NU FÅR DET VARA NOG MED ONÖDIG HUVUDBRY.

Igår var som att luften gick ur mig. Diskussion med terapeut och sedan en givande fika med M och ja, på kvällen sen pös det långsamt ur mig. Jag är trött. Så ofantligt trött och matt i kroppen på allt som varit. Alla svåra relationer, känslomässiga meningsutbyten och dispyter, diskussioner, missförstånd, insikter, val och åter val. Jag är trött på att kämpa fram i vardagen och försöka, kompromissa, prova igen, prova på ett annat sätt. Försöka se från en annan vinkel, med andra glasögon. Men det är fan så; jag kommer fram till samma sak i princip varje gång. Jag är trött på att gråta, sörja, skrika i kudden av maktlöshet och frustration. Jag har nog av det redan i mitt liv pga Mårten och den dagliga kampen. Jag behöver inte mer.

Jag behöver vila från myllret i huvudet, skratta, njuta och koppla av. Slippa tänka på det destruktiva omkring mig. Alla som inte förstår mig för den Emma jag är idag. Den Emma jag utvecklats till. Jag är inte samma som innan cancern, jag vet det. Vem hade varit det egentligen? Efter en tro att livet är slut, dödsångest, trauma, fruktansvärda beslut och fruktansvärda erfarenheter. Vem fan hade varit densamme? Endast någon i total förnekelse och blindhet inför verkligheten. Det är inte jag - att välja ett liv i förnekelse.

Nu är jag mätt på att sörja. Sörja allt det som inte är vad det varit. Nu lägger jag ner. Klipper och pausar. Inget är skrivet i sten och tiden får utvisa hur allt blir. Dags för nya härliga tag och bara det känns som en lättnad i kroppen att konstatera.

Nej, man vaknar inte bara en torsdag och vet, fast idag känns lite så. Även om jag reflekterat och insett ett tag tillbaka vad jag mår bra av. Vad som krävs. Det tar ibland sådan tid, man behöver smälta och landa innan man börjar bearbeta. Vända och vrida, sedan sörja tills man insett att det är som det är. Då sätter man punkt, som jag gör nu.

Emma