Jag åker upp och ner. Livets berg- och dalbana rullar vidare. Ena stunden skrapar jag näsan i botten för att i nästa flyga högt över molnen. Det är omtumlande att vara så skiftande i humöret och med allt annat som pågår i kropp och huvud så blir det lätt ohanterligt. För mycket. Inser gång på gång att jag är en periodare, vilket har sina för- och nackdelar. När jag väl är inne i en bra period funkar det mesta smidigare och jag mår bättre. Sedan, när slaget i magen kommer känns det som fritt fall. Och inte alls på något härligt, pirrande vis. Utan rakt ner i den mörka avgrunden, där allt känns betungande och jobbigt. Ibland även med en känsla av evig omöjlighet.
I avgrunden tappar jag lätt rutiner. Tappar lusten för vissa saker som jag egentligen är i stort behov av. Ekorrhjulet sätts igång och när man väl är inne där och springer är det en del gånger svårt att bryta. En styrka jag har är drivet - jag kan ta mig i kragen och när jag gör något gör jag det till 110%. Då satsar jag all in, är "duktig" och sköter mig. Lever som jag lär och trivs enormt. Sedan kommer min svaghet - när jag tröttnar. Jag tappar fart och känner mig oinspirerad, trött på det så kallade inrutade livet och vill göra det jag kanske inte borde. Jag slappar till och orkar inte hålla på med allt vad meditation och yoga heter. Då måste det hända något annat istället. Eller så är en semester från det precis vad jag behöver. En paus, en period att få slappa till. Skita i att träna, skita i att ligga på spikmattan, helt enkelt skita i de där småsakerna jag gör varje dag för att förebygga kroppen. Det jag gör för att fylla på med kraft och ork. Det dumma i kråksången är den onda spiralen. När jag slappar till blir huvudvärken sämre, blir kroppen tyngre, får psyket det tuffare. Det går så ett tag, sedan kommer jag till anhalten på botten där jag mår som sämst och det är nog det som får mig att ta mig upp igen. Jag blir trött på att må dåligt, precis som jag blir trött på att vara duktig och leva som jag lär. Tar mig i kragen och samlar kraft för att steg för steg klättra upp igen. Upp till toppen, redo att leva som jag lär och köra all in igen. Min personliga och mentala berg- och dalbana. På det här sättet tuffar det på sen, upp och ner helt hysteriskt.
Samtidigt som jag ogillar den, älskar jag den. Det enda jag vill lära mig är att inte vara så svart eller vit, allt eller inget, så på eller av. Tränar på att gasa normalt, för att lära mig att släta ut topparna och dalarna, däremot funderar jag om det är möjligt. (Ingenting är omöjligt sa Gunde Svan). Men jag som är sådan känslomänniska...
Emma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar