onsdag 30 maj 2012

TACK ALLA FANTASTISKA MÄNNISKOR.

När man är så trött att man nästan mår illa är det jobbigt. Extrem trötthet som gör att man vill försvinna ur sin kropp. När man inte ens orkar gå och lägga sig för att vila, då är man trött. Fredagen i Stockholm var riktigt bra. Kul att få komma ut på något och stirra på något annat än dessa väggar hela dagarna. Min tavla med mina bilder som jag fick ställa ut var superfin! Jag väntar med spänning på posten varje dag i hopp om att den ska komma. Kommer bild när jag väl fått hem den. ;]
Att få träffa Julia, Hanna och alla andra som var där var stort. Ung Cancer betyder så otroligt mycket för mig och jag kan nog inte sätta det i ord. När jag skulle säga till Hanna vad det betyder - allt de gör - gick det så klart inte att prata mer. Tårarna rann och mitt hjärta exploderade lite smått. Det de gör, allt de gör är otroligt. Ovärderligt. A-m-a-z-i-n-g. Det var en kväll där jag fick träffa fantastiska människor och Rosanna ska ha en eloge för allt jobb hon (och de andra) lagt ner. Och för att min tavla blev så fin som den blev.

Det var mycket som flög runt i huvudet när jag stod där och skulle försöka mingla. Det fanns så många tankar och saker som jag skulle velat säga. Men det var som att min mun tog avgifter för varje mening som skulle ut och jag stod där utan mynt. Det tog verkligen stopp. När det gäller tårarna verkar det inte ta stopp. Där verkar det inte krävas några avgifter inte, de kommer hur som helst. Speciellt när man ska prata om hur någonting känns eller vad någonting betyder för mig. Buuuhuuuhuuu...buuuhuuu... nonstop.

Det tog mycket på energin att åka iväg den 25e men det var så värt att göra det. Även om jag fortfarande är otroligt trött. Det gav mig positiv energi och idéer på vad jag vill göra. Inspiration. Tröttheten kommer jag inte ifrån för det är ju så - det är min vardag just nu. Som E sa; efter hjärntumör blir ingenting som det var förut. Det är sant, det känns i kroppen - speciellt de gånger jag försöker säga åt hjärnan att styra kroppen att göra något och den inte vill. De gånger det inte går. Maskineriet är ju liksom lite trasigt.

Beskedet hos läkaren i måndags kändes sådär peppande, men så tittar jag på min lilla Fuck Cancer-pin och känner bara att jag ska skicka skiten långt åt h-vete hur som helst. Mårten ska aldrig få stoppa mig.

Emma

måndag 28 maj 2012

DAGEN MED STORT D.

Läkaren sa att det såg bra ut på bilderna. Hoppfullheten sköt i höjden även om jag behöll fötterna på jorden. Bra? Okej...bra. Vänta nu, vad är bra? Vad innebär bra? Han fortsatte efter att jag dragit ur honom mer förklaringar och berättade att strålningen har gett ganska obetydlig effekt. På bilderna kan man se en minskning med ca 1 mm. Det var nog då modet sjönk ända ner till Kina. Hur fan kan det vara bra? Det är ju ingenting... Jag hade verkligen hoppats och trott på mer och ganska snabbt slogs jag av tanken att jag har gått igenom strålningen och det helvetet helt i onödan. Det var så det kändes, men jag vet, det är inte så.

Mina tankar snurrade på och som vanligt när jag sitter där mitt emot någon i läkarrock blir jag nollställd. Virrvarret i huvudet blir bara blankt. Jag tänker massor men kan inte få fram vad jag tänker och alla frågor jag hade försvinner. Nya tankar och frågor dyker upp och försvinner lika snabbt. Mamma hade som tur var huvudet på skaft och tog reda på det jag behövde veta. Fick svar på många av de frågor och funderingar jag går med hemma varje dag, vilket jag inte hade fått om jag suttit där själv.

Min tumör är långsamt växande vilket också innebär att den minskar väldigt långsamt. Så just nu vill läkarna bara avvakta och i september blir det återbesök. Då kommer man ta nya MR-bilder för att se om något har hänt. Som det ser ut i dagsläget vill man varken gå in och operera igen eller ge mer strålning. Det läkarna kan göra nu är att hitta smärtlindring mot huvudvärken. Har fått några plåster med morfin-preparat i som jag ska prova och jag hoppas att de hjälper. Det enda jag ber om är att få bli av med huvudvärken. Jag skiter fullständigt i om Mårten finns kvar i mitt huvud, så länge jag kan leva mitt liv. Antar att det bara är att försöka vänja sig vid den tanken - att Mårten är där. Jag får ta dagen som den kommer och uppskatta allt jag har. Göra det bästa av situationen. Nu vet jag i alla fall svaret på hur mycket effekt strålningen fick och det känns ändå bra. Ingen mer väntan och ovisshet på något sätt även om jag inte fick så mycket svar av läkaren idag.

Så Mårten...sitt där då. Var i mitt huvud. Men låt mig leva ifred - ostörd och utan värk och MASSA problem. För skadar du mig, då jävlar ska du bli varse om att du har skadat fel person igen också.

Emma

söndag 27 maj 2012

SOL OCH VÄRME.

Jag vilar. Njuter av lukten från nyklippt gräs och sommar. Återkommer om några timmar med en vettig uppdatering om fredagen och massa annat.

Min underbara, fina mor förtjänar all uppmärksamhet idag. 
Nu är hon ute och går med gräsklipparen men så här borde hon kunna få välja att sitta varje dag om hon skulle vilja. Hon njuter av livet - precis som man ska!

Emma

fredag 25 maj 2012

SÅ BLEV DET 25E MAJ TILL SLUT.

Om några timmar bär det av till Stockholm. Dagen som jag längtat efter i flera veckor är äntligen här. Har nog inte fattat det riktigt. Vet inte hur jag ska försöka förbereda mig heller, tror inte det går.

Mårten bråkar som fan med mig idag... Det är då så typiskt. Värmen gör att jag flyter bort - ska inte klaga, för jag älskar det - men den verkar trigga den lille igelkotten i mitt huvud. Värme = mer huvudvärk. Faaaaakk, vad matt jag blir. M och J dyker snart upp och förhoppningsvis vill den lille kameran ladda klart så jag kan föreviga kvällen.

Mingel med Ung Cancer, vem vet, vi kanske ses där?!

Emma

torsdag 24 maj 2012

HEJ MIN KÄRA SLASKHINK.

Det går inte att sova... Mitt huvud dunkar och mina tankar krockar. Precis som vanligt men ikväll är det som en norsk fylla i hjärnan. Det känns som att alla mina tankar har stått och snurrat och ska nu försöka röra sig framåt, rakt, men det går inte. Total kaos och funderingarna börjar fan äta upp mig.

Mitt överseende och tålamod när det gäller människor som lever bland de rosa molnen i tuttifrutti-bubblans värld börjar ta slut. Det är så otroligt mycket att acceptera i en sån här situation. Jag försöker acceptera att människor inte förstår, för jag förstår att det är svårt att förstå att jag är sjuk. Men jag orkar inte med den "ursäkten" mer och ibland känns det som att vissa inte ens försöker förstå. När människor inte försöker förstå en sån här situation blir det grymt jobbigt, för det räcker med allt annat man har. Det är liksom ingen idé att försöka förklara för någon som lever bland de rosa molnen för det går aldrig in ändå och det är nog bara att lära sig. Drop and let go ungefär.

Det känns som att jag får lära mig jävligt mycket genom den hårda skolan i och med cancern. Efter en diskussion med G och mysfika med med tre andra fina tjejer så känns det som att jag inte är ute och cyklar. Även om jag redan visste det innan men vägrar och vill inte se det. Funderingar som gnagit i mig de senaste veckorna växer och det svider att inse både ett och annat. I såna här situationer får man verkligen reda på vilka som är något och vilka som viker sig. Vilka som finns där och stöttar och vilka som inte vill vara med om eländet utan leva vidare bland de rosa molnen, där allt är bra. Där allt kan vara som vanligt och man kan bortse från mig och min sjukdom. Det gör ont. Det gör ont när jag tänker på min tid i Djurmo och inser hur länge jag varit där. Hur den tiden har sett ut. Det gör också ont att inse att saker och ting faktiskt inte är som man trott och förväntat sig.

Det är sjukt hur påverkad man blir av allt och hela jag börjar känna mig som stel. Eller som jag har sagt förut, avtrubbad. När man hela tiden får lov att ta så mycket blir man till slut oengagerad. Man rycker på axlarna - för att klara sig. Nästa gång jag stöter på den där orealistiska lilla bubblan kommer jag få ett frispel, kan nog inte ta det en gång till... Allt går i perioder och nu vill jag bara sparka bakut igen.

Men tänk om ändå jag kunde få leva i tuttifrutti-världen. Där livet går vidare och allt rullar på som om ingenting har hänt. Fan vad skönt. Och det är fan alltså, att jag ska bry mig så mycket hela tiden.


Ett stort till P, C och S, som förgyllde min dag idag. Människor som er är få.

Emma

söndag 20 maj 2012

LÄNGTAN EFTER MYCKET.

Till imorn, till Västerås och till min lägenhet.
Ljumma sommarkvällar i mysigt sällskap.
Soliga dagar, med massa skratt och bus.
Gå barfota. 
Tid med mina fina vänner.
Äta glass och sola. Tills jag storknar och får solsting.
Kidnappa en vän och ligga i gräset och stirra upp bland molnen. Leta efter figurer och filosofera om allt och ingenting - i timmar.

Det finns så mycket att längta efter och det finns så mycket fint i det som vi kallar "grå vardag". Vi måste bara se det. Idag var jag den där torra svampen som doppades i en vattenhink. En mysig promenad med M i "sommarsolen" så här på kvällskvisten och jag svävar på moln. Sol och grönska gör mig så sjukt lycklig just nu. Håller krampaktigt i det och lever på det. U. N. D. E. R. B. A. R. T.

Nu ska jag sova och drömma mig bort om kommande, lååånga, sommar som ligger framför oss. Jag spricker.

Emma

lördag 19 maj 2012

BARNFASONER.

Jag vet ingenting längre. Jag vet, jag har sagt det förr. Ibland har jag en tendens att upprepa mig, men det är så i vissa perioder. Just nu är jag i en period där tårarna får stå för mycket. Frustration, smärta, sorg, men också glädje, humor och lycka. Båda sidorna, såklart. Precis som yin och yang, så att det blir balans. Utan det ena eller det andra funkar det inte.

Känslorna är många och det är nog just det. Det är så mycket att ta in och bearbeta hela tiden och den hysteriska blandningen gör förvirringen total. Skratt och gråt ligger så nära varandra. Ena stunden rinner tårarna av skratt och i nästa gråter jag för att jag är ledsen och behöver få ut det.
S-k-i-t-e-n. När jag är så här otroligt trött tappar jag lätt tålamodet. Be mig inte göra avancerade saker eller pilla med något, för då grinar jag. Be mig inte komma ihåg någonting, för det är dömt att misslyckas.

Mitt huvud känns diffust - vet inte om det är bra eller dåligt idag, kan inte avgöra längre - och mina öron blöder. När öronen blöder klarar jag inte av klickljud, bestick mot tallrikar, papperspåsar och så vidare och så vidare och så vidare. Ingenting. Jag klarar verkligen ingenting. M och J som står ut med mig och tassar runt på tå och anpassar sig pga min sjukt känsliga hörsel förtjänar tusen stjärnor i himlen. Den som uppfann öronproppar förtjänar också tusen stjärnor. Eller nej, hundra räcker, för så sköna är de faktiskt inte. Jag känner mig lite besvärad av att vara så trött hela tiden, vill bara sova. Halvsova till film, film i all oändlighet.

Jag känner mig som en grinig unge som är med sin förälder i affären. Ni vet de där som lägger sig ner på golvet, stampar, gråter och låter så de är illröda i ansiktet. De gråter floder av tårar. Det är slut på energi och kallas även övertrött tror jag. Jag är nästan lite likadan... orkar inte känna och tänka så mycket mer just nu. Vill bara lägga mig ner och grina. Somna av utmattning och vakna när det passar som bäst. Vakna och inse att jag faktiskt bara är 5 år och att jag blir piggare bara jag äter mina köttbullar och dricker ett glas mjölk. Vad skönt det vore. Kan jag få en rosa klubba på det?

Emma

onsdag 16 maj 2012

TIDEN GÅR.

Tittar mig i spegeln och undrar vem hon är. Hon har mörka ringar under ögonen och ser extremt sliten ut. Har den där känslan som säger att flyttar jag mitt huvud nu så är hon fortfarande kvar. För hon är väl inte jag? Jag ser ju inte ut så där? Det där är inte min spegelbild.

Tröttheten håller i sig nåt enormt. Springer runt här hemma som en sengångare. Pfft, springer? Nej, nej, nej, lunkar. Kryper. Ålar mig fram för minsta möjliga ansträngning. Kroppen stretar emot och musklerna lider av träningsvärk, trots att jag knappt rört mig. Sitter i soffan hela dagarna och försöker underhålla mig själv. Mitt huvud dunkar på som vanligt och i öronen håller Dynamit Harry till med sina bomber. Fan vad det exploderar vissa stunder. "Haaaaaaaaaarryyyyy!" Jag blir galen. Det är när huvudet och öronen gör som mest ont som jag knappt fixar nånting. Tålamodet sjunker och jag vill bara hoppa och skrika, eller gråta. Kanske allt tillsammans, på samma gång. Man vet liksom inte vart man ska ta vägen. Den 22a närmar sig dessutom, då är det dags att ta nya MR-bilder för att se vad strålningen gett. Ovissheten och att försöka förbereda sig på resultatet - hur det än ser ut - ligger hela tiden i bakhuvudet och gnager. Det kommer jag inte ifrån, och självklart påverkar det mig.

25e maj närmar sig också. Mitt kollage är tydligen "drömfint"... åh, herregud vad tårarna kommer rinna. Den kvällen kommer nog bli oslagbar. Minnesvärd. Att få vara en del av Ung Cancer, att få möta andra cancerdrabbade och deras anhöriga och få ta del av andras resor får mig att känna total lycka. Jag får dela med mig av min och ja.... jaa. Fan, jag finner inga ord.

Jag väntar ivrigt på posten. Man kan nog säga att jag är värre än barnen på julafton... jag hoppas, hoppas den gula lilla omvända bilen levererar något stort idag.

Emma

måndag 14 maj 2012

GRÅ DAG.

Kollar ut genom fönstret och vill bara dra täcket över huvudet när jag ser trädens armar flyga fram och tillbaka. Vinden dånar nåt hysteriskt i taket. Hela kroppen stålsätter sig när jag tänker på att dra på mig skorna och försöka mig på en liten promenad i stormen. 10 minuter och inte ens det vill jag. Blås bort de deprimerande molnen och ge mig lite sol så kan jag nog ändra mig. Bort med de grå molnen i alla fall. Vädergudar? Snälla? Hör ni mig? Bara liiiiite...? Tröttheten är total, både i kropp och knopp just nu. Jag skulle kunna sova bort en vecka om det var så. Kanske skulle behöva det också. En sak är säker; kortisonmonstret har förvandlats tillbaka till sengångaren igen.

En del av mig vill tillbaka till Västerås. Krulltotten här hemma har inspirerat mig så mycket så jag vill till min lägenhet. Nu. Vet massa saker jag vill pyssla med och fixa, men jag lär ju vara realistisk också. Väger vågen fram och tillbaka hela tiden, vad funkar? Vad funkar inte? Hur mår jag idag? En fråga man inte ska fråga mig idag för då trillar tårarna. Fan, vilken utmaning det är att tänka positivt när värken och alla biverkningar också sitter i huvudet.

Men ja, hur var det nu... På med de positiva glasögonen!
Gnuggar glasen... "Men jag ser ju inget!!" 

Emma

lördag 12 maj 2012

NOW, LOOK AT ME.

This it the part of me that you never gonna ever take away from me, no.
You're not gonna brake my soul, no.

I'm sparkling.
A firework. A dancing flame.

Emma

LÄTT ELLER SVÅRT, VAD VET JAG.

Ibland blir jag rädd när jag inser hur lätt det är att stirra sig blind på det negativa. Att glömma allt det positiva och se vad jag faktiskt har. Alla fina människor som står där, vid min sida. De som kastar sig in i krisen tillsammans med mig och håller mig i handen genom allt det jobbiga. Genom berg- och dalbanans alla toppar och dalar. Jag vet att jag står inte helt och hållet själv. Men snälla tårar... ni behöver väl inte spåra ur varje gång jag bara tänker lite på de som betyder mycket för mig? Papper... nu behöver jag papper...

Bara ett samtal med Bruno eller ett besök av S och jag svävar på moln. Jag känner mig så där positiv igen. On top of the world. Typ "I'm invincible!" Det är som att de sträcker ut handen och drar upp mig ur neggo-spiralen. Spiralen som drar en neråt mot den svarta avgrunden där allt bara är skit hela tiden. Det klagas och är allmänt negativt. Tröttmössans värld. Usch. Jag hatar att vara negativ. Jag hatar att klaga. Blä. Men då kommer dessa små stunder som påminner mig om vad jag har och så växer mitt hjärta tusen gånger och jag ler. Hittar tillbaka till det positiva och jävlaranamma-styrkan som jag tappar vid korta perioder. Så funderar jag över hur tusan jag kunde hamna i neggospiralen när jag har så mycket positivt runt omkring mig. Det är ungefär som att jag glömt det. Men radar jag upp allt som ger mig positiv energi så känns allt bättre. På med rätt glasögon och rätt inställning så förändras enormt mycket. Snabbt dessutom.

Allt sitter i huvudet. Man väljer allt man vill se och då kan ju också livet bli jävligt jobbigt - om du väljer att stirra dig blind på all s-k-i-t. Att allt sitter i huvudet är väl både positivt och negativt... Lätt att ändra på - om man också har styrkan i huvudet.

Emma

onsdag 9 maj 2012

KONFLIKT.

Hjärnan står och skriker på hjärtat, likt hjärtat vore en idiot. "Men det bara är så! Förstår du inte?! Sluta nu. Lägg ner. Det är ingen idé! Gör så här nu och sluta med det andra! Hör du mig??" Hjärtat vet inte vilket ben hon ska stå på. Förvirringen blir total i hjärtat när de hårda, men sanna orden kommer fram. Underläppen darrar och ögonen är vattenfyllda. "Jag vet... men... jag..." Hjärnan avbryter. Blir ännu mer frustrerad på det hjärtformade känslomässiga vraket som står och stirrar ledset i backen. Hjärtats fötter pekar inåt och hon vrider osäkert på sig när hjärnan stoppar henne. "Nej. Inget 'men...jag'. Lägg ner bara!". Hjärtat vet att allt som hjärnan står och gormar om är sant. Allt hjärnan säger till hjärtat att göra är vettigt. Men hjärtat vet också att man inte bara gör. Det som sägs är lättare sagt än gjort.

Hjärtat som står där och känner massa saker... medan hjärnan agerar logisk kulspruta. Där orden bara flyger ut och allt bara är att göra. "Bara gör si, bara gör så." Det funkar inte i hjärtats väg. För där finns det alldeles för mycket känslor och det är känslor som man inte stoppar undan hur lätt som helst. Men hjärtat vet. Hon skulle behöva göra precis som hjärnan gör just nu. Agera kulspruta och vara logisk. Bara göra och sluta känna och tänka så mycket. För det är känslorna som får henne att tänka.

Emma

tisdag 8 maj 2012

JO.

Är det inte lite så här livet ska vara? ;]

Lugnt och tryggt lutad bakåt, solbrillorna på och bara fötter i luften en solig sommardag. Även om det inte syns på det lite-för-mycket beskurna kortet...
Jag längtar efter så mycket just nu så det kryper i hela kroppen!

Emma

måndag 7 maj 2012

MANNERS, VAD FAN. MANNERS.

För några dagar sen.
Stod där, med peruken i handen. Ska jag ta på mig den...? Neeeej, jag orkar inte. Eller, jo... Men nej, faktiskt inte. Orkar inte sminka mig heller. La ner peruken, slängde på mig jackan och satte mig i bilen. Väl på stan för att uträtta några små ärenden mötte jag och M ett äldre par. Ett sånt där par jag tänker att de vet vad vett och etikett är. Saker man får lära sig när man är liten, speciellt på den tiden de var små. Man pekar inte, man glor inte och man pratar inte med mat i munnen. Bland annat.

Farbrorn tittade på mig på långt håll när vi kom gåendes i gallerian. Tanten tittade också men var på något sätt i sin lilla bubbla. Fokuserad på var hon gick och fokuserad på att inte gå in i farbrorn. Farbrorn som inte kunde släppa mig med blicken fastän vi passerat varandra. Han som inte hade koll på att han hade börjat svänga för att han vred nacken av sig, i princip. Såg i ögonvrån hur han tittade på mig när vi nästan var bredvid varandra. Nej, det han gjorde heter inte titta, det heter glo eller blänga. Tror hans haka låg på backen men jag är inte riktigt säker...Minns inte till hundra. Där stod han sen, still och glodde på mig när jag vände mig om för att kontrollera om han gjorde som jag trodde - glodde. Förvåningen som välldes över mig blev total när jag insåg att han fortfarande stod still. Nu garanterat med hakan i backen. Den måste ha legat där. Då gjorde jag samma sak. Tvärstannade, vände mig om helt och hållet, tittade honom i ögonen tillräckligt länge för att han skulle förstå. Frågande. Sedan gick jag.

Jag hoppas han förstod vad jag ville ha sagt. Man får titta på mig och jag förstår att man gör det. Men det finns ju tusan något som heter måtta. Att stanna och glo är inte okej. Jag är inte en apa i bur på zoot.

Jag ska skaffa en t-shirt som det står "Ja..." på framsidan och "...min frisör heter Onkologen." på ryggen. DÅ kan folk få stanna och glo om de vill. Kanske bör lägga till "Vill du ha numret?".

Emma

söndag 6 maj 2012

KÄNSLOKARUSELLEN.

Jag åker en "känslokarusell". Karusellen snurrar och åker åt alla olika håll. Upp och ner, hit och dit. Aldrig vet jag vart den är påväg. Ena stunden fylls min maggrop av en härlig känsla som får mig att skratta. Precis som att hjärtat tar ett extra skutt. Fast i magen. Fjärilar. Skrattar tills magen krampar och tårarna rinner. Lycka. Sedan har karusellen tagit en hastig sväng och framför mig ser jag inte längre rälsen. En skräckinjagande utförsbacke ligger framför mig och på långt håll kan jag skymta ett mörkt hål. Oron har tagit över den härliga känslan i magen och jag känner mig som den där 5-åringen. 5-åringen som börjar gråta för att färgen på godisklubban var fel.

Jag vill kliva av men det finns ingen stoppknapp. Inget sätt får vagnen att stanna så det är bara att åka med. Jag vet det. Hjärtat slår i 180 och magen vänder sig ut och in. Ner, in i det mörka hålet och en ny sväng, väl ute på andra sidan är det bra igen. Fjärilarna är tillbaka och kroppen är kapabel att börja skratta igen. Producera de härliga känslorna. Det fortsätter så, upp och ner. Sen kliver jag ur vagnen, för en liten stund, och då kommer chocken från "skräckbacken" ikapp mig. Cellerna kommer ur chocken som lagt sig och så gråter jag igen. Först skrattar jag och så gråter jag när jag inser vilken läskig och brant backe det var. Usch... åkte jag verkligen där?? Luftdragen i ansiktet, farten utför, allas tjutande när det pirrar i deras magar, skriken när de känner skräcken inför den branta utförsbacken. Jag vill bara lägga mig ner och ta en powernap. Lika utmattande som en fullspäckad dag med karusellåkande kan vara, är det att vara jag just nu. Allas stoande och stimmande omkring en blir energikrävande, ständig fart och fläkt. Att hela tiden vara känslornas marionettdocka är så otroligt jobbigt. De styr och ställer med mig precis hur de vill och jag kan inte stänga av. Jag önskar jag kunde stänga av eller säga ifrån, men det går ju inte. 

Efter en dag på tivoli är man trött. Mitt och Cs projekt - fotograferingen - har samma effekt. Karusellen är igång. Det väcker så otroligt mycket känslor och jag är helt slut, känslomässigt. Jag funderar, reflekterar och bearbetar massor. Vill dra en stor suck och ta den där powernapen precis som när man klivit ur vagnen och insett vilken jävla berg- och dalbana man just åkt."Jävlar i mig, det var den värsta av alla som jag just åkte..." De senaste dagarna har jag suttit i vagnen varje dag, åkt karusellen - upp och ner. Skrattat och gråtit. Försökt vila mellan alla turer för att orka. För att orka sitta upp, orka tänka, orka blinka. Jag kan bara konstatera en sak: jag är trött, men det går inte att sätta i ord hur mycket fotograferingen ger mig. Galet. Och det är så, bara att fortsätta åka känslokarusellen och acceptera alla uppförs- och utförsbackar, hur läskiga och utmattande de än är.

Känslokarusell...vänta nu. Det är ju faktiskt en berg- och dalbana jag beskriver. Berg- och dalbanan blir i och för sig som en karusell ibland. Eller en torktumlare. Där allt blandas. Ingenting är logiskt, det är bara känslor som kommer hur som helst - konstant.

Nu blev det rörigt i mitt huvud... Karusellen snurrar runt mig och känslorna gör mig yr. Nej, nu lägger jag ner. Precis just nu befinner jag mig i torkrumlaren - allt krockar och jag kan bara skratta åt kaoset som uppstår i huvudet.

Emma

lördag 5 maj 2012

DRÖMMARE.

"Mitt mål är att uppleva platser som väntar på mig."


Emma

STEGAR FRAMÅT.

Kaoset i huvudet snurrar vidare. Alla ord och tankar som jag så enkelt fick ur mig förut är mer som en dragkamp nu. Jag vet inte om jag är vinnaren eller förloraren, men jag kämpar vidare. Jag behöver få ur mig det och det är så frustrerande att det inte alltid går. Orden stänger in sig innan för skallbenet. Poff, och så är porten låst.

C kom och fotade i tisdags och det gjorde min dag. Min vecka. Kanske till och med mina veckor. Att berätta om allt kring Mårtens intrång i min hjärna, från dag ett fram tills nu, blev som terapi. Vilken underbar människa som satt där och lyssnade på min intensiva period. Hon bemötte det och kunde hantera min situation på ett sätt som fick mig att nästan häpna. Fascinerande med tanke på vad jag berättade och dessutom med tanke på att vi aldrig träffats förut. Kändes dock som jag träffat henne förut. Avslappnat och naturligt vilket gjorde att saker och ting bara kom, utan att jag funderade. Jag gick igenom resan, steg för steg och bearbetade allt. Känslorna vällde över och minnena kom tillbaka. Den där dagen gav mig klarhet. Den organiserade upp kaoset i mitt huvud även om jag kände mig överkörd i kroppen på onsdagen. Precis som vid mitt första samtal med kuratorn. Totalt slut.

Att få se bilderna på mig själv blir alltid en sån bekräftelse... Cancern. Kortisonansiktet. Många påstår sig inte se det men jag förstår det inte. Det är så tydligt. När jag tittar på bilderna blir jag lycklig samtidigt som tårarna rinner. Det är så mycket känslor. Jag kommer aldrig glömma den där dagen - och det är på ett positivt sätt. Bearbetningen går framåt och det är tufft att ta tag i kroppens alla känslor och minnen. Men Mårten ska inte få stå i min dörröppning, när det gäller något.

Det är mycket på gång nu. Det känns helt underbart att ha några projekt att pyssla med om dagarna. Något jag orkar hålla på med utan att bli totalt slut. Pyssla med bilder, skriva lite, planera. Inspireras, drömma. Jag har fan planer. Helt fantastiskt att så lite gör så mycket. Bara ett datum jag kan se fram emot. 22a maj. 25e maj. Juni.

25e maj... Jag längtar ihjäl mig.


Emma

torsdag 3 maj 2012

STOPP.

Mobilen blinkar. Den beter sig som en skrikande bebis som inte fått mat på flera timmar. Se mig! Hör mig! Ge mig mat! Missade samtal och osvarade sms... Aldrig trodde jag att det skulle vara så jobbigt och frustrerande att ta tag i att ringa upp eller svara. Har inte tålamod att knappa på touchen, för den vägrar samarbeta. Har inte kapaciteten att lyfta luren och säga "hej" för jag orkar inte. Ont i halsen och träningsvärk i kroppen. Saaaaay whaaaaat? 

Nu tar det stopp. Dags att mysa i soffan och... trumvirvel tack! ...matas med TV.

Emma

onsdag 2 maj 2012

EN 85-ÅRINGS KLOKA ORD.

"Om jag fick leva ett liv till då skulle jag göra fler misstag nästa gång.
Jag skulle vilja koppla av mer och vara mjukare.
Jag skulle vilja vara dummare än jag varit på den här resan.
Jag skulle vilja ta saker och ting mindre allvarligt.
Jag skulle vilja våga ta fler chanser, bestiga fler berg och simma i fler sjöar.
Jag skulle vilja äta mer glass och färre bönor.
Jag kommer kanske att få fler verkliga bekymmer,
men jag skulle ha färre inbillade.

Ni förstår... jag är en sån där människa som lever försiktigt
och sunt timme efter timme, dag efter dag.
Och visst har jag haft mina fina stunder,
och om jag fick göra om det skulle jag bara ha stunder
en stund efter en annan
istället för att leva så många år i förväg.

Jag har varit en sån där person som aldrig går någonstans
utan termometer, varmvattenflaska, regnkappa och fallskärm.
Om jag fick leva en gång till skulle jag packa mindre i väskan.

Om jag fick leva en gång till skulle jag börja gå barfota tidigare om vårarna och
fortsätta med det längre in på höstarna.
Jag skulle dansa mer, åka mer karusell och jag skulle plocka fler tusenskönor."

- N S, 85 år.

Emma