torsdag 29 maj 2014

SORGENS TIDVATTEN SKÖLJER ÖVER MIG.

Solen skiner ute idag och det känns skönt i sig. Igår var en sådan där dag när allt kom över mig i ett enda svep. När det blir för mycket. Jag känner mig så less, trött på allt och det mesta. Kroppen tung och knoppen splittrad. Trött på vardagen. Känner för att ta Tors hammare och platta till den duracellkanin som den verkar vara. Dagarna som bara går och går och går, i en enda never ending story. Paus, vad är det? Tyngden hänger kvar idag och jag behöver grotta i sorgen. Dra täcket över huvudet och försvinna, bryta ihop och gråta för alla de timmar jag inte gråtit. För alla de där stunderna när tårkanalerna agerat öken, eller tårarna bara bränt bakom ögonlocken men inte tillåtits komma ut för att jag inte orkat just då. Nu kommer de och de kommer som vårfloden.

En veckas prövotid ligger bakom mig och jag vet att prövningar kan ge bakslag. Fler tider och möten att klämma in i veckorna blir en ännu större utmaning. Ja, jag veeet ju, vet så väl att tröttheten kan komma som en smäll några dagar senare. Precis det hände denna gång. Vänsterbenet har inte orkat de senaste dagarna och besvikelsen över att kroppen inte är där framme där jag önskar blir droppen i den redan så fyllda bägaren. Konflikten finns där inom mig, ett battle mellan hjärta och hjärna. Stressen över allt som pågår uppe i huvudet. Att hantera cancern, värken, hjärnstressen, tröttheten i kropp och psyke, avståndstagande i relationer, mardrömmar, dödsångest. Och samtidigt glädjen, viljan, tacksamheten och framtidsdrömmarna. När allt pågår på samma gång, allt i en och samma röra. Kan man kanske konstatera; för många kockar i en och samma soppa? Det blir helt enkelt inte bra, så jag gråter.

Emma

onsdag 28 maj 2014

BUDBÄRARE FRÅN DET UNDERMEDVETNA.

I huvudet snurrar tankar, dunkar värken. I huvudet processas bearbetningen, både den medvetna och undermedvetna. Drömmar om nätterna. Jag famlar runt i ett mörker. Skymtar en skepnad precis framför mig, något är där men jag fattar inte vad. Plötsligt kommer skepnaden emot mig, en snaggad man och allt går mycket fort. Han angriper mig och håller händerna hårt för munnen. Chocken och bristen på luft får paniken att stiga i kroppen. Jag kan inte andas och försöker skrika, men enbart ett tyst väsande kommer fram. Jag tar i så varenda muskel i kroppen är spänd som en stålfjäder, men jag är stum. Ännu mer panik. Vaknar med ett ryck och kippar efter andan. Ser mig om i rummet med en skräck som hänger kvar. Var är han?! Sedan inser jag att jaha, det var han som var här i drömmen igen.

Vilse på ett mörkt Disneyland, famlande i den bäcksvarta trappuppgången och dessa plötsliga överrumplingar från snaggade figurer,  alltid ett mörker och alltid denna förvirring. Återkommande drömmar som försöker säga mig något, jag har bara inte listat ut exakt vad än. Pusselbitarna faller på plats, men den undermedvetna bearbetningen är nästan värst. För när jag ska somna vet jag, att i natt kanske jag möter den där mannen i mörkret igen. I natt kanske jag inte kommer få luft. I natt kanske jag aldrig hittar tillbaka.

Emma

söndag 25 maj 2014

HELT SJUKT.

Jag har kikat på Helt sjukt, som går på TV4, några gånger. Men del 5 är nog det bästa jag sett hittills. Kunde känna igen mig i så mycket Magdalena Graaf berättade, även om vi inte sitter i samma situation. Avsnittet handlar om att bli sjuk eller drabbas av något mitt i livet. Och gissa om det träffade rätt i hjärtat... Många igenkänningsfaktorer.

Det är ett avsnitt som jag tror kan vara värt att ses av dig som har någon nära anhörig som drabbats av sjukdom eller olycka. Ni hittar avsnittet här!

Emma

onsdag 21 maj 2014

TIDEN & TÅLAMODET.

Jag försöker leva, dag för dag. En bit i taget, en stund i taget de gånger det känns extra tungt. Ibland ställs man inför svåra val. Tuffa beslut som måste tas under livets gång. Cancern har fört med sig en hel del sådana. Cancern har också förändrat mycket. Känns som spelreglerna är som utbytta, så mycket nytt. I kroppen, runt omkring mig pga kroppen, förutsättningarna inte detsamma som då - förr, i det friska livet. Mycket nytt att lära sig hantera och leva med i vardagen och att bara få den snurran igång. Att ta sig igenom vardagen på egna ben med allt vad det är som ska göras och helst hinnas med. En jävla utmaning att kombinera med lugn och återhämtning. Ja, att helt enkelt kombinera den sjuka vardagen med de mer "normala" friska vardagssysslorna. Överallt i vardagens "nya" situationer konstaterar jag "jag måste lära mig hantera...". Ännu en gång stöter jag på ordet tålamod och inser att jag måste ge mig själv tid. Inte ha bråttom, inte vilja för mycket. Och jag lär mig, med tiden.

Jag slänger planen och andas.

Emma

måndag 19 maj 2014

BALKONG-OASEN.

Idag smattrar regnet stillsamt ner. Jag sitter på balkongen med en kaffe i handen och lyssnar till fågelsången - ljuvligt. Det nyplanterade gröna gror i blomlådan och jordgubbarna samt kryddorna är på plats. Freja ligger i solstolen bredvid, skönt slö efter gårdagens värme som fick henne att aningen flämta. Jag känner mig nöjd med tillvaron. Nog fan har det hänt något med mig, men vad mer exakt?

Alla diskussioner hos terapeuten leder mig framåt. Uppenbarligen finns det mycket mer i livet att lära än jag någonsin kommer kunna förstå. Tänk att allt vi stöter på under åren sätter sådana spår, formar oss. Att allt vi har runt oss påverkar oss. Det är nog först idag som jag kan se hur enorm del det har i mitt liv. Cancerns efterdyningar har dessutom gjort minsta lilla detalj så avgörande. Precis som efter att en tsunami röjt över ett område syns spåren, allt som blivit förstört. Vissa delar är borta helt, andra trasiga eller ofullständiga. Så är jag. Trasig, skör och lite halv. Kroppen hickar till vid ett väderomslag och sinnet upplever minsta känslostorm som en jordbävning. Egentligen är det kanske det som har hänt. Jag kan se mitt liv, min vardag och kropp, i en större helhet idag. Efter att ha stött och blött detaljer i terapeut-fåtöljen har jag fått en större kunskap om helheten. Mönstren jag inte kunde se tidigare, kan jag idag konstatera. Mårten som finns där, men som i viss mån måste hamna i skuggan när jag står i livets rampljus. För mitt liv ska handla om mig och inte honom. Det ska vara mina val, inte hans. Men jag kommer varje dag få lov att respektera hans närvaro. Kännedomen om att han ligger där och lurar, det är något jag tar med gigantiskt stort allvar. Han kommer få lov att alltid finnas ute i periferin.

Att lära sig leva med en tumör i huvudet är allt annat än enkelt. Vissa stunder kommer skräcken som en åsksmäll mitt på soliga sommardagen, där jag glatt går och trallar. PANG! Rädslan över att den ska börja växa kommer och går, på samma sätt som Jonas Gardell jämförde sorgen med ett tidvatten. Rädslan, sorgen, ilskan och känslan av orättvisa och maktlöshet kommer och går. Kommer och går.
Jag har nu levt med honom i över 2,5 år och självklart har det också gjort att jag lärt mig saker. Hur det funkar, hur JAG funkar, vad som funkar och inte. Min kunskap har blivit stor och jag känner mig ivrig att lära mig mer. I och med att kunskapen och erfarenheterna fylls på, växer också min makt i den här annars maktlösa situationen. Det, tillsammans med att jag kan hjälpa andra, känns ändå som en skön tröst.


Idag vet jag nog ganska bra vad mitt hjärta, mitt huvud och min själ mår bra av.

Emma

fredag 16 maj 2014

TIDIG FREDAGSNATTI.

Jag vet. Fredagen är bara barnet än. Men jag och suffisen här hemma har haft en hektisk vecka så vi lyssnar på Dalai Lama och säger god natt, typ nu. Han vet vad han pratar om han.


Emma

onsdag 14 maj 2014

DEN DÄR PERIODEN.

Att gå igenom ett helvete känns många gånger även så; som ett helvete. Never ending. Men en sak kan jag konstatera: man går oftast starkare ur det. Starkare ur de där stunderna i livet då allt känns hopplöst. Ingen förtjänar ett helvete, ibland är det tyvärr bara ens tur verkar det som. Man är nästa person i lidandets kö. Förhoppningsvis kan man vända det till en jävla bra erfarenhet i livet när det värsta av stormen dundrat förbi.

Några timmar efter operationen december 2011. Tejp-klister i ansiktet, omtumlad och mörbultad i huvudet, men fortfarande leende och skämtande trots situationen. Ibland undrar jag hur jag gjorde. Men det är nog så vi många fungerar. Kroppen överraskar, förvånar och uträttar mirakel i de mörkaste stunder. Får oss att överleva.

Jag ser tillbaka på tiden som något förjävligt, men också något fantastiskt på olika vis. Vilken resa, vilka framsteg. Vilken lärdom och erfarenhet. Jag är starkare idag, än jag var då och det känns som en tröst. Makt till mig. Och det där med "never ending"-känslan? Jo, det tar slut. Eller det blir i alla fall lättare med tiden, det krävs bara mycket tålamod och mycket tid vissa gånger. Det krävs att lägga ner ett arbete. Ta en dag i taget. En timme i taget. Babysteps.

Emma

tisdag 13 maj 2014

HJÄLP! REDAN MITTEN AV MAJ!

Det både är och har varit dagar bokade med möten - dels ny läkare men också möten kring vägledning mot arbetsträning. Varje vecka även tillfällen med massage och samtalskontakt. Ja, dagarna flyger förbi med rasande fart och det är detta eviga pusslande med tiden. Tiden i kombination med orken. Att hela tiden försöka ligga ett steg före, så kroppen orkar veckan ut. Att vara här och nu, inte stressa framåt, inte hamna i gamla mönster. Jobba förebyggande med huvudvärken, muskelspänningarna och psyket. Min dagar känns alltid som ett jobb som pågår dygnet runt. Siffror och klockslag som surrar runt i huvudet, uträkningar och nedräkningar. En hund som jag försöker ge mitt bästa och även mitt bästa jag. En glad matte som kan spralla och busa till det, som andas och tar det lugnt. I harmoni och balans.

Det känns som det hänt något. Med mig själv, med mig och Freja. Jag är gladare, Freja lugnare och lyssnar bättre. Hon har blivit äldre och klokare och det värmer i hjärtat över bandet jag känner med henne. Det har definitivt stärkts med tiden.
Innan Mårten kom in i livsbilden fixade jag vardagen med en klackspark. Kunde ha femtioelva bollar i luften och fortfarande ha koll. Sen kanske jag i ärlighetens namn inte mådde speciellt bra med all stress och press jag byggt upp på mig själv. Men det var inga svårigheter som idag att få vardagen att gå runt på samma sätt. Det är väl inte konstigt egentligen, men idag kan det vara sådana svårigheter att bara ta tag i ett samtal vissa dagar. Eller att ens komma ihåg deklarationen.

Jag gör misstag, det går snett och ibland blir det inte alls som jag tänkt mig. Men jag försöker vända det till en erfarenhet, se det som en lärdom istället för att klanka ner på mig själv allt för mycket. Vissa gånger går det inte, då kommer den där stränga rösten inifrån med bannor. "Herregud, Emma." Men jag jobbar på att sänka ribban och kraven på mig själv ytterligare och det går åt rätt håll. Börjar kunna identifiera bättre vad jag behöver lära mig hantera i veckorna för att bäst ta mig igenom en "normal" vardag. En som inte består i att spendera hela dagarna hemma. Efter kroppens förändringar och förändringar i förutsättningar finns det massor jag behöver lära mig. Situationer som jag inte fixar lika lätt som för 2,5 år sedan. Jag fortsätter med myrstegen, jobbar på tålamodet och tränar på att bromsa mig själv. Men no doubt, jag behöver lite hjälp utifrån när jag hamnar där och skenar iväg med viljan i högsta fart. De gångerna är jag tacksam till vilka "resurser" jag faktiskt har omkring mig.

All kärlek till mina närmaste familjemedlemmar och vänner, som stöttar och puschar i vårt och torrt.
Ni är ovärdeliga och helt jävla oslagbara rent ut sagt! Ingen nämnd, ingen glömd - och dessutom vet ni vilka ni är ❤️

Emma

lördag 10 maj 2014

HAPPY SATURDAY.

Jag känner mig glad, positiv, inspirerad. Tänk att en sådan sak som att bestämma sig, sätta ner fötterna och enbart satsa på saker ens själ mår bra av ger sådan effekt. Inget kan få mig att bli nere idag, inte ens Mårten - det svarta hålet i min hjärna.


Emma

torsdag 8 maj 2014

NU FÅR DET VARA NOG MED ONÖDIG HUVUDBRY.

Igår var som att luften gick ur mig. Diskussion med terapeut och sedan en givande fika med M och ja, på kvällen sen pös det långsamt ur mig. Jag är trött. Så ofantligt trött och matt i kroppen på allt som varit. Alla svåra relationer, känslomässiga meningsutbyten och dispyter, diskussioner, missförstånd, insikter, val och åter val. Jag är trött på att kämpa fram i vardagen och försöka, kompromissa, prova igen, prova på ett annat sätt. Försöka se från en annan vinkel, med andra glasögon. Men det är fan så; jag kommer fram till samma sak i princip varje gång. Jag är trött på att gråta, sörja, skrika i kudden av maktlöshet och frustration. Jag har nog av det redan i mitt liv pga Mårten och den dagliga kampen. Jag behöver inte mer.

Jag behöver vila från myllret i huvudet, skratta, njuta och koppla av. Slippa tänka på det destruktiva omkring mig. Alla som inte förstår mig för den Emma jag är idag. Den Emma jag utvecklats till. Jag är inte samma som innan cancern, jag vet det. Vem hade varit det egentligen? Efter en tro att livet är slut, dödsångest, trauma, fruktansvärda beslut och fruktansvärda erfarenheter. Vem fan hade varit densamme? Endast någon i total förnekelse och blindhet inför verkligheten. Det är inte jag - att välja ett liv i förnekelse.

Nu är jag mätt på att sörja. Sörja allt det som inte är vad det varit. Nu lägger jag ner. Klipper och pausar. Inget är skrivet i sten och tiden får utvisa hur allt blir. Dags för nya härliga tag och bara det känns som en lättnad i kroppen att konstatera.

Nej, man vaknar inte bara en torsdag och vet, fast idag känns lite så. Även om jag reflekterat och insett ett tag tillbaka vad jag mår bra av. Vad som krävs. Det tar ibland sådan tid, man behöver smälta och landa innan man börjar bearbeta. Vända och vrida, sedan sörja tills man insett att det är som det är. Då sätter man punkt, som jag gör nu.


Emma

fredag 2 maj 2014

IBLAND BEHÖVER MAN ÖGON UTIFRÅN.

Det kliar i fingrarna och i huvudet skapas mening efter mening. Jag är så inspirerad efter Skånetrippen så jag kan knappt sova. Känner mig som en kapplöpningshäst som frustande står i sitt bås och väntar på att startskottet ska gå. Alla insikter och lärdomar jag tagit del av de senaste sjukdomsåren vill ner på papper. Känner mig tacksam för tiden jag gått i terapi, tacksam att fortfarande gå. Ser jag tillbaka på Emma hösten 2012 är det stor skillnad idag. Insikterna över de nedbrytande relationer jag haft utan att förstå det. Beteendet gentemot andra som kommer i första hand och mig själv som fått komma sist. I så många relationer har jag backat och jag kan se mönstret så mycket tydligare nu. Det destruktiva är glasklart och jag kan nästan bara skratta varje gång vi på onsdagarna  kommer till samma återvändsgränd igen. Jag sitter i fåtöljen och fnissar, när jag inser hur jag gjort. Jag har handlat utan att se vad det har gjort med mig. Blind inför verkligheten och mitt eget bästa.

Vi är många som sätter andra före oss själva. Det kan man väl få göra tänker jag, så länge det inte blir på bekostnad av sig själv. Så länge man inte trampar på sig själv för andras skull. Jag har alltid velat att personer i min omgivning ska ha det bra, ska vara glada och många gånger därför backat. För mig har det inte spelat någon större roll, har jag tänkt. Som att min vilja inte betyder något, fastän den gör det. Jag har på ett sätt varit som en fisk i ett stort stimm, följer med strömmen, bryter sällan ut och säger sällan ifrån. Alldeles för snäll. Det är inte bilden jag har av mig själv konstigt nog, att vara så klen på att säga nej eller stopp. En bild i huvudet som egentligen inte visar sanningen förrän idag. Idag sätter jag ner foten, kanske inte till 100% men jag tränar på det. Jag är på väg åt rätt håll. Att lyssna inåt på sig själv och att vara egoistisk är inte samma sak, kom ihåg det. Precis som att sluta vara snäll betyder att man blir elak, för det stämmer inte heller. Skrattretande enkelt kanske någon tycker, men huvudet kan spela en sådana spratt att det mest självklara i världen blir otydligt.

"Ser du skogen?"
"Nej, träden är i vägen!"

Emma