onsdag 3 september 2014

DEN NÄRVARANDE DÖDEN.

I 3 år har jag krigat. Sått envist kvar som motståndare och utmanare mot Mårtens intrång i min hjärna. 3 år... det är inte konstigt att kroppen är trött, att musklerna känns tunga och huvudet stundvis vill gå i ide. Att få linda in sig i något liknande en puppas kokong och vila där, i lugn och stillhet utan faror som knackar på dörren. Vilket drömscenario efter åren och de smällar som kommit på rad.

Tåget gick, som jag sa då, och där på satt jag, utan möjlighet att hoppa av. Jag sitter fortfarande på tåget, som ömsom tuffar ömsom skenar genom livets berg och dalar. Jennifers övergång till himlen har så klart väckt en hel del tankar hos mig. Cancern, livet, framtiden, döden. Satt hos K i förmiddags och tårarna rann över hur jag hela tiden slits. Dessa dubbla sidor. Tankar som "tänk om tumören börjar växa", "tänk om jag skulle bli sämre", "tänk om läkarna en dag säger nu kan vi inte göra mer för dig Emma", "tänk om jag dör... innan jag hunnit göra det jag vill och drömmer om". Alla tankar som en sådan situation som min väcker. Det tär på en, i alla fall på mig. 

Sedan den andra sidan. Där jag samtidigt vet att vi inte kan sia framtiden, att jag får ta de problem då - om de ens uppstår. Inte oroa mig i onödan, inte leva ett liv i oro och skräck. Sidan där jag också accepterat dödens närvaro och att jag en dag kommer gå den till mötes. Det krockar, för sedan finns även den starka livsviljan i mig. Den där delen i mig som krampaktigt håller sig i livet, delen som inte vill lämna jordelivet. Delen som vill styra över mitt öde och mitt liv, fast jag vet att vi inte har makten i våra händer. Vi är inte ensamma regissörer över vårt eget livs drama. 
Att hela tiden förhålla sig till alla tankar som kommer upp rörande min existens tar kraft. K frågade mig vad som skulle hända om jag slutade värja mig för "tänk om"-tankarna. Jag svarade att jag inte vet, men att jag är rädd för att de ska ta över. Hon tror jag skulle spara energi på det, det tror jag säkert också. Men som jag sa till henne; att om jag skulle tillåta dem vara där, få större utrymme och slutar värja mig mot dem blir jag rädd. Att tillåta det känns som att jag ger upp. Jag lämnar över kontrollen till någon annan. Jävlar anammat i mig försvinner tillsammans med kontrollen. Att tillåta tankar om döden i större utsträckning än idag och olika scenarion kring hur det kommer gå för mig känns som en highway till undergång. Att fokusera på det ger mig ingenting positivt tänker jag... Det blir en självuppfyllande profetia på spiralen som bildas - och den går endast neråt. Dominoeffekterna av att fokusera på det negativa, det där mörka som ständigt lurar i sinnet, det sätter sig till slut i kroppen. 

Jag vet hur stor inverkan inställning och det mentala har. Tänker jag positivt och fokuserar på det bra tror jag också att det kommer gå bättre. Det är nog också mitt sätt att försöka se att jag fortfarande har makt över min situation. Jag har kontrollen, jag bestämmer - inte Mårten. Det är hela tiden en pågående balansgång mellan att acceptera tankarna och höra dem, låta dem vara där men ändå ignorera och inte låta dem ta över. De får inte ha huvudrollen i min vardag. Att slitas mellan detta, styrkan och självdisciplinen som krävs vs att släppa efter, får mig ibland att tro att jag ska gå mitt itu.

Emma

2 kommentarer:

  1. Tack för din fina blog. Den får mig att känna mig mindre ensam. Kämpa på!

    SvaraRadera
  2. Det glädjer mig - inte att (vad jag gissar) höra att du sitter i något liknande - men att jag delar med mig kan skapa den känslan. Den är viktig, och varken du eller jag är ju ensam. Stor styrkekram!

    SvaraRadera