Torrt, det är torrt som öken i munnen. Så förbaskat trött på muntorrheten jag får av medicinerna. Det är som om jag slickat världens alla frimärken. Yrseln har blivit bättre, men sömnlösa nätter har satt sina spår. I nacke, i huvud. Läkaren säger att vi ska ha is i magen. Just nu vill jag bara ha is i huvudet som dunkar så svetten stundvis lackar i pannan och ögonen vattnas. "Biverkningarna kan bli bättre med tiden, så jag skulle vilja ge det lite mer tid.", och jag förstod väl att det skulle vara svaret. Att jag måste ge medicinerna tid. Jag vet att jag inte kan knäppa med fingrarna och förvänta mig att det är bättre. Jag måste ha tålamod. Fortsätta att konsumera salivstimulerande tabletter och dricka rogivande te till kvällen. Allt för att hjälpa kroppen så gott det går.
Vissa dagar är det mycket lättare att leva. I dag hör inte till en av dem. Däremot förra tisdagen, med inspelning i Stockholm, och sen lördagen då jag fick vara med och samla in pengar till Cancerfonden gör det. Två dagar jag fick fokusera på något annat, en känsla av att göra något vettigt. Inte bara ta hand om mig själv och hunden. Något som i längden inte leder till självförverkligande och känslan av att man är viktig. Men jag är evinnerligt glad och ödmjuk över att få vara med och bidra. Som då, i lördags. Att stå nervöst inför skaran med människor och berätta varför det är så viktigt att skänka pengar i kampen mot cancer var ännu en personlig utmaning för mig. Jennifer dök upp i mitt huvud och tårarna trängde sig fram samtidigt som rösten sakta gav vika. Pengarna vi fick in värmer mitt hjärta, en sak som gör att mitt liv känns mer meningsfullt. Att mitt liv betyder något och jag får något mer än Freja att leva för. Små projekt väcker glädjen till liv inom mig. De blir som tillfälliga sysslor när jag inte kan jobba på riktigt. Drömmen om min framtid och det jag vill ägna mig åt känns närmare på något vis, jag vet inte varför.
Under lördagens insamling insåg jag att frågorna kring cancer och okunskapen är mycket större än jag trott. Det är en av anledningarna till att jag släpper in er i mitt liv. En orsak till att jag öppet och ärligt berättar hur mitt liv är att leva. Kanske kan det ge lite svar på hur det i alla fall kan bli när någon drabbats av en hjärntumör. Vad som händer, hur tankarna kan bli, hur behandlingen påverkar, vad läkarna gör i framtiden och hur kroppen förändras. För att ta några få exempel.
Mitt liv fick en sådan radikal förändring när jag såg Mårten i min hjärna. Igelkotten, och kanske förstår ni nu varför jag sagt att han är en igelkott. Ser ni honom? Där han - den svarta klumpen - befinner sig i min hjärna? Han är ful.
Emma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar