torsdag 19 december 2013

FIGHTAS HELLRE ÄN FLYR.

Det är en tungrodd period jag är inne i. Dagarna är en enda kamp när det är mycket som pågår runt omkring mig. Livet har varit utmanande och hårt inte bara för mig, utan även för många av de mina. När jag tänker på allt som allt undrar jag ibland hur jag står upp. Människans föreviga mysterium - hur mycket man faktiskt klarar. Vardagen och händelser har lett mig in på vägs ände och jag har sedan ett tag tillbaka satt ner foten. Blivit tvungen att agera om jag ska ta mig genom det här helskinnad. Jag har kommit en bit på vägen men det är en sak som tar sådan tid, processen kräver sådant tålamod. Att acceptera. Acceptera acceptera acceptera. Mycket har jag accepterat hittills. Cancern till exempel. Däremot något jag inte har accepterat är cancerns konsekvenser, cancerns inverkan på mitt liv. Mitt liv, inte Mårtens liv.

Jag är trött och less på att vakna på morgonen och inte känna någon mening med dagen. Förut fann jag mening i att ta hand om Freja och mig själv, antar att jag är förbi det. Jag behöver något mer, en motivation, en sysselsättning med inte allt för höga krav. Jag vill ha vänner i min vardag, så många bor på håll. Jag vill göra något jag brinner för. Cancern - Mårten - kom in som en galen storm i mitt liv och ruckade på allt ner till rötterna. Förändringen inom mig, vad jag vill göra, hur jag vill att mitt liv ska se ut, allt har fått annat innehåll. Nya färger, andra glasögon att se med. En annan del av mig har vuxit sig starkare och blivit så tydlig. Jag vet vad jag vill göra, frågan är bara vart. Där hade jag igår två olika (men lika) intressanta samtal med två viktiga personer i mitt liv. Mitt tålamod och min iver på att saker ska bli bra, att jag ska må bättre och ha det liv jag vill ha slår till och vilseleder mitt fokus. Fokus på vänner eller städer, quick fix, istället för fokus på mig. En mening som fastnade var någonting i stil med "du kanske missar bitar på vägen".

Jag tror att när livet kommer med utmaningar får de dig att utvecklas, det är en pågående process. Allt som hänt har lett dig till den du är idag, precis som för mig och alla andra. Jag tittar tillbaka på mitt liv och kan känna att det mesta hade betydande roller. Allt har hur det än är påverkat mig i någon grad. Med de tankarna och med fokus på mig själv och min utveckling kan jag ställa mig bättre frågor. Vad vill jag satsa på? istället för Vart vill jag bo?. När jag sedan börjar satsa kommer det leda mig in på vägar jag annars kanske missat. Processen kommer leda mig till ett svar på frågan om vart jag vill bo. Jag vill utvecklas och jobba med mig själv - något som quick fix ofta får dig att hoppa över. Här finns det inga quick fix, de är inget alternativ för mig. Jag väljer den längre vägen, den som är mer utmanande, kanske också jobbigare men tror att i slutänden tjänar jag på det. Jag vet vem jag är och vem jag vill vara, den långa vägen får hjälpa mig dit. Ett steg i taget.

Jag vill inte fly, jag vill fightas för det jag tror på.

Emma