fredag 18 november 2011

FÖRLÅT, DETTA BLIR LITE LÅNGT. MEN INTRESSANT! ;)

Alltså jag vet inte vad jag ska säga om de senaste två dagarna. Jag ska inte dra hela historien och grubbla i bitterhet över allt krångel, men jag bara måste dela med mig av Västerås sjukhus underbara, kunniga, fokuserade och duktiga personal. <--- Varning för IRONI.

En läkare ringde mig i måndags, Paul, den tredje läkaren som är inne i mitt "fall". Han ordinerade mig nya mediciner som jag så duktigt tog i onsdags. Natten till torsdagen sov jag inte en blund. Vände och vred fram till klockan blev 03:00, då gav jag upp, slog på datorn och lyssnade på musik och filosoferade istället. Så låg jag fram tills jag skulle upp, vilket jag i princip räknat ner timmarna till. Kl 07 kom pappa och så åkte vi mot Västerås. Väl framme kliver vi in på avdelningen och direkt var karusellen igång. Vi gick in och jag frågade efter Paul, då möter vi 5 förvirrade sjuksköterskor. De står i en klump som förvirrade höns, kollar på varandra och typ gapar. Jag lovar. Alla såg livrädda ut och hade jag sagt "bööö" hade de säkert svimmat på plats. Förstår inte att jag och pappa kunde se så skräckingivande ut... Jag frågar efter Paul igen, då säger de att jag ska träffa nån Niklas, läkare eller sjuksköterska har jag ingen aning om. De säger att mitt rum är klart och jag kunde inte göra annat än att tappa hakan. "VA?? Ska jag ha ett rum? Men vadå? Jag ska ju bara göra röntgen??", svar: "eeh..hehe....jaha...men det kanske kan vara bra att prata i..? heheh". Då tack och lov kom Paul flygande så pratade jag med honom. Frågade var min läkare var - Per-David - som jag haft i säkert 2 veckor men inte hört ett knyst från. Tror faktiskt inte att han finns. Paul skulle försöka se till så jag fick träffa honom, men Per-David var inte där. CHOCKER! :D

Sen kom en sjuksköterska (student) som skulle sätta nål på mig inför röntgen, och jaa...det slutade ju i blodbad typ. Hon vart nervös och klantade till det lite, jag kunde bara skratta... Studenten, hade inte satt många nålar, hon satt där och skakade och var nervös - återigen, man känner sig väldigt trygg alltså. Underbart!
Nästa grej som var för komiskt var att de inte hade koll på vilken avdelning jag kom från. Och att hon som tog mig till röntgen gick in i dagrummet, som en robot styrde hon mot den garanterat älsta tant som satt där: "Emma? Emma, nu ska du få komma till röntgen." Jag fattar ingenting och säger "här är jag!" och så går hon fram till mig och tittar upp (kort som tusan och springer fram med tomtesteg) och säger: "jaha, är det du, men du såg då så frisk ut", sen går vi iväg. Jag och pappa tittar på varann och vill skratta. Förstår inte hur man kan säga så till någon i min situation.
Mot slutet av dagen, efter karuseller och strider hit och dit, kom nästa surprise. Då säger Paul att jag ska stanna kvar över natten ifall de vill att jag ska komma till Uppsala (idag). Jag: "VA?? Vad ska jag göra i Uppsala??", Paul: "Jaa...ifall det blir operation..". Då måste jag säga att sist vi pratade om operation berättade kirurgen alla risker. Allt från att jag kunde bli förlamad till att jag kunde få förstört tankecentra. Så operation förbereder man sig inte över en natt för att gå igenom, speciellt inte när jag inte har någon aning om vilka alternativ jag har och vilket av dem som är bäst. Då bestämde jag mig för att åka hem och få besked över telefon.

Efter gårdagens turer hag jag har satt min fot på Västerås sjukhus för sista gången i den här situationen. Aldrig mer. De saker jag skrivit ovan är bara de jag orkar förklara och bara att personalen visar för patienterna att de är så osäkra som de verkar vara är katastrof.

Det sjukaste i allt det här är att sjukhuset förväntar sig att jag ska lägga mitt liv i deras händer. JAG tog i princip alla beslut igår eftersom personalen inte steppade fram och tog dom och tog ansvar. Hur ska jag kunna ha förtroende för personal som inte säger någonting, inte kan ta beslut och inte ens bestämma vem som ska ta ut nålen i min arm. Jag var påväg att ta ut den själv, det är ju inte svårt och det går på 2 sekunder. Det är helt sjukt. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Man blir ju mörkrädd..

Fan va långt och virrigt det blev. Men ja, ni förstår ju säkert kaoset...

/e

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar