onsdag 27 augusti 2014

GÅRDAGEN.

Freja ifrågasätter inte så mycket här hemma idag. Kräver inte så mycket och leker för det mesta själv de stunder hon känner för det. Försöker ibland få med mig men lägger ner så snart hon inser att det inte är läge. Telefonen ringde tidigare idag, A började prata. Frågade "hur mår du idag?" och direkt kände jag den omtänksamma, tillåtande handen på axeln. Handen som säger att det är okej. Jag krackelerade och allt sipprade ut. Hon är en av dem som får mig att reagera så sådana dagar som idag, när allt rinner över och är för mycket. Tårarna rann och jag berättade alltmer snörvlandes. Näsan svullnade igen totalt och hushållsrullen, ja den minskade förvånansvärt snabbt, ark efter ark. Några stunder suckade vi tillsammans, andra skrattade vi åt tillvaron som råder, allt som varit och hänt på en förjäkligt kort tid. Ibland är det för stort att ta in att det hänt så mycket på bara 3 år. Skratt och gråt, frustration och lättnad, glädje och sorg. Vilket skönt men omtumlande samtal.

Läste en del ur boken om hjärntrötthet igår. Det sätter igång mycket känslor och tankar - som vanligt både bra och dåliga. Befrielse och förståelse, samtidigt så mycket sorg över funktionsnedsättningen jag just nu lider av. Den förlamande mentala tröttheten som också sätter sig i kroppen. Alla utmaningar och svårigheter med relationer har stulit tiden från bearbetning av allt som pågår i kropp och huvud. Alla roliga saker jag gjort har också bidragit till att det på ett vis blivit ett glapp mellan då och nu. Nu kommer slaget och luften går ur mig. Tankarna kommer och känslorna svämmar över. 26 augusti, en dag jag behöver gråta, gråta och gråta. Andas och tänka att det är okej. Jag hinner skratta lyckligt senare.

Känslan av omgivningens förväntningar på mig är mer påtaglig vissa dagar. Samtidigt undrar jag om omgivningen verkligen har de förväntningar på mig som jag tror. Det är nog snarare jag som har förväntningarna på mig och sätter pressen på mig själv många av gångerna. Att jag ska vara glad, lägga det tunga bakom mig och sluta älta, för att nämna några av upplevelserna jag får. De gånger som när vännerna pratar om allt roligt som ska hända, allt kul vi ska göra sitter jag där med en kropp som skriker av värk, trötthet och tårar. Ett inre som fortfarande är skadat av cancerns frammarsch i mitt liv. Ett inre som varje dag kämpar med det som pågår minut för minut. Allt det där roliga det pratas om kan jag inte ge mig in i periodvis, det går inte i ihop med min verklighet alla dagar.

Det yttre visar en helt annan bild. Långt hår, den energiska tjejen som så ofta är ute med hunden. Hon som skrattar till och från och slänger käft med omgivningen. För konversationer som om inget pågår. Under allt det där, innanför väggarna pågår en kris och ett sorgearbete. En tjej som stundvis slits sönder inifrån. Varje gång det är jobbigare orkar jag inte ta upp det. Prata om det och säga "nej jag mår inte bra" när folk frågar hur läget är. Att idag strejkar kroppen, idag rinner tårarna eller att idag brinner det i både huvud och öron. Vissa gånger känner jag bara för att svara det första jag tänker. Verkligheten att jag är allvarligt sjuk, hur kan man må då? Säga att jag inte vet vad jag ska svara på frågan ens, jag vet inte var jag ska börja. "Har du tid?" kanske jag borde svara. De där gånger jag lider extra vill jag skrika rakt ut vid frågan, men den är ju så ofta en artighetsfras. Så samtidigt som jag vill vara brutalt ärlig vissa dagar tänker jag att det står en person där också. En människa med känslor som ska ta emot min ärlighet. Men att omgivningen dömer hunden efter håret gör mig arg. Det är som att bara för att jag ser frisk ut nu, för att jag gjorde ditten eller datten i t.ex. söndags eller för att jag blabla så är det bra nu. Det är över och Emma mår bra.
Det går framåt, och ja jag är bättre, men det betyder inte att allt tungt slutat. Det du ser är inte verkligheten. Under ytan pågår det saker, det gör det för oss alla - endast i större eller mindre utsträckning.

Hjärtat och samvetet får mig att bita ihop när jag egentligen vill säga som det är. Det måste bli ändring på det. Jag tar hand om andra, alldeles för många dagar i veckan, när jag själv befinner mig mitt i en helvetisk tornado.

Emma

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar