

söndag 15 juni 2014

NÄR SVACKAN STYR TILLVARON.

Jag behöver en paus för tillfället. Få trycka på stopp. Den enorma svackan det känns som jag harvar i är alldeles för överväldigande. Den känns verkligen påfrestande.. Blodprover som är upp och ner vilket enligt läkaren leder till trötthet, orkeslöshet och huvudvärk - bland annat. Den psykiska utmaningen att hantera cancern och den sorgen blir så otroligt mycket svårare när kroppen sviker. Tålamodet är som bortblåst. Sorgen väger tungt, både igår och idag. Tårarna är uppe vid ytan och minsta stöt får mig att krackelera. Jag sover 11 timmar utan resultat ungefär. Känns som jag kan somna var som helst, när som helst. Biverkningarna av mer mediciner och högre dos är tydliga. Sorgen över relationer och stora sår inombords känns av mer när det är så här. Tårarna får falla, över all sorg jag känner, oavsett hur utmattad jag blir av det. Det måste få komma ut.

Ingenting av allt som pågår går hand i hand. Jag önskar jag kunde få trycka på paus, få semester. Men det funkar inte så i en cancerdrabbads liv.

Tankarna krockar och jag orkar inte mer idag. Det är en känslomässigt utmattande period och jag vill bara sova och vakna till en bra dag, en pigg kropp och ett alert huvud. Vakna och känna att det går lättare igen...

Emma

lördag 14 juni 2014

SR LEVERERAR - SOM ALLTID VÅGAR JAG TROLIGEN PÅSTÅ.

Jag har två programtips på Sveriges Radio. Ett av dem som jag känner var riktigt bra handlar om hjärntumör. Självklart något enormt centralt i mitt liv och tårarna som rann stod för igenkänning, frustration, maktlöshet och sorg. En sådan gigantisk sorg. Huvudet på spiken från SRs sida. Jag rekommenderar den starkt, speciellt för dig som berörs av hjärntumör på ett eller annat sätt. Länk till programmet hittar ni här.

Det andra programmet var lärorikt och är nog bra för de flesta att lyssna på. Det handlar om hur man bemöter en person i kris. Vet hur jag själv vill bli bemött och försöker verkligen tänka till och inte säga något "dumt". Finns ju egentligen inget i världen jag kan säga som tar bort det onda eller löser situationen, men det kanske kan vara en tröst för stunden. Själv tror jag man kommer långt genom att ge en stor kram, att sträcka ut handen eller att bara vara ärlig i hur man känner inför situationen. En situation och ett möte som för många är både läskiga och jobbiga. Länk till programmet hittar ni här.

Stort tack till Sveriges Radio, säger jag!

Emma

tisdag 3 juni 2014

AND ROUND AND ROUND IT GOES.

Jag åker upp och ner. Livets berg- och dalbana rullar vidare. Ena stunden skrapar jag näsan i botten för att i nästa flyga högt över molnen. Det är omtumlande att vara så skiftande i humöret och med allt annat som pågår i kropp och huvud så blir det lätt ohanterligt. För mycket. Inser gång på gång att jag är en periodare, vilket har sina för- och nackdelar. När jag väl är inne i en bra period funkar det mesta smidigare och jag mår bättre. Sedan, när slaget i magen kommer känns det som fritt fall. Och inte alls på något härligt, pirrande vis. Utan rakt ner i den mörka avgrunden, där allt känns betungande och jobbigt. Ibland även med en känsla av evig omöjlighet.

I avgrunden tappar jag lätt rutiner. Tappar lusten för vissa saker som jag egentligen är i stort behov av. Ekorrhjulet sätts igång och när man väl är inne där och springer är det en del gånger svårt att bryta. En styrka jag har är drivet - jag kan ta mig i kragen och när jag gör något gör jag det till 110%. Då satsar jag all in, är "duktig" och sköter mig. Lever som jag lär och trivs enormt. Sedan kommer min svaghet - när jag tröttnar. Jag tappar fart och känner mig oinspirerad, trött på det så kallade inrutade livet och vill göra det jag kanske inte borde. Jag slappar till och orkar inte hålla på med allt vad meditation och yoga heter. Då måste det hända något annat istället. Eller så är en semester från det precis vad jag behöver. En paus, en period att få slappa till. Skita i att träna, skita i att ligga på spikmattan, helt enkelt skita i de där småsakerna jag gör varje dag för att förebygga kroppen. Det jag gör för att fylla på med kraft och ork. Det dumma i kråksången är den onda spiralen. När jag slappar till blir huvudvärken sämre, blir kroppen tyngre, får psyket det tuffare. Det går så ett tag, sedan kommer jag till anhalten på botten där jag mår som sämst och det är nog det som får mig att ta mig upp igen. Jag blir trött på att må dåligt, precis som jag blir trött på att vara duktig och leva som jag lär. Tar mig i kragen och samlar kraft för att steg för steg klättra upp igen. Upp till toppen, redo att leva som jag lär och köra all in igen. Min personliga och mentala berg- och dalbana. På det här sättet tuffar det på sen, upp och ner helt hysteriskt.

Samtidigt som jag ogillar den, älskar jag den. Det enda jag vill lära mig är att inte vara så svart eller vit, allt eller inget, så på eller av. Tränar på att gasa normalt, för att lära mig att släta ut topparna och dalarna, däremot funderar jag om det är möjligt. (Ingenting är omöjligt sa Gunde Svan). Men jag som är sådan känslomänniska...

Emma