torsdag 27 februari 2014

KLOKA ORD.

Sjukdomen sitter i kroppen, inte i själen.

Emma

onsdag 26 februari 2014

ÄNNU EN ONSDAG SOM GÅR MOT SITT SLUT.

Smått maniskt vandrar jag runt i lägenheten och slänger. Rensar, går igenom och snyggar upp. Oroligheterna inom mig kräver ordning runt omkring, en organiserad lägenhet och ett enkelt intryck med få saker framme. Hjärnan orkar inte med det ständiga sorterande som pågår. Min kropp kräver lugn och stillhet. Jag känner hur jag skriker inombords, över frustration, maktlöshet och pendlande ångest. Sjukdomens alla avtryck i min själ.

Den enkla lösningen för att inte bli besviken på människor är att sänka sina förväntningar. Men att sänka sina förväntningar på de nära är allt annat än enkelt. Jag känner att vardagen ofta kantas av besvikelser, för jag förväntar mig mer, kräver mer. Tumören i mitt huvud har dessutom ställt allt på sin spets vilket lett till att det mesta blir enormt påtagligt. Jag är mycket känsligare än jag var tidigare, precis som att min kropp och mitt psyke blivit försvagad, sargad. När livet slänger sina utmaningar på en kan vi nog alla konstatera att det sätter sina spår, mer eller mindre. Mina har blivit både stora och djupa. Ärr och sår som tar år på sig för att läka.

Emma

lördag 22 februari 2014

BEGRÄNSNINGAR.

Nu sitter jag här och skriver igen. Som jag så många gånger de senaste veckorna gjort. De många gånger som jag påbörjat men inte avslutat. Brutit ihop mitt i meningen och bara inte haft kraften att formulera tanken till punkt. Känslorna. Ögonen har gett upp och kroppen har inte orkat sitta rakt. En tid då immunförsvaret bara inte vill återhämta sig, en tid då kroppen inte får tillbaka sin styrka. Halsont till och från, trötta muskler och allmänt tunga steg vart jag än gått.
Jag börjar bli trött och less på att känna mig så orkeslös. Trött på att kurera med allt mellan himmel och jord och ändå bara få effekt stundvis, för att nästa timme känna mig sämre igen. Allt blir så skört när immunförsvaret tappar i styrka. Huvudvärken och allt möjligt annat kroppsligt tilltar, tålamodet försvinner och minsta motgång driver mig till bristningsgränsen. Tårar och frustration över situationen, att allt jag gör vissa dagar inte fungerar hur mycket jag än kämpar och försöker.

Möten med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, diskussioner kring huruvida jag ska arbetsträna eller ej. Jag sitter på mötet, exalterad och peppad, och i all min iver glömmer jag det mest väsentliga - att vara realistisk. Våran plan blir allt mer ouppnåelig som det ser ut just nu, men jag hejar på, utan minsta tanke på att vara just realistisk. Min vilja springer före mig, utmanar och jag är inte den som är den, jag hakar på. Allt för att vardagen ska gå framåt, att så att säga få ett kvitto på att jag går framåt, att jag kommer vidare och närmar mig ett friskare liv. "Arbetsträning"... tänker jag drömmande. Att kunna gå till ett jobb och göra nytta, komma hem på eftermiddagen och känna mig helt slut av att jag gjort något, åstadkommit. Uträttat något mer än att bara ta hand om mig själv och hunden... Men som det är idag får det vara mitt jobb, det och lite andra saker. Små projekt här och var, som håller mig flytande. Som kan stå substitut till arbetstränings-kvittot. Jag är inte där än, redo för kraven och pressen. Hjärtat fylls av värk och vätskefyllda halvmånar känns i mina ögon... det gör så ont att jag inte kan göra det jag vill. Jag vill så mycket men är begränsad i kroppen på grund av en sjukdom som invaderat, en tumör som är här utan minsta lilla inbjudan i handen. Fan ta dig, Mårten, fan ta dig.

Samtidigt som jag blir arg på Mårten blir jag arg på alla där ute som inte tar vara på sina möjligheter, som konstant klagar över diverse saker fastän möjligheterna ligger för deras fötter. Alla som kan jobba men som inte tar chansen, de som faller ihop som en våt fläck och ger upp innan de ens försökt. Jag skulle ge allt för att kunna jobba, alla pengar i världen för att min kropp skulle fixa eller orka det.  Det här är den del av sjukdomen jag troligtvis aldrig kommer acceptera. Begränsningarna jag tvingas leva med. Att sitta i en situation jag inte kan ta mig ur, att acceptera att jag hamnat i cancerns klor - hur fan ska jag kunna acceptera det? Jag kan omöjligt känna att det är okej att jag sitter i en situation jag inte kan ta mig ur. En situation jag i viss utsträckning kan påverka men inte få att försvinna helt som det är idag.

I hela mitt liv har jag påverkat mitt liv, gjort viktiga val, styrt mitt skepp i den riktning jag vill segla. Men denna resa får jag lov att ta vägar jag inte riktigt hade tänkt ta. Omvägar.
Acceptera att allt har sin tid, det gäller bara att vara realistisk och hitta ett nytt sätt utifrån de nya förutsättningarna. Trots att hjärtat väger enormt tungt med dessa insikter och känslor i åtanke ser jag fram emot vad som komma skall. Små projekt är på gång och jag försöker verkligen se vad jag har. Att det hade kunnat vara värre.

Allt har sin tid, allt har sin tid.

Emma

tisdag 4 februari 2014

DEN DÄR GÅNGEN SORGEN SLÅR TILL & DEN DÄR ANDRA GÅNGEN JAG BARA FÅR NOG.

Gårdagen var en sådan dag när allt var drygt. Dryg kropp, dålig sömn, konstigt humör, hemsk värk, sämst tålamod, obstinat hund, tunga skor. Allt felade och kändes så jävla jobbigt. Jag ville gråta men känslorna satt fast. Tårarna hade frusit som till is och allt jag ville ha var lite plusgrader. Lyfta på locket, lätta på bördan när känslorna ligger och trycker som mest. Från ingenstans dyker en vacker film upp, från en fin gammal vän. Vacker tanke och text, kärlek och pianomusik. Ett stöttande budskap och proppen släppte som om någon våldsamt drog ur den. Tårarna forsade. Sorgen slår alltid till när jag anar det som minst. Jag sitter där och det forsar vattenfall nerför kinderna. Synen blir suddig och snörvlandet hysteriskt. Otröstlig, förtvivlad gråt. Sorg över sjukdomen i min kropp. Nu är den tyngsta sorgen uppe vid ytan och visar sig vid minsta lilla, när som helst och var som helst.

Det finns mycket positivt och hoppfullt i mitt liv just nu. Men dagar som dessa är otroligt tunga att bära. Hantera. Allt jag hela tiden ska hantera. All sjukdom, behandling och operations avtryck och märken. Alla spår, de många förändringarna och tvången. Det blir för mycket. Terapin som fått mig att titta närmare på alla pusselbitar i mitt livs alla vinklar och vrår. De många relationerna där jag gett och gett, ständigt stöttande och peppande utan att ens få hälften tillbaka. Idag släpper jag alla dem. Alla relationer där jag inte får någonting i gengäld, utan bara tömmer mig likt en terapeut på mina råd. Bland det värsta med att ha blivit sjuk är folks bemötande, något jag pratat om många gånger. Värst är insikten och känslan som landar när man blivit ignorerad. Som om jag vore genomskinlig eller inte ens finns. Jag kan ta det från många, skaka av mig och gå vidare med vetskapen om att jag inte äger problemet. Jag blir bara "utsatt" för deras feghet och rädsla. Något jag många gånger kan hantera och acceptera. Droppen kommer när en så kallad nära vän ignorerar mig mitt framför näsan. Någon som stöttat och hållit mig i handen, men nu själv genomgått en livsförändring och helt plötsligt inte ens verkar ha tiden att vinka eller säga hej. Då bara orkar jag inte vara den där förstående personen, ödmjuk och resonlig. Jag har fått nog. Jag har fått nog av vänner som sviker, vänner som skiter totalt i hur jag mår på grund av att de är rädda eller fega.

Jag har gett så många relationer en chans om och om igen. Varit den enda som kämpat in i det sista för att det ska bli bra, lösa sig. Vad har jag fått tillbaka? Ett beteende där de spelar att de inte ser mig, "Va, var du där? Jaha, oj, nej jag såg dig inte! Vad synd!". Jag blir förbannad och den mer känslo-kidnappade, totalt sårade delen av mig vill bara skrika dra åt helvete och klippa bandet. Jag tolererar mycket, men även jag står upp för mig själv och har min integritet och tänker inte ta en sådan kränkning. Finns inte jag för dig, då är du inte värd min tid. Min värld. Då får jag verkligen nog, när "vänner" som vet så mycket om mitt liv, mina känslor, tar en kniv och sticker i hjärtat där det gör som mest ont, för att till sist vrida om. En sak kan jag konstatera, ni gör separationen väldigt enkel för mig när ni hugger där ni hugger.

Emma