Känner mig besvärlig i kroppen. Snuvan rinner till och från och i öronen hörs ett dovt sus. Hela huvudet känns igentäppt och bankar mer än vanligt. Jag ogillar starkt att vara sjuk. Kurerar med citron och ingefära och diverse andra hemkurer för att komma på benen igen. Jag har verkligen dåligt tålamod att bara ligga lågt och inte få komma ut och ta del av solskenet och den friska luften. Men som jag brukar tänka; tålamod är inte bara fiskarens bästa vän.
F har varit på äventyr med brorsan och lägenhetens tomhet under de 5 timmarna var enorm, även om det var skönt med tystnaden. Hemma känns knappt som hemma utan mitt fyrbenta lilla trasselsudd. Hon är en stor del av mig. Idag är en sådan dag som är proppad med te, bokläsning och soffläge. Tur F nöjt kollapsat under soffbordet, så jag får den ro som kroppen och knoppen kräver. Vardagen är i övrigt kantad med en sådan glädje och sorg, alla känslor på samma gång as always. Glädje över framtida händelser. Glädjen slåss mot sorgen. Sorgen över min situation, cancersjuka släktingars situation och en jävla ovisshet. Men så är det; livet, ovisst. Vi vet ingenting och det borde ju om något göra att vi tar vara på idag. På varandra.
Jag kämpar med att acceptera de saker jag inte kan förändra. Den eviga viljan och hoppet om förändring. Jag har så svårt för att hantera människor som inte pratar om sjukdomar, känslor etc. Jag märker att jag kommer framåt men det är den där lilla delen som vill och vill och vill. När frustrationen uppstår får jag ta ett djupt andetag, andas ut och tänka att det blir bra med tiden. Ge det tid. Vilken tröst va? Men det är också livet, hårt och jävligt, utmanande och utmattande ibland, men också helt fantastiskt och vackert på så många sätt.
Jag vill passa på att tacka för stödet från mina närmaste - totalt ovärdeligt - och för fina mail och ord som är både peppande och stöttande!
"Det är meningen att du ska lära dig något av det här, Emma"...och ja, alldeles uppenbart är det så.
Emma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar