lördag 22 februari 2014

BEGRÄNSNINGAR.

Nu sitter jag här och skriver igen. Som jag så många gånger de senaste veckorna gjort. De många gånger som jag påbörjat men inte avslutat. Brutit ihop mitt i meningen och bara inte haft kraften att formulera tanken till punkt. Känslorna. Ögonen har gett upp och kroppen har inte orkat sitta rakt. En tid då immunförsvaret bara inte vill återhämta sig, en tid då kroppen inte får tillbaka sin styrka. Halsont till och från, trötta muskler och allmänt tunga steg vart jag än gått.
Jag börjar bli trött och less på att känna mig så orkeslös. Trött på att kurera med allt mellan himmel och jord och ändå bara få effekt stundvis, för att nästa timme känna mig sämre igen. Allt blir så skört när immunförsvaret tappar i styrka. Huvudvärken och allt möjligt annat kroppsligt tilltar, tålamodet försvinner och minsta motgång driver mig till bristningsgränsen. Tårar och frustration över situationen, att allt jag gör vissa dagar inte fungerar hur mycket jag än kämpar och försöker.

Möten med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, diskussioner kring huruvida jag ska arbetsträna eller ej. Jag sitter på mötet, exalterad och peppad, och i all min iver glömmer jag det mest väsentliga - att vara realistisk. Våran plan blir allt mer ouppnåelig som det ser ut just nu, men jag hejar på, utan minsta tanke på att vara just realistisk. Min vilja springer före mig, utmanar och jag är inte den som är den, jag hakar på. Allt för att vardagen ska gå framåt, att så att säga få ett kvitto på att jag går framåt, att jag kommer vidare och närmar mig ett friskare liv. "Arbetsträning"... tänker jag drömmande. Att kunna gå till ett jobb och göra nytta, komma hem på eftermiddagen och känna mig helt slut av att jag gjort något, åstadkommit. Uträttat något mer än att bara ta hand om mig själv och hunden... Men som det är idag får det vara mitt jobb, det och lite andra saker. Små projekt här och var, som håller mig flytande. Som kan stå substitut till arbetstränings-kvittot. Jag är inte där än, redo för kraven och pressen. Hjärtat fylls av värk och vätskefyllda halvmånar känns i mina ögon... det gör så ont att jag inte kan göra det jag vill. Jag vill så mycket men är begränsad i kroppen på grund av en sjukdom som invaderat, en tumör som är här utan minsta lilla inbjudan i handen. Fan ta dig, Mårten, fan ta dig.

Samtidigt som jag blir arg på Mårten blir jag arg på alla där ute som inte tar vara på sina möjligheter, som konstant klagar över diverse saker fastän möjligheterna ligger för deras fötter. Alla som kan jobba men som inte tar chansen, de som faller ihop som en våt fläck och ger upp innan de ens försökt. Jag skulle ge allt för att kunna jobba, alla pengar i världen för att min kropp skulle fixa eller orka det.  Det här är den del av sjukdomen jag troligtvis aldrig kommer acceptera. Begränsningarna jag tvingas leva med. Att sitta i en situation jag inte kan ta mig ur, att acceptera att jag hamnat i cancerns klor - hur fan ska jag kunna acceptera det? Jag kan omöjligt känna att det är okej att jag sitter i en situation jag inte kan ta mig ur. En situation jag i viss utsträckning kan påverka men inte få att försvinna helt som det är idag.

I hela mitt liv har jag påverkat mitt liv, gjort viktiga val, styrt mitt skepp i den riktning jag vill segla. Men denna resa får jag lov att ta vägar jag inte riktigt hade tänkt ta. Omvägar.
Acceptera att allt har sin tid, det gäller bara att vara realistisk och hitta ett nytt sätt utifrån de nya förutsättningarna. Trots att hjärtat väger enormt tungt med dessa insikter och känslor i åtanke ser jag fram emot vad som komma skall. Små projekt är på gång och jag försöker verkligen se vad jag har. Att det hade kunnat vara värre.

Allt har sin tid, allt har sin tid.

Emma

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar