MULTITASKING À LA MÄNNISKOKROPPEN.

Nu sitter jag här och tänker "just do it". Upptäcker gång på gång hur svårt det är att kombinera sjukdomens krav på vardaglig lugn, vila och närvaro med ett samhälle som pockar på i alla möjliga former. Gissar att det är en inlärningsprocess och än har jag inte lyckats till fullo att hantera inkommande mail, samtal, sms och diverse förfrågningar och fortfarande ha total mindfulness. Det är så svårt men jag märker att jag mår bäst ju mer jag är ute och ju mindre jag tittar på något som liknar en TV, dator eller mobil. Svårt att avstå de två sistnämnda i dagens 2014. Det är ett val att göra, en förändring att påbörja, sen är det "bara" att hålla sig till det om man verkligen vill. Och träna. Jag har skurit ner på stunderna och mobilen ligger ofta kvar i jackan har jag märkt - det känns skönt. Jag är nöjd så.

Jag har slukat böcker och hinkat te om dagarna. Njutit av solen och trevligt sällskap, busat med Freja och fixat de måstena som behövs. Saker som ger ordning och reda mitt i all röra. I all virrvarr känner jag återigen att det är så otroligt svårt att svara på frågan "hur mår du?". Har märkt att jag nästan snackar förbi det på något sätt och börjar prata om saker som hänt. Fast ja, saker som hänt har ju i och för sig lett till hur jag mår. Men allt som också pågår i kroppen gör det svårt, det går inte att ge ett rakt svar som "jodå, bra!" eller "nja, det är inte bra just nu". Det är komplext och har så många bitar. Så mycket som pågår i kroppen, själen, hjärtat. Jag är trasig inuti. Alla sår som skapats i själen, hjärtat och minnet gör vardagen känslomässigt tung. Alla fysiska symptom eller "skador" gör vardagen begränsad och mig enormt fokuserad inåt i allt jag gör när jag rör mig. För jag har ju just en HJÄRNtumör. Huvudvärken och ögonen, sömnen... Att jag dessutom blivit van huvudvärken gör det ännu svårare att svara på hur-mår-du-frågan. Jag kanske svarar bra men vid närmare eftertanke är det åt helvete. Vilket kan bli fel i olika situationer, oärligt när det senare kommer fram att det varit en jobbig dag. Det är bara för mycket multitasking i kroppen och hjärnan.

Samtidigt som jag bär det otympliga och tunga bagaget så kan jag känna mig glad, lycklig och oändligt tacksam. Över all kärlek och stöttning jag får från mina nära. Att de finns där. Tacksamhet över Freja, att jag kan gå, att det går framåt, att tumören är still, tacksamhet över att jag hela tiden kan höja ribban lite ju mer tid som går. Listan kan bli så lång så lång så lång... Det gör mig glad om dagarna. Lycklig och det spritter i magen och hjärtat. Allt detta pågår samtidigt, varje dag, vilket gör det invecklat. Det är som att vad jag än svarar på frågan så kommer det inte stämma överens med verkligheten. Så jag svarar sådär eller jag vet inte, upp och ner, det går framåt men det är tungt. För de svaren innefattar allt, men... de säger egentligen ingenting.

Det är som A sa vid intervjun; jag kommer aldrig känna mig klar för att det här är bara en bråkdel av allt som vi pratat om, men jag kan omöjligt ta med allt. Vid den punkten står jag varje dag, jag vet så mycket som andra aldrig kommer få veta, för det går liksom inte att berätta. Man måste dra strecket någonstans, välja ut vilka delar som väger tyngst, som är viktigast i stunden. Resten får ligga i mörkret, det behöver inte vara med... fast ja, jo egentligen. Men det går inte.

Emma