söndag 28 oktober 2012

RUSET.

Jag har det bra. Njuter av ensamma dagar men även unika besök. För några dagar sen E, igår med övernattning och finbesök av A. Äntligen fick jag den där stunden där mitt happykonto fylldes på. Som vanligt gick våra käftar i ett och det fanns inget stopp. Irish coffée och massa hunkar på TVn, jag dog inombords. Kan man ha det bättre? Något samtal då och då från själar som tänker på mig, undrar hur jag har det. Jag njuter av att vara själv, att klara en vardag ensam och inte vara precis lika skräckslagen som förut.

Fortfarande har jag inte riktigt kunna smälta ett mail jag fick från en kär läsare. Med bloggen var tanken att rensa tankarna. Få ut all skit som jag upplever och måste få utlopp för. Bloggen var en slasktratt men förvandlades också till en hobby de dagar jag verkligen känner för att skriva. Tanken slog mig också att jag kanske kan, genom mitt skrivande, påverka andra. Få dem att stanna upp och tänka till lite extra. Uppskatta allt vad de har i livet, ta vara på det. Verkligen leva i nuet. Om det skulle hända såg jag det som en bonus. Men aldrig kunde jag ens föreställa mig och tro att någon blir månadsgivare på grund av mig. Mig? Lilla jag och mina flummiga ord? När du berättade det rann tårarna och det gör de bara av att tänka på det. Människor som du behövs och du vet precis vem jag menar. Jag har sagt tack men känner att det inte räcker. Ska skänka dig ett tack i tanken varje dag, för den där slanten du gav gjorde hela min värld. Det går framåt inom hjärntumör-forskningen det får mig att hoppas och aldrig ge upp ännu mer. Det ger mig kraft.

Som sagt jag har det bra och just nu känner jag ett otroligt lyckorus. Tack A, tack F, tack helg.

Emma

fredag 26 oktober 2012

YOU'VE GOT TO DREAM BIG.

Hon sover i mitt knä. Snusar och snarkar högt. Mitt allt, hon som kan vända en helvetesdag till något bra. Hon kan få mig ur soffan, ut i dagens väder, de dagar jag vill lägga mig ner och spontandö. Även om solen inte skiner så blir allt så mycket bättre när jag kommer ut. Det är precis som att de fyra väggarna trycker ihop huvudet och triggar Mårten. Den stilla luften och alla ljud som slår mot väggarna. Jag skulle kunna bo utomhus, ute mår jag relativt bra. Ute rensas tankarna och F är övelycklig, vilket gör mig överlycklig. Idag låg det snö på backen, Fs första snö och hon var helvild. Älskade när det blåste och att det var något konstigt vitt där hon gick. Vi tajmade promenaden bra för nu är snöstormen tillbaka och min benmärg fryster till is av att bara titta ut.

Imorse ville jag skjuta huvudet av mig, det var en sån dag. "Åh nej" tänkte jag och ville bara dra täcket över huvudet och somna om igen. Hjärnan kändes uppblåst och svullen. Inflamerad. Tanken hur denna dag skulle gå slog mig men denna dag blev en fantastisk fredag. Med en hund som min blir de dåliga dagarna färre. Jag längtar ännu mer tills vi flyttar. Tills jag och F får vår egen vardag, i våra rutiner och bland våra saker. Det står inte på. Dagarna försvinner medan jag står som tant Agda och undrar hur tiden kan gå så fort. Det är snart jul, vilket jag längtar efter mer än någonsin. Förra julen firades i Uppsala, på sjukhuset, nyopererad och tacksam att ha full rörelse kvar i hela kroppen. Jag kommer aldrig glömma det. Känslan när jag tittade ner på min vänsterfot och såg att den rörde sig, och armen likaså. Den smärtan jag hade i huvudet den veckan vill jag aldrig mer vara med om. Jag tror att när man är med om traumatiska situationer och nära döden-upplevelser blir man ödmjuk. Jag har i alla fall blivit ödmjuk och evigt tacksam över väldigt mycket. Och förhoppningsvis kommer jag fira advent och kommande jul i mitt egna boende.

Jag uppskattar saker som jag förut såg som små. De är numera stora. Filmkväll med brorsan, promenad med F, ett samtal med en kär vän. Sällskap av nära och kära som betyder oändligt mycket. Stunder fyllda av skratt. Galenskap - på ett bra sätt. Att tända ljus och dricka en kopp te.
Vardagen själv går bra och det känns som ett nytt ljus i tunneln. Min tid kommer, jag måste bara vara tålmodig.

Emma

torsdag 25 oktober 2012

DET KÄNNS SOM LÖRDAG IDAG.

Ute yr faktiskt snön runt, neråt mot backen. Det blåser och stormar, minst lika mycket som i mitt huvud. F tycker det är hysteriskt kul och har klistrat sig vid dörren för att övertyga mig om att gå ut. Det kommer inte hända, inte förrän vi ska ta kvällspromenaden. Jag ska trycka inne, nyduschad och nermyst i min nya fleecetröja. Det är så skönt med lugnet i huset. E kom igår, lagade mat och såg film. Såna där stunder som jag njuter så mycket av, för de händer rätt sällan. M och J njuter vid stranden i Italien, god mat, värme och sol också om jag förstod det rätt - i lagom mängd. Jag tänker på dem och är glad, de om någon förtjänar det. Det är liksom win-win, de får semester och jag får min ensamhet som jag så länge velat ha.

Samtidigt som jag njuter av lugnet finns den där tanken kvar. Epilepsi. Jag är livrädd att jag skulle dö om jag fick ett anfall. Jag vet i princip ingenting om det. Läkarna konstaterade att jag har det, gav mig piller och skickade hem mig. Ingen information, ingenting. Google fick ge mig svaren jag behövde, men det känns fortfarande som att jag undrar många saker. Det är det som skapar den stora rädslan när jag är själv. Jag vet för lite om det och mina erfarenheter gällande epilepsi känns som en nära död-upplevelse. Usch.

Dagarna rullar på, alldeles för fort om jag får säga det själv. Huvudvärk och trötthet i vanlig ordning, men helt okej energi i kroppen. Ger Magnecyl koffein brus en ny period just nu och jag vet varken in eller ut. När man haft huvudvärk så länge som jag haft blir det till slut svårt att säga om det är bättre eller sämre. Jag har ingen aning och jag kan definitivt inte säga att det är Magnecylet som hjälper om jag känner mig bättre en dag. Trötthet och framför allt huvudvärk kan komma av för många orsaker som samspelar.

Jag har fått ett väldigt fint mail. Så tack J.S, jag har läst det och jag ska svara. Bara så du vet.

Stora kramar till Italien. 

Emma

tisdag 23 oktober 2012

TISDAG.

M och J har sprungit runt här hemma idag, packat och gått igenom checklistorna för att se att allt är med. Imorrn bär det av till Italien för dem och jag är solo med F en vecka. Ensamhet, precis vad jag behöver just nu och det ska bli otroligt skönt. Bloggar bäst när jag är själv så förhoppningsvis kan jag komma tillbaka in i en bra period.
Men, det är inte bara roligt och skönt att vara själv, det är också läskigt. Tanken på att något skulle hända finns hela tiden, men jag antar att jag måste lära mig hantera det. Vardagen har liksom blivit så, även jag har blivit tvungen att vara anpassningsbar. Vakna varje dag och känna efter hur det är idag för att kunna sätta ribban för dagen. Vad klarar jag av och vad fixar jag inte, den återkommande frågan och funderingen.

Nu sjunker jag ner i soffan med en kopp te och myser resten av vad som är kvar av denna dag.

Emma

fredag 19 oktober 2012

FREDAGS-KACKEL.

Jag stegade på och det var så skönt. F skuttade fram och mina tankar vandrade medan jag försökte sortera, ordna allt i bokstavsordning, skapa strukturerat kaos eftersom kaoset inte går att bortse ifrån. Andades in den kalla men friska luften. Promenaderna med F är verkligen värda guld. Då får jag komma ut och sträcka på mig, blodet cirkulerar och jag njuter av den lugna omgivningen. Skogen, älven, fåglarna, om det finns några. Då kopplar jag av. 

Dunket i huvudet pågår nonstop och det tar sådan energi, av total utmattning somnar jag titt som tätt i soffan.  Någonstans inom mig hoppas jag så innerligt att Falun kommer kunna hjälpa mig när jag kommer dit. Få bukt på huvudvärken.
Det verkar hända en del saker i november - Falun, Uppsala och flytt. Det blir en ny vardag med F, vilket blir intressant, men det kommer även bli tomt. Bara hon och jag, herregud, jag kommer ju börja prata så mycket med den där lilla hunden så hon kommer väl bli likadan. Skulle inte förvåna mig i alla fall. John Blund verkar hur som helst ha hittat tillbaka till mig, för annars vet jag inte vad som gör att jag sover en aning bättre. Om det kanske är att jag tömt bägaren på några droppar eller att jag har några bra dagar bakom mig, vem vet. Men nätterna med sömnlöshet, mardrömmar och dödsångest är inte lika många, eller ja, jag har i alla fall inte allting på samma gång, samma natt liksom. Antar att jag är så trött så jag inte kan vara vaken längre eftersom jag sover på dagarna också. Men det är rätt skönt, för varje dag är ett steg närmare att flyttlasset går och jag kan inte vänta. Det kliar i kroppen och det känns som att det är ljuset i mörkret just nu. Något att se fram emot. Gårdagens artikel gav ändå en dos med hopp. Jag har hela tiden haft inställningen att ingenting är skrivet i sten, så bara för att läkarna inte kan bota mig idag behöver det inte betyda att de aldrig kan göra det. Hjärncancerforskningen går framåt och det gör mig så otroligt lycklig så jag vet inte vad. Det finns hopp, ingenting är skrivet i sten, även om artikeln inte säger så överdrivet mycket. Den säger i alla fall något bra.

Dagens massage har tvingat ner mig i fåtöljen med filt, sockor och hela köret. Ikväll blir det mysmiddag, vin och fredagshäng. Inte bara huvudvärken gör så jag ser i kors, nu är det tröttheten så jag ber, snälla ge mig lite sovmorgon imorn, det behöver jag... minst sagt.

Emma

torsdag 18 oktober 2012

FYFAN VAD BRA.

Intressant och typ årets bästa nyhet, på riktigt. Klicka här.

Emma

MÅRTENS DAG.

Faaaakk. På övervåningen far snabeldraken runt. Jag letar öronproppar. Det pulserar i huvudet så det känns i tänderna. Huvudvärk.från.helvetet. Usch, det är nu promenad, kalas och aktiva dagar begär att ta sin betalning och jag får lov att ligga lågt. Det är nu ni skulle se mig, då skulle ni förstå.

Min födelsedag var den bästa dagen på väldigt länge. Jag kände mig som 8 år när jag fick tårta till frukost och födelsedagssång. Men det kan man väl få känna sig som ibland? Som ett barn, det behövs nog, inte ta allt på gravallvar hela tiden. Jag njuter av det än även om idag är en sån där dag då jag vill skjuta huvudet av mig. Mårten har helt klart övertaget denna torsdag. Frusen och kall, då får man vända det till något bra - soffhäng med en tjock filt och gott te. Måste bara ta det lugnt nu, vila och samla kraft så jag inte blir sjuk. Känner mig lite hängig, kan vara det gråa höstvädret... Mörkret som kommer tidigare om dagarna påverkar en. Jag behöver sömn, värme och ljus. Känns som man får göra som alla björnar ikväll, gå i ide. Tråkigt men ändå lite mysigt.

Dagar när Mårten har övertaget gör mig seg i huvudet, seg som marknadskola. Orkar inte med så mycket och öronen är där igen, de blöder...

Emma

tisdag 16 oktober 2012

DET ÄR OKEJ, VA FAN.

Hörde en sång långt bort, som kom närmare och närmare, tillsammans med ett sken. F sov nog lika tungt som jag och blev förvånad av att M och J kom valsandes in på rummet med tårta och ljus i hand. Kändes nästan som jag fyllde 8 igen, på ett positivt sätt. Tog lite tid innan jag fattade vad det var och ska nog inte förvänta mig att det händer mer med tanke på kommande flytt! Och ålder...ehrm, hehe. Tårtfrukost - vilken bra start på dagen. Tur att man bara fyller år en gång om året, då kan man få börja dagen med en sån onyttig frukost. Dock, full med kärlek.

De senaste veckorna har känts tunga, tunga som när man har ett berg på sina axlar. Det trycker ner en, ofrivilligt. En av de klokaste jag känner kom som vanligt med ord jag behövde höra igår. Även om jag redan visste behövde jag höra det, vilket krävs ibland. Påminnelser. Inser att jag behöver ta mig i kragen nu, för nu är jag grymt trött på att känna som jag känt. Perioder måste man få ha och för att kunna ta sig till toppen måste man ha varit nere och skrapat näsan i botten. Jag känner bara att jag behöver ju inte vara där och släpa jämt. Perioder är inte jämt, men de känns som så. Långa och eviga. Nu kan jag sätta ner fötterna och skjuta ifrån, sikta uppåt. Prova igen att trycka på restart för det funkade inte tidigare.

Natten har gett mig lite mer sömn vilket ger mig bättre förutsättningar att komma ur denna dåliga cirkel med enormt med huvudvärk, kasst humör och en hemsk trötthet. Jag står på botten, skjuter ifrån och hoppas kunna nå vattenytan, ovan vattenytan. Jag mår så mycket bättre när jag är positiv och har min jävlaranamma. Det blir liksom ringar på vattnet. Är jag positiv, då blir jag glad, är jag glad då blir jag piggare, är jag piggare känner jag av huvudvärken i mindre mån och så vidare, och så vidare. Men det är lätt att säga, en annan sak att göra. Sen ska man komma ihåg vad Ung Cancer säger: det är okej att känna. Det är det verkligen, det ska man komma ihåg. Där i ligger också ett av mina problem. Jag håller med dem till 110 %, men jag tillåter mig inte göra det. Jag ursäktar mina känslor när de är negativa och jobbiga. Förminskar dem och ignorerar dem ibland, går på som att de inte finns där. Hela tiden på bristningsgränsen och så otroligt känslig. Jag är nog definitionen av sårbar, känslorna utanpå. Det är okej. Det är okej. Det är okej. Jag kan säga det till andra men inte riktigt göra det själv, som vanligt... man lever inte som man lär. Jag ska försöka, så mycket jag kan att leva som jag lär. Men just nu ska jag leva på denna dag. Leva på att jag är glad och känner mig positiv på riktigt. Jobba på att förstärka det så att det kommer tillbaka. Så att jag blir mitt riktiga jag igen.

Det är fan okej att känna. Att känna allt, vad som helst. Det är en känsla och känslor kan vi inte styra, bara acceptera. Göra det bästa av.  Så skärp dig Emma, det är okej att vara ledsen, förbannad och negativ - ett tag. Kom ihåg det, bara för ett tag. Töm bägaren när det behövs, töm den innan det rinner över. Snälla ni, ni gör väl det?

Emma

måndag 15 oktober 2012

GODNATT!

Idag har varit en dag där tårarna har trillat, titt som tätt. Tänker inte gå in på det mycket mer än så, jag är så trött på ältandet. De som förstår de förstår, imorn blir en ny dag. Min dag faktiskt, 16 oktober 1989 - 23 år - var tar tiden vägen? Jag kan inte förstå det. Satsar hur som helst på att vända den här stora skutan. Måste försöka sikta in mig på den där positiva, glada vägen som jag brukar flyta fram på. Att fylla år kanske kan vara en bra hjälp på vägen, haha. Positiva tankar som skapar balans, positiva händelser som ger mig energin tillbaka, leendet på läpparna som håller i timmar. Jag vet exakt vad jag behöver just nu.

 F sover, jag borde göra detsamma. God natt, mina kära läsare.

Emma

söndag 14 oktober 2012

DEN DÖVA OCH BLINDA PUBLIKEN.

Så mycket känslor som bubblar inom mig just nu. A little bit of heaven - filmen - tog upp cancer på ett tungt sätt. Döden. En tanke som faktiskt återkommer ofta i min vardag. I mitt huvud, kanske jag ska säga. Vad händer om jag en dag inte är kvar? Såna här frågor som jag behöver tänka på, ta emot när de poppar upp och bemöta. Tror inte jag är den enda som sitter med cancer och har dödsångest - ibland mer, ibland mindre. Men den finns där. Och det är så här just nu, åt helvete drygt. Det kommer med den här cancer-karusellen. Upp och ner, ena dagen är det helt okej, den andra är det förjävligt.

En stor löks lager räcker inte när jag tänker på hur mycket frustration som finns i mig just nu. Frustration, rädsla och sjukdom. Ändå ser personer en glad, fräsch och pigg Emma. Det är då jag lägger masken på vissa gånger. Det verkar inte spela någon roll. Vad jag säger, vad jag skriver eller visar, för det kommer inte fram. Återigen står jag och hoppar och skriker framför en döv och blind publik. Jag måste nog sluta hoppa och skrika innan jag tappar rösten, acceptera att vissa kanske inte kan ta till sig såna saker som hur jag faktiskt mår på riktigt, sjukdomen. Hur accepterar man det, det kommer jag alltid undra... Kan jag leva med att vissa beter sig som om det regnar? Som att jag är frisk, när jag inte är det?

Fan. Jag vill inte gå runt och fundera på sånt här. Jag vill inte att det skapar fler lager frustration i min kropp, om du föreställer dig den som en lök. Jag vill kunna släppa det här, fokusera på att må bra, ha människor omkring mig som får mig att skratta, gråta - känna vad jag än känner - och att det är okej. Att någon håller mig i handen. Jag vill inte bli någon bitterfi**a, rent ut sagt. Som aldrig är glad. Jag måste fortfarande sålla, prioritera bland mina relationer. Hela jag är som ett blåmärke, man kan inte vara där och trycka för det gör ont. Jag behöver tid, tid att få alla slag och märken att läka. Heter du då kompis, partner, syskon, förälder, släkting, så har det just nu ingen betydelse. Tyvärr. För, som sagt, jag är ett levande blåmärke just nu, och de som trycker på det redan blå området, prioriteras bort. Tänk dig för och tryck inte - det gör ont.

Emeli Sandé. Gaaaash, love.

Emma

torsdag 11 oktober 2012

TYCK INTE SYND OM MIG.

Underbara morgnar som startar med universums bästa och sötaste hund. Skogspromenader i solen, både jag och F behöver det just nu. För några veckor sen var det M som behövde vara själv och önskade inget hellre än att sitta på en öde ö. Med det nödvändigaste, så man klarade sig, inget mer. Nu har jag kommit dit. Hur jag än vrider och vänder kommer jag fram till samma svar: jag vill vara själv. Det är vad jag behöver just nu.

De ungefär 400 dagarna som passerat behöver bearbetas. Det funkar inte att fara fram som ett expresståg i 280. Skynda vidare och låtsas att jag snart vaknar ur denna dåliga dröm, för uppenbarligen blir det inte så. Den där roligare hållplatsen som jag väntar på framöver kommer, men kanske inte just nu. Jag behöver stanna upp, känna efter mer och slänga masken. Stampa, skrika och få utlopp för alla de känslor jag har inom mig. Inte samla på mig alla, som en präst som samlar in pengar från kyrkans besökare på söndagar. Det blir mer och mer i påsen. Men det är svårt. M säger ofta att jag är tapper, alldeles för tapper, och att jag inte behöver vara så tapper. Svarar ofta att jag bara är så här. Jag har, sedan jag varit liten, varit kavat. Borstat av händerna och rest mig upp, även om jag skrapat mig i fallet. Jag har inte varit den där ungen som ligger kvar och grinar och skriker att någon ska dra upp mig och blåsa på mina såriga händer. Det är inte jag, så det kommer inte hända nu heller. Att vara självständig har sina för- och nackdelar. Hittills har jag fortsatt framåt, på detta expresståg och hela tiden sagt att jag fixar det. Jag ska fortsätta kämpa, aldrig ge upp, fortsätta vara stark. Kavat. Men någonstans har jag nog inte låtit mig "bryta ihop" i den utsträckning jag kanske behöver, så som M menar när hon säger att jag inte behöver vara så tapper jämt. Visst kan hon ha en poäng, rättare sagt, hon har en poäng. Men hur ändrar man något i sin personlighet som varit så självklart hela sitt liv? Att faktiskt förstå att man fortfarande är stark trots att man inte alltid är så tapper? Stark och tapper är väl inte samma sak? Att gråta oftare och erkänna sina känslor är väl inte att vara svag?

Att ta på masken och inte riktigt säga hur det är känns lättare ibland. För lyfter jag på locket och pratar om vad som finns under blir det jobbigt. Speciellt när det finns över ett års svåra händelser under det där locket. Och när jag tänker på det här med att gråta och visa sina äkta känslor inser jag att en stor del i det här handlar om hur andra ser på mig. Jag vill inte att någon ska titta på mig och ge mig den där blicken, den där blicken som får en att förstå att de tycker synd om mig. Jag hatar när folk gör det. Tyck inte synd om mig, det är inte synd om mig.

Emma

tisdag 9 oktober 2012

DOWN THE DRAIN. RESTART.

Hjärtat dunkade och tankarna for. Jag visste varken ut eller in och minns knappt vad jag sa. Pratade, helt osammanhängande. Bägaren är full och då behövs bara så lite som några droppar för att det ska rinna över kanten. Det spelar ingen roll hur små, för det är fullt. Tårarna rann och jag ville bara ta bort det. Ta bort den jobbiga känslan i kroppen. Känslan av att vara övergiven. När jag tänker på det har det gått alldeles för lång tid. Tid utan att bearbeta traumatiska händelser och chockartade besked. Ingen tid för att försöka återfå det stadiga fästet på marken. Jag antar att det är det som händer nu. Alla känslor får inte plats längre. Det rinner över och med tiden inser jag mer och mer att det läkarna sagt är sanningen.

Det känns som jag är den där dryga cancertjejen som kommer med massa besvär hela tiden. Aldrig ett roligare svar på frågan "hur mår du?" än "helt okej", eller "jodå, det rullar". Till och med det är lite överdrivet just nu, när allt faktiskt känns skit, psykiskt och fysiskt. Att jag hela tiden, eller i alla fall väldigt mycket, pratar om cancer och hur jag har det, behöver jag. Men det skapar också en orolig känsla i kroppen som gör mig rädd att förlora de jag har. "De jag har"... Ärligt talat vet jag knappt vilka jag har längre, för personer jag trodde jag hade, har stuckit. Lagt benen på ryggen och flytt denna jobbiga situation. Så istället för att utsätta sig för att bli övergiven, besviken och sårad är det så enkelt att isolera sig. Ha alla på en armlängds avstånd och vara själv, för då vet jag åtminstone vad jag har och vad jag kan förvänta mig. Inga svek. I den här situationen har jag fått lära mig, vilka som är äkta och som kommer finnas där i vått och torrt och vilka som inte stannar. Tyvärr på ett sätt som har känts som hårda käftsmällar som kommer från ingenstans.

Tillit förstörs så snabbt och nu behöver jag tömma den här bägaren. Ut med allt, låta tårarna rinna över allt som just nu känns som ett sår. Börja om, trycka på restart. In med nytt. Jag behöver tid.

Känner mig som Mowgli, övergiven i den stora djungeln, men var fan är min Baloo? 

Emma

måndag 8 oktober 2012

TILL DIG SOM UNDRAR.

Får en hel del mail och kommentarer från läsare som undrar hur hela den här cancer-karusellen startade. Därför tillägnar jag detta inlägg till dig, till dig som frågat hur jag fick reda på att jag fick cancer och hur allting började. Till dig som undrar.

Det var en söndag, kväll snarare än eftermiddag. Jag var bakis, hade levt ännu en kväll på Kåren med mina kära vänner kvällen innan. En riktigt bra sådan. Stod och tog reda på berget i köket när jag plötsligt blev helt snurrig. Tänkte att jag ätit för lite, så det var ju inte konstigt att rummet snurrade, så jag åt typ "mellis". Det skapade ett illamående, men att kräkas gick inte, satte mig vid köksbordet och undrade vad tusan som hände i min kropp. När vänstersidan på kroppen började tappa känseln ringde jag Sjukvårdsupplysningen. (Jag vet, idag ringer jag 112.) Tänkte att det var onödigt att ringa ambulans om det skulle gå över och inte var något allvarligt. Pratade med kvinnan och beskrev känslorna i kroppen, kommer knappt ihåg vad hon svarade men jag har för mig att hon frågade vad jag hade ätit, gjort kvällen innan osv. Hon hittade felet att jag hade festat så det var ju inte konstigt om jag mådde lite dåligt ungefär. Jag envisades med att säga att något kändes fel i kroppen, då hade vi pratat en stund och kroppen hade börjat domna bort i vänster sida. Armen, benet, foten och även ansiktet. Tittade på sängen och funderade på att vila, men kroppen sa "nej Emma, då vaknar du aldrig mer". Fortsatte beskriva vad jag kände i kroppen och när kvinnan inte tog mig på allvar bröt jag ihop och då skickade hon en taxi som tog mig till akuten. Vid den tiden hade det kanske gått 10-15 minuter och jag hade tappat avståndsbedömningen. Kunde inte känna golvet med vänster foten och armen hade ingen aning om vad den höll på med. Hur jag tog mig ut till taxin idag kan jag inte förstå, men jag gjorde det.

Anlände till akutmottagningen, fortfarande riktigt snurrig och då ryckte det kraftigt i vänster fot, arm och halva sidan av ansiktet. Det var som att jag hade tix. Hasade mig in på akuten och hittade efter lite hjälp personal. Då grät jag hysteriskt och fick fram att jag behövde hjälp, sen blev det svart.

Vaknade några timmar senare, med svullet högeröga och ett sprucket ögonbryn som skulle sys. Personal springandes runt omkring mig som pratade om att jag hade fått ett epilepsianfall och slagit i ögonbrynet i fallet. De hade hittat mig på golvet, krampandes. Jag förbereddes för att göra magnetröntgen och skiktröntgen, minns inte om jag gjorde nå fler. Efter turerna in och ut från röntgen fick jag en säng i korridoren, sjuksystrarna tittade till mig titt som tätt. Men klockan var mitt i natten och jag somnade, totalt utmattad efter all traumatisk uppståndelse. Fick två dagar efter träffa läkare som berättade att de hade sett en förändring på höger hjärnhalva. Hon ville verkligen inte säga ordet, men det var då de upptäckte min hjärntumör. Sedan var karusellen igång med operation och strålning som väntade runt hörnet.

Idag har jag lärt mig att ringa 112, inte sjukvårdsupplysningen. Som för det första borde reagerat på att jag bara hade problem med vänster sida på kroppen och för det andra borde ha förberett akuten på att jag var på väg. Skrämmande. Jag bara måste nämna att, innan jag fick den där taxin till akuten hade hon frågat mig om jag kunde gå in, alternativt cykla till akuten. Direkt efter att jag sagt att jag inte kände golvet. Att folk dör i samband med sjukvårdsupplysningen förvånar inte mig, tyvärr. Jag hade tur den kvällen. Lyssna på kroppen, den vet och säger till om något är fel.

Så gick det till, den 11 september 2011. Redan har det gått över ett år.

Jag hittade mitt gamla inlägg om hur allt började. Klicka här.

Emma

söndag 7 oktober 2012

SURVIVING.

Helvetestankarna mal på, i vanlig ordning, bara mer eller mindre olika dagar. Huvudvärk som är väldigt jobbig just nu och ett humör som kanske inte är direkt på topp. Huvudvärk + trötthet kan ju inte bli så mycket annat än kasst humör. Så istället för att vara irriterad över hur ont jag har tänker jag gå och lägga mig. Tacka för idag och satsa på en ny dag imorn.

I'm a survivor
I'm gonna make it
I will survive
Keep on survivin'

Emma

fredag 5 oktober 2012

RÄDSLAN ATT FÖRLORA.

Livet med cancer har blivit väldigt annorlunda för min del. Saker jag gjorde förut har blivit så betydelselösa. Saker som jag förut höll så hårt att mina knogar blev vita. Jag var livrädd att förlora det, tanken var omöjlig. Nu har jag förlorat det och världen gick inte under. Bara nästan. Men världen gick under bara nästan av helt andra orsaker. Mattan under fötterna försvann och jag föll, ner i något som kändes som avgrundernas avgrund. Jag är sjuk, sjuk i cancer. Cancer? Är inte det det svarta hålet som slukar människor här och var varje minut i världen?

Cancer gör mig rädd. Rädd för att inte hinna göra alla saker i livet jag alltid velat göra. Många har sagt till mig att jag verkligen borde ta vara på livet (jag vet), göra allting jag alltid drömt om att göra och jag svarar att jag ska göra det. Jag lovar. Men i själva verket kan jag inte det. Just nu är det fysiskt omöjligt för mig, hur pigg och frisk jag än ser ut att vara. Insidan är något helt annat. Jag vill resa och upptäcka världen, lära mig prata det där jävla språket, franska, flytande - det som var mitt mål redan när jag började. Det är inget jävla språk, det är underbart fint språk. Cancer gör mig också rädd för att den har tagit starka människor ifrån mig. Människor som har dubbelt så mycket jävlaranamma och vilja dör, vad är det som gör att inte jag lika gärna kan dö? Oavsett hur mycket jag vill leva bestämmer inte jag när cancern skulle kunna ta över. Det är den dagliga skräcken som jag faktiskt inte kan bortse från.

En stor del som också gjort att det blivit så annorlunda är ju för att jag är tvungen. Jag sitter fast i klorna på denna hänsynslösa sjukdom och jag har inga val. Inga val att till exempel gå ut och jobba, träna eller göra andra vardagliga saker. När det gäller att ta risker i livet finns det de risker jag måste ta och risker jag kan välja att ta. Riskerna jag kan välja att ta tar jag inte längre. Jag försätter mig inte i risker om jag inte måste. En del av mig ville till exempel hoppa fallskärm, den tanken är idag lika med att jag skulle kunna hoppa rakt in i min död, och det känns ju väldigt onödigt.

Cancer kommer inte bara med ett helvete och massa rädslor. Cancern har kommit till mig med insikt, lärdom och en massa annat positivt. Cancern har gjort mig till en bättre människa, en starkare person. En klokare person.

Emma

tisdag 2 oktober 2012

VILKET UTTRYCK SKA JAG ANVÄNDA? ARG? FRUSTRERAD? MATT?

Jag känner mig som en urvriden trasa. Som en trasa de doppat i vatten, sen vridit ur, doppat i vatten igen och återigen vridit ur. Processen har hållt på i månader och har dessutom eskalerat de senaste månaderna. Det blir väl så antar jag, när tiden går och man får ta smäll efter smäll, utan att få speciellt mycket hjälp. Ingen som riktigt håller en i handen så hårt som man skulle behöva. Jag vet inte om den där trasan kan känna sig trött, matt och less, men det gör jag. Vet inte hur mycket mer jag orkar ta. Prioriterar högt och lågt, bort med det negativa och in med allt bra. Så borde alla göra, men jag är illa tvungen, om jag ska klara av att hålla huvudet ovanför vattenytan. Känslorna ligger utanpå kroppen, så varje stöt eller rivmärke jag får på vägen känns. Känns så otroligt mycket mer än om jag skulle varit frisk, om allt i mitt liv var bra.

Nu är det inte så och jag blir sårad för minsta lilla. Sårad för såna saker som andra skulle kalla "småsaker", saker som folk hanterar hela tiden. Men att jag inte fixar att hantera sånt jag vill kalla småsaker är för att det är alldeles för mycket att hantera redan. Jag har vatten upp till hakan och står hysteriskt på tårna för att kunna kippa efter luft ett tag till.

Det daltas alldeles för mycket i världen och det gör mig galen. Folk klagar på alla möjliga saker och fine, gör det, men jag vill inte höra. Jag står fan fortfarande. Efter allt jag gått igenom står jag fortfarande stadigt med min fighting spirit och tänker inte ge upp. Jag har mina svackor, men å andra sidan, vem har inte det? Jag daltar inte, jag försöker styra över min tillvaro och mitt liv i så hög utsträckning jag bara kan. Som cancerns marionettdocka. Jag kommer alltid vara den. Att folk då klagar över saker de kan påverka och förändra tycker jag blir ihåligt. Inte minst jävligt drygt att höra på, jag hatar när folk klagar. Och dagens curlingföräldrar med deras stackars barn. Nu har vi 2012 och mayaindianerna säger att jorden kommer gå under. Det skulle inte förvåna mig. Hur ska människan klara sig om den inte ens kan ta tag i sitt liv och förändra det som är möjligt? Sitter man på arslet och försöker inte har man inte heller rätten att klaga anser jag.

Emma