Morgonens promenad runt älven kändes som taget ur en film. Himlen skiftade i brandgul, rosa och rött. Solen hade fortfarande inte kommit över trädtopparna och de frostiga hustaken. Svanarna guppade runt kurandes bredvid varandra i vattnet. Luften luktade nyfällda träd och påminde om när jag var liten och lekte i skogen. Det var rent av magiskt och jag njöt där jag gick med F vid min sida. Långa kliv framåt när jag rensade tankarna inför den gryende dagen.
Gårdagens samtal med K har verkligen tagit nya nivåer. Förut tvekade jag över om hon över huvudtaget kunde hjälpa mig framåt. Hjälpa till i bearbetningen, hitta min väg. Balansen. Idag känner jag att jag kan gå därifrån med mer klarhet, nya insikter och goda råd. Det händer mer och mer ofta än sällan. Innan jag gick dit var tankarna inne och snurrade på att jag fått tunghäfta i sociala sammanhang och att det är mig det är "fel" på. Att det var jag som behöver träna. Efter att ha pratat med K om detta har hon gett mig en annan syn på det hela. En insikt i att jag kanske tolkat mig själv fel. Som K säger har jag inte problem med att prata med andra, främst okända människor. Som hon påminner gjorde jag det utan problem i väntrummet innan terapin började. Istället handlar det om människorna jag pratar med. Jag kan se ett tydligt mönster över vilka jag kan prata med och andra där det uppstår tystnad och i luften hänger en obekväm slöja. Mönstret: de som ofta har svårt att prata med mig vet att jag är sjuk. Jag försöker prata men får knappt respons, ögon som undviker mina, ett skruvande oroligt kroppsspråk. Jag har inte tänkt på det mycket innan, hur tydligt det bemötandet egentligen är och att jag stöter på det en hel del om dagarna.
Både ledsamheten och frustrationen infinner sig när jag konstaterar det. Människor kan inte hantera en konversation med mig för att jag är sjuk. Allt jag önskar är att de ser mig som människa. Som Emma, en helt vanlig tjej, men som ja tyvärr drabbats av något förskräckligt. Men jag ÄR inte cancer. Cancer smittar inte. Jag är som precis vem som helst. Mitt liv går också upp och ner, enligt livets berg- och dalbana. Mina toppar och dalar blir bara lite kraftigare, lite skörare, lite mer kännbara vissa gånger. Detta - andras problem - är det, så klart, som vanligt, bara att acceptera.
En dag som idag lever jag extra mycket på min morgonstund. För den hade verkligen guld i mund.
Emma
Naturen kan man ofta lita på men inte människor. Naturen är inte konstlad, det är i så fall vi människor som "konstlar" med naturen (också). Det är tyvärr bara att inse att människor 'r svåra, även om det givetvis finns underbara undantag. Jag har varit med om exakt samma sak som du sedan jag själv blev sjuk. Människor jag känt i nästan 40 år vänder sig om när jag kommer mot dem för att undvika att riskera behöva säga hej, eller ännu värre: hur är det. Men så finns det undantag också. Personer jag knappt känner som verkligen frågar och bryr sig, och kan ställa oerhört känsliga frågor. Uppenbarligen gäller den gamla sanningen: det är i nöden och krisen man märker vem ens verkliga vänner är.
SvaraRaderaHeja Emma, ta tillvara på dina guldstunder. Styrkekramar.