Något jag aldrig riktigt tagit itu med sedan mitt cancerbesked damp ner som en chock är ilskan. Ilskan som jag bär över diverse olika saker. Cancern i sig, de lite för många sveken, reaktionerna som säger "nu lägger vi locket på och går vidare". Teatern. Uttalanden. "Det är ju bra nu...", "Det är ju bra nu", "Det är ju bra nu". Orden ekar i mitt huvud. Själv har jag varje gång velat vråla "VAD I HELVETE ÄR DET SOM ÄR BRA??!!", men det har jag inte gjort. Vilket jag idag kan inse hur dumt det var, att vara tyst. Varje gång jag blivit frustrerad och arg över någon händelse rörande min situation har jag gråtit en skvätt, kanske svurit lite och sedan sparkat i väggen ungefär. Sedan har jag samlat mig och försökt fokusera på något annat. Plockat fram jävlaranamman, vad nu det skulle vara bra för när man redan är adrenalinpumpad...? Terapeuten var nästan provocerande igår när hon ställde frågan "hur kände du då?" gång efter gång. Jag, jag grinade och grinade och grinade.
Ilskan som jag så många gånger känt men aldrig som sagt tagit itu med vällde upp till ytan. Allt oftare pratar jag med högre röst vid vissa samtalsämnen. Känner hur frustrationen trycker på inombords.. Inte konstigt att min livsglädje har ett så svagt sken. Frustrationen och alla känslor som gör mig så arg trycker ner den i botten. Vilken process det här är. Som M säger, man vänder och vrider på stenen, sedan vänder och vrider man lite till. Sedan tror man man är klar, då hittar man en ny vinkel. Word. Word är det enda jag har att säga.
Promenader runt älven i solen har fått mig att känna mig lite bättre, gladare. Jag går igenom mycket just nu, bearbetar och tar tag i liken i garderoben. För det står inte på förrän de börjar lukta annars... Försöker göra de där kloka valen och vara med människor som får mig att känna mig ärligt glad inuti, i hjärteroten. De är få i närheten, men de finns. Det är en ny slags Emma ni kommer se. En som gör valen enbart utifrån hur hon själv kommer må efteråt. En Emma som måste göra annorlunda, annars kommer hon - jag, JAG. - att sluta med undergång. På ett eller annat sätt. Ni som förstår ni förstår, och ni som inte förstår; jag är ledsen men det måste bli så här nu.
Emma
Jag förstår dig och dina känslor helt och hållet. Något jag själv fått erfara är att den gamla sanningen att man märker vem ens verkliga vänner är när man är i riktig nöd stämmer till 100%. Det kan ju så klart utmynna i ilska och det är lätt att bli ilsken, vräka ur sig något eller som du säger sparka i väggen. Men jag har lärt mig och vill föra min kunskap vidare till dig. Hur svårt det än kan vara är det bättre att inte bli arg. Inte att hålla det inom sig utan ta fram den stora påsen med förståelse för hur andra människor kan bete sig. Det slår ju bara tillbaks negativt mot en själv, påverkar hela kroppen och framför allt det viktiga immunsystemet negativt.
SvaraRaderaJag fick själv tipset av en mycket klok människa att inte umgås med negativa tankar eller människor, det påverkar kroppen negativt och krafterna behövs till annat. Därför blir jag så glad att läsa att du också kommit fram till att umgås med människor som gör dig ärligt glad.
Emma, jag måste rätta dig på en sak, din livsglädje har inte ett svagt sken. Av alla dina inlägg jag har läst säger jag tvärtom, din livsglädje lyset med ett jättestarkt sken.
Styrkekramar