Att gå igenom ett helvete känns många gånger även så; som ett helvete. Never ending. Men en sak kan jag konstatera: man går oftast starkare ur det. Starkare ur de där stunderna i livet då allt känns hopplöst. Ingen förtjänar ett helvete, ibland är det tyvärr bara ens tur verkar det som. Man är nästa person i lidandets kö. Förhoppningsvis kan man vända det till en jävla bra erfarenhet i livet när det värsta av stormen dundrat förbi.
Några timmar efter operationen december 2011. Tejp-klister i ansiktet, omtumlad och mörbultad i huvudet, men fortfarande leende och skämtande trots situationen. Ibland undrar jag hur jag gjorde. Men det är nog så vi många fungerar. Kroppen överraskar, förvånar och uträttar mirakel i de mörkaste stunder. Får oss att överleva.
Jag
ser tillbaka på tiden som något förjävligt, men också något fantastiskt på olika vis. Vilken resa, vilka framsteg. Vilken lärdom och erfarenhet. Jag är starkare idag, än jag var då och det känns som en tröst. Makt till mig. Och det där med "never ending"-känslan? Jo, det tar slut. Eller det blir i alla fall lättare med tiden, det krävs bara mycket tålamod och mycket tid vissa gånger. Det krävs att lägga ner ett arbete. Ta en dag i taget. En timme i taget. Babysteps.
Emma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar