söndag 31 augusti 2014

FÖR JENNIFER.

Tung dag, både igår och idag. Bra tajming att gå ut i skogen idag med två av mina bästa stöttepelare, mamma och Freja. De kramade om, pussade och fanns där - som alltid när jag kämpar i uppförsbacke. Så där satt jag i blåbärsriset och till och från ramlade tårarna. J som hamnade på hospis för några veckor sen, somnade in igår. Ena stunden känner jag mig bedövad och tom, nästa svämmar tårarna över. Tankarna krockar när jag tänker på det. Hon uträttade en stark kamp mot tumören i hennes huvud. Cancern vann denna gång och det smärtar i mitt hjärta när jag tänker på att hon lämnat oss. Gått vidare och blivit en ängel, alldeles för tidigt. Hon har lämnat ett tomrum och en stor sorg efter sig. Nu hoppas jag hon finner vila och ro på en vacker och smärtfri plats. Långt bort från, och fri, cancerns järngrepp.

Det känns extra en sådan här gång. Det blir obehagligt nära min egen situation då även Jennifer kämpade - precis som jag - mot hjärntumör. I hennes ära och minne ber jag er ge en gåva till min insamling. En slant, liten som stor - allt tas emot med enorm ödmjukhet och tacksamhet. Cancerforskningen behöver hjälp, speciellt när det gäller hjärntumörer.

Ni hittar den här.


Du var en fin vän för mig. Fuck Cancer.

Emma

fredag 29 augusti 2014

UTRYCKNING, ÖRONSUSNINGAR OCH SPÄNNINGAR.

Ambulanssirenerna tjuter i huvudet, öronsusningarna är också här. Idag ömmar det i axlar och nacke, jag är mör i hela kroppen efter gårdagens massage. Han gick på ganska ordentligt på mina knutar. Spänningarna och värken talar för en kropp som säger stopp. Nu behöver jag vila, tack. Värken i vänsterbenet/-foten avslöjar att det inte heller vill som jag vill, träningsvärk i låren trots lugna dagar. Jag lyder och sänker ribban ännu mer. Tar mig i kragen och mediterar, nu får det vara nog med så här spända muskler och en smärtnivå som är högre än vanligt.

Påverka det du kan, släpp det andra. Fokus fokus fokus.

Emma

onsdag 27 augusti 2014

GÅRDAGEN.

Freja ifrågasätter inte så mycket här hemma idag. Kräver inte så mycket och leker för det mesta själv de stunder hon känner för det. Försöker ibland få med mig men lägger ner så snart hon inser att det inte är läge. Telefonen ringde tidigare idag, A började prata. Frågade "hur mår du idag?" och direkt kände jag den omtänksamma, tillåtande handen på axeln. Handen som säger att det är okej. Jag krackelerade och allt sipprade ut. Hon är en av dem som får mig att reagera så sådana dagar som idag, när allt rinner över och är för mycket. Tårarna rann och jag berättade alltmer snörvlandes. Näsan svullnade igen totalt och hushållsrullen, ja den minskade förvånansvärt snabbt, ark efter ark. Några stunder suckade vi tillsammans, andra skrattade vi åt tillvaron som råder, allt som varit och hänt på en förjäkligt kort tid. Ibland är det för stort att ta in att det hänt så mycket på bara 3 år. Skratt och gråt, frustration och lättnad, glädje och sorg. Vilket skönt men omtumlande samtal.

Läste en del ur boken om hjärntrötthet igår. Det sätter igång mycket känslor och tankar - som vanligt både bra och dåliga. Befrielse och förståelse, samtidigt så mycket sorg över funktionsnedsättningen jag just nu lider av. Den förlamande mentala tröttheten som också sätter sig i kroppen. Alla utmaningar och svårigheter med relationer har stulit tiden från bearbetning av allt som pågår i kropp och huvud. Alla roliga saker jag gjort har också bidragit till att det på ett vis blivit ett glapp mellan då och nu. Nu kommer slaget och luften går ur mig. Tankarna kommer och känslorna svämmar över. 26 augusti, en dag jag behöver gråta, gråta och gråta. Andas och tänka att det är okej. Jag hinner skratta lyckligt senare.

Känslan av omgivningens förväntningar på mig är mer påtaglig vissa dagar. Samtidigt undrar jag om omgivningen verkligen har de förväntningar på mig som jag tror. Det är nog snarare jag som har förväntningarna på mig och sätter pressen på mig själv många av gångerna. Att jag ska vara glad, lägga det tunga bakom mig och sluta älta, för att nämna några av upplevelserna jag får. De gånger som när vännerna pratar om allt roligt som ska hända, allt kul vi ska göra sitter jag där med en kropp som skriker av värk, trötthet och tårar. Ett inre som fortfarande är skadat av cancerns frammarsch i mitt liv. Ett inre som varje dag kämpar med det som pågår minut för minut. Allt det där roliga det pratas om kan jag inte ge mig in i periodvis, det går inte i ihop med min verklighet alla dagar.

Det yttre visar en helt annan bild. Långt hår, den energiska tjejen som så ofta är ute med hunden. Hon som skrattar till och från och slänger käft med omgivningen. För konversationer som om inget pågår. Under allt det där, innanför väggarna pågår en kris och ett sorgearbete. En tjej som stundvis slits sönder inifrån. Varje gång det är jobbigare orkar jag inte ta upp det. Prata om det och säga "nej jag mår inte bra" när folk frågar hur läget är. Att idag strejkar kroppen, idag rinner tårarna eller att idag brinner det i både huvud och öron. Vissa gånger känner jag bara för att svara det första jag tänker. Verkligheten att jag är allvarligt sjuk, hur kan man må då? Säga att jag inte vet vad jag ska svara på frågan ens, jag vet inte var jag ska börja. "Har du tid?" kanske jag borde svara. De där gånger jag lider extra vill jag skrika rakt ut vid frågan, men den är ju så ofta en artighetsfras. Så samtidigt som jag vill vara brutalt ärlig vissa dagar tänker jag att det står en person där också. En människa med känslor som ska ta emot min ärlighet. Men att omgivningen dömer hunden efter håret gör mig arg. Det är som att bara för att jag ser frisk ut nu, för att jag gjorde ditten eller datten i t.ex. söndags eller för att jag blabla så är det bra nu. Det är över och Emma mår bra.
Det går framåt, och ja jag är bättre, men det betyder inte att allt tungt slutat. Det du ser är inte verkligheten. Under ytan pågår det saker, det gör det för oss alla - endast i större eller mindre utsträckning.

Hjärtat och samvetet får mig att bita ihop när jag egentligen vill säga som det är. Det måste bli ändring på det. Jag tar hand om andra, alldeles för många dagar i veckan, när jag själv befinner mig mitt i en helvetisk tornado.

Emma

lördag 23 augusti 2014

MAJ 2012 VS AUGUSTI 2014.

Gammalt och nytt. En tid dokumenterad av en fin vän och fantastisk fotograf; Caroline Broberg. 


Time flies.

Emma

onsdag 20 augusti 2014

BE TENDERHEARTED.

Återigen inne i vardagsrutinerna. Eller "inne i" var nog att ta i, jag har påbörjat dem. Idag. Efter sommarens uppehåll satt jag återigen i det där rummet på stan. Rummet med fåtöljen som står riktad mot fönstret, och sen så klart K mitt emot mig - terapeuten. Hennes ansikte har jag saknat i sommar. Komprimerat prat under timmen som gick och i ärlighetens namn kändes det för första gången som att det gick längre tid. Stundvis vräkte regnet ner utanför och vräkte det inte där så vräkte det ner för mina kinder. En mängd tårar som behövde komma ut efter allt jag bär på.

Med tiden har jag lärt mig att inte bry mig så mycket om vad andra tycker och tänker om mig. Det går framåt och vilken energi jag spar på att inte längre gå och fråga mig "undrar vad de säger om mig nu?", "undrar vad de tror och tänker?". Jag skiter i det, jag vet sanningen och det är det enda som egentligen är väsentligt i den här frågan. Men så kommer jag till två punkter, två punkter som berört mig ett X antal gånger i sommar. Svaret att jag är sjukskriven när någon frågar mig vad jag jobbar med och sen när det kommer till min vikt.

Själv har jag inga problem med att prata om min sjukskrivning eller cancer, det har nog många som följer mig förstått. När jag får frågan "vad jobbar du med?" och svarar "jag är sjukskriven" så har jag fått diverse reaktioner. Flertalet gånger reaktioner som höjda ögonbryn, frågetecken till ansikten, blickar och ett bemötande som känts allmänt skeptiskt till mitt svar. Jag får känslan att de tror att jag inte vill jobba och tycker jag är lat. Då bryr jag mig vad folk tycker och tänker om mig. För att bli ansedd som lat och att inte vilja jobba är något så långt ifrån mig man kan komma. Arbetsmyra som jag var innan jag blev sjuk. Då vill jag förklara varför jag är sjuk och när jag säger "jag har hjärntumör" skiftas stämningen och reaktionen på millisekunder. Vissa får panik och backar direkt med otaliga "förlåt att jag frågade", andra vågar fråga och visa intresse. Många gånger leder frågorna till intressanta samtal och är förhoppningsvis lika givande för hen som för mig. Det stör mig så evinnerligt att personer - vad jag uppfattar det som - ser ner på mig när jag säger att jag är sjukskriven. Attityden att de tar det som att jag lever på bidrag och skiter i jobbet, när jag i verkligheten utkämpar en daglig fight och gör allt jag kan för att komma tillbaka. Både till livet och arbetsmarknaden. Och som jag önskar att jag kunde jobba...

Det andra gäller min vikt. Jag har alltid varit smal, dels genom gener antar jag, men även pga att jag alltid ätit sunt och rört på mig. Hälso-tänket har sedan långt tillbaka funnits redan i min uppväxt tack vare kloka föräldrar. Sommaren har, som sagt, tagit på mig, både kropp och psyke har tagit stryk. Mycket av mig har försvunnit och när jag ser mig i spegeln idag ser jag en ganska smal Emma. Olik den Emma jag länge innan varit i kroppen. Musklerna försvann när kroppen var utmattad och i obalans av olika skäl och kilon tappades när orken till att laga mat inte riktigt fanns. När jag var smal redan innan blir det extra tydligt att jag tappat vikt när jag dessutom är så lång. Jag har kämpat med att få tillbaka den, kroppsformen, som jag förut var så nöjd med. Ännu en sak värken och sjukdomen påverkar så klart, kroppen går på högvarv när den jobbar med allt.
Flera i min omgivning har nog varit oroliga över detta, ännu en gång har jag fått en uppfattning och känsla över vad de tror. Reaktioner har ibland fått mig att tro att de, i sin tur, tror att jag svälter mig själv. Att jag inte äter och att jag vill se ut som jag gör nu. En del av mig kan förstå det med tanke på all vikt- och kroppshets som pågår i samhället. De sjuka idealen. Men jag tar det som en smäll i magen varje gång någon konstaterar att jag är så smal. Jag vet det redan och jag vill inte se ut så här. Jag vill vara sund och en bra förebild, jag vill leva hälsosamt och trivas med min kropp. När jag blev sjuk blev hälso-tänket ännu större än innan och jag är otroligt mån om kroppen jag har. Den ska räcka hela livet och jag tänker bli gammal, ja i alla fall leva tills jag tröttnar där på ålderns sena höst någon gång! Att vissa reagerat som om de tror att jag inte äter gör mig upprörd, för jag vill inte uppfattas så och jag vill inte att människor går runt och tror att jag svälter mig. DÅ bryr jag mig vad andra tycker, återigen. Kommentarer som "oj vad du åt Emma", eller "vad du är smal nu" klarar jag mig utan. Jag är medveten om problemet och jag gör något åt det. Känslan varje gång någon kommenterar på min vikt eller säger att jag är smal gör att sjunker jag inombords. Det får mig att känna mig liten och det är ingen skön känsla. Så snälla, innan ni slänger ur er någon kommentar, tänk till. Bryr ni er om, visa det på ett annat sätt. Jag vet att det varit välvilja de flesta gånger, men det blir så fel för jag har tagit emot det på ett annat sätt.

Det finns många som kämpar med vikten varje dag, en som gör det känner jag väldigt väl, och hon har funnits i mina tankar varje dag sen jag tappade vikt. Utan att gå in på detaljer skrämmer hennes resa mig och jag gör allt för att inte fortsätta tappa. Det finns många i samhället som strävar efter att gå ner i vikt, men det finns också många som kämpar med att gå upp i vikt. Bara för att man är otroligt smal behöver det inte betyda att man svälter sig själv eller framför allt att man vill se ut så. Det kan vara lika mycket kamp att lägga på sig som att tappa kilon. Erfarenheten jag fått av reaktionerna har också fått mig att bli ännu mer ödmjuk på planet om andras kroppar. Jag vet inte deras historia, vad de de utkämpar för kamp och jag tänker framför allt tänka mig för mer innan jag dömer något utifrån vad jag ser. Vi borde bli mer frågande, inte anta, vi borde bli mer ödmjuka med varandra. Känns viktigt att få allt det här sagt, mycket för min egen skull.
Till alla som ser mig och reagerar, till alla som känner mig: jag äter och jag kämpar med det. Varje dag kämpar jag mot Mårten och utan mat orkar jag inte ens stå upp. Näringen är avgörande. Att svälta mig själv skulle aldrig komma i upp ens i tanken, speciellt dessutom med min kämpande vän i åtanke.

Ks sista konstaterande innan jag gick var "du hade mycket att berätta idag.".
Ja, jag antar det, mycket behöver komma ut.

Emma

tisdag 19 augusti 2014

I WANT TO BE MORE CAREFREE.

Nu kliar det i fingrarna och tankarna vill summeras i skrift. Sommaren har varit, ja upp och ner på ett stundvis obehärskat vis. Ibland ett töcken som jag skrev tidigare. När det pågår mycket känslomässigt krävande saker säger det sig självt att man blir trött. Urvriden som en trasa som många skulle uttrycka det. Våren var tung för mig, även början av sommaren. Terapin som sätter igång sin process - både på gott och ont - och omgivningen som ibland blir som den blir. Förändring i mitt beteende blir så klart dominoeffekt för alla runt om, som berörs. Vilket gör att dynamiken i omgivningen förändras över lag. Senaste tiden har det har varit sjukdomar, tjafs, oro och frustration på många håll runtom mig. Med skilda föräldrar står jag med två familjer som befinner sig i sorg pga cancern. Känns som att oavsett vilket håll jag vänt mig åt har det varit ledsamt och oroligt. Egentligen otroligt förståeligt kan jag känna, även om jag till och från varit nära att sjunka i tårar. Påfrestande omställningar i livet tar på psyket och när psyket har det tufft tar det på kroppen. Allt har hopat sig, som en så klok vän sa. Allt har verkligen hopat sig denna sommar, känns som det varit något nytt att förhålla sig till hela tiden. Farfars situation, grannens situation, Js situation - alla berörda av cancerbesked och radikala förändringar i livet - har dragit upp många av mina minnen. Minnen från resan jag gjort, allt från hur det började, till behandling, till idag. Det närmar sig 3 år och det är en hel del minnen som dras upp. En stor mängd händelser på kort tid.

Kroppen som sakteliga började komma ur balans med diverse blodprover ledde till natriumtabletter och ny epi-medicin. Vissa dagar en trötthet som gjorde att jag sov som en tonåring. Samtidigt som jag minns de tyngre dagarna och allt som varit känslomässigt jobbigt minns jag även glada dagar. Dagar med mer energi och lycka i sinnet. Jag vill inte att det negativa ska lägga sig som en smog över det positiva. Jag vill minnas det bra, minnas sommarkvällarna jag skrattat, dagarna jag umgåtts och myst med de betydelsefulla. Höjdpunkterna som bröllop för E&J, bröllop för M&I som också innebar en Västerås-tripp, kvalitetstid med C och besök. Promenader på vida åkrar och i lummiga skogar, svettiga soldagar i gräset och simturer i svalkande vatten. Insikten jag kom till i Västerås efter att ha skrattat så magmusklerna kändes, ryckt på axlarna och tänkt "vad gör det?", levt fullt ut under en kväll. Där och då glömde jag Mårten för en stund, huvudvärken och öronen. Fokuserade på känslan jag hade i kroppen och mådde bara gott. Jag kände mig carefree och det är en känsla jag vill känna oftare.

Kom hem till min fyrfotade vän och kände mig less på att prata om vissa saker. Det som varit, relationerna och situationerna jag bearbetat, pratat om och förklarat. Usch, nu är jag bara trött på det, känner mig klar för tillfället. Stänger det kapitlet och ser framåt. De tyngre dagarna gör jag som en av de som inspirerar mig mest; plockar fram mina mentala lyckopiller. Stunderna jag mått som bäst, då jag befunnit mig på toppen av världen. Känt hur lyckan bultat i bröstet och leendet varit totalt på mina läppar. Min feng shui-orkan fortsätter i hemmet och jag slänger upp foton och peppande citat på väggen. Allt för att maximera och hjälpa mig själv på traven då det är svårare dagar.

Jag behöver skratta mer, jag behöver känna mig mer carefree. Slappna av, något som är lättare sagt än gjort när man genomgått och genomgår det jag gör. Men jag vill, jag kan och jag ska. Det kräver som mycket annat innan det sitter; träning.

Emma

onsdag 6 augusti 2014

NÄR TANKARNA BEHÖVER LÄTTAS PÅ EN DEL.

Är det på riktigt redan augusti? Den här sommaren känns som ett enda töcken. En dimma där dagarna svischat förbi. Vissa ljusglimtar i form av umgänge med vänner och familj, hundledigt och hussemester, sist men absolut inte minst möhippa och ett otroligt vackert bröllop. Men är det inte huvudvärken i värmen jag flämtat över så är det livets omständigheter. Inte bara med min situation, utan även farfars. Kära farfar, som också kämpar mot cancern - för andra gången och som han nu kommer få lov att leva med. Han är stark och jag beundrar honom enormt. Kan känna igen mig en hel del i hans inställning när det gäller sjukhus och sjukdomars "nödvändigheter", eller vad jag ska kalla dem. "Ja, det måste ju göras så nu kör vi", ungefär. Beundransvärt. Precis som min egen situation leder till funderingar och sorg leder även hans situation till detsamma. Samtidigt som jag processar allt annat som hänt i sommar fick jag reda på att J förflyttats till hospis. En tjej som sitter i exakt samma situation som mig, men en tumör som växer och där läkarna inte tror hennes hjärna klarar mer behandling. Jag vet att det är ett möjligt scenario, det har jag vetat sen jag blev sjuk; att hjärnan endast klarar att behandlas till en viss gräns. Det gör mig både ledsen och rädd, det blir alldeles för nära. På ett sätt en flämtande press i nacken. Försöker att inte tänka på det, att ta en dag i taget och lita på känslan i kroppen. Känslan i kroppen att saker ändå är relativt bra, att inget är direkt fel eller på gång att barka iväg. Jag är inte där och det är endast det jag måste komma ihåg: OM jag någonsin hamnar där får jag ta det då. Inte slösa mitt liv på att oroa mig över något som kanske aldrig inträffar. Men självklart är det som oftast så mycket enklare att säga, än att bara göra...

Det är lätt att glömma vilken skillnad lite bekräftelse gör. På hussemestern började jag läsa"När hjärnan inte orkar: Om hjärntrötthet" och lättnaden sköljde över mig. Tårarna inte långt där efter från stund till stund. Hjärntröttheten har varit ganska total för mig några år tillbaka, ja sedan Mårtens jävla karusell drog igång. Jag får ofta stå med "stoppskylten" (som en klok kvinna i min närhet brukar uttrycka det) och säga nej. Säga stopp när kroppen och hjärnan inte orkar. Känner mig oftast fruktansvärt tråkig, speciellt om det är en tyngre period som leder till många fler nej. Frustrationen över att folk inte förstår, ledsamheten och ilskan över att behöva vila ofta. Återigen frustrationen över att vilan inte alltid ger effekt. Tipset som jag så ofta får; Emma, lägg dig och vila lite. Jag vet att folk menar väl, men när jag vilat och vilat dag ut och dag in utan resultat vill jag bara kräkas på att vila. Men ändå orkar kroppen inte med, leder inte det till frustration så vet jag inte vad.

Efter att ha läst enbart någon sida i boken kände jag igen mig i enormt mycket i princip allt. Check, check, check på symptomen... Det sköna i att få det bekräftat även om jag redan vet det är att få höra det. Att bli påmind. Jag har inte blivit knäpp och är inte dum i huvudet, trög eller totalt efter. Hjärnan hänger bara inte med, för den orkar inte och hinner inte. Hjärnan får inte den vila den behöver pga allt den jobbar med.

I vardagliga situationer kan jag ibland känna att det blir jobbigt när folk inte vet vad jag går igenom. Vissa gånger när jag svarar konstigt, inte hittar orden, när det blir krock i hjärnan så förvirringen kommer, nästan börjar stamma eller kasta om orden känns det som att de undrar vad fanken jag håller på med. Troligtvis är det enbart jag som upplever det så och faktiskt färre som tänker så än vad jag tror. Något jag behöver jobba på och acceptera. Det är okej att inte vara lika rapp i käften som jag var förr, lika snabb i tanken som jag var förr, inte lika skarp i minnet. Jag behöver inte förklara mig, något jag gärna gör.. Det är en svår omställning jag har att acceptera. Jag har ju alltid varit en pratkvarn som kunnat accelerera som en racerförare i talet och argumentera som en politiker. Idag blir jag lättare stressad och tappar alla tankar istället. Svårt för folk att förstå när jag inte kan avsluta min mening jag började på. Den är bara borta. Jag har blivit oerhört känslig och skör för omgivningen. Botaniserar i Feng shui och Lean för att förbättra och underlätta vardagen. Här hemma har jag slängt säck efter säck med onödigt skräp och ordningen börjar bli återställd. Lugnet lägger sig och jag njuter av min ommöblerade, något mer organiserade oas. Nu får det vara slut att slösa energi och tid på att leta eller hela tiden gå och plocka saker. Behöver en frizon och ett lugn i en vardag som är väldigt krävande och oviss. M påminner mig ständigt om kloka saker; som att se möjligheterna och inte hindren, att byta ut vissa negativa ord mot andra för det ger en bättre känsla i kroppen. "What you think you become" som Buddha menar.

Emma

lördag 19 juli 2014

NÄR KATTEN ÄR BORTA DANSAR RÅTTORNA PÅ BORDET.

Vi har huset för oss själva. H är ute, E jobbar, så jag och hjärtat har haft lite kvalitetstid. Välbehövligt. Veckan har varit känslomässigt turbulent. Jag har återigen fått goda MR besked. Mårten är fortsatt still. Samtidigt som J fått helt andra besked och ska flyttas till hospis. Känns tungt i hjärtat. Hon som sitter i samma situation som mig. Skrämmande att veta att hjärnan inte klarar hur mycket behandling som helst. Det känns inte rättvist. Samtidigt de tankarna snurrar försöker jag minnas nuet. Försöker släppa oron och ångesten, njuta av livet och ta en stund i taget. Lättare sagt  än gjort ibland.

Men ikväll njuter jag lite extra, med bland andra J i tankarna. Ett smarrigt glas vin och en kameraskygg ;) Freja i knät, något avsnitt Suits sen hopp i sängen. Kärlek från oss i fåtöljen, till alla er läsare - kända som okända.


Emma

tisdag 1 juli 2014

MALANDE TANKAR, SVÄNGANDE KÄNSLOR OCH SÅRBARHET. EN JÄKLA MASSA SÅRBARHET.

Utanför fönstret hör jag två katter skrika på varandra i någon slags dispyt. Funderar på dagen som gått. På alla känslorna som bubblar runt inom mig. Bubblar är nog fel, det låter positivt. Skulle kanske säga att de kokar snarare. Jag är skör som glas. Otålig och känslig, man måste hantera mig med fingertoppskänsla. För minsta felsägning, minsta missförstånd i kommunikationen gör mig ledsen. Förklaringar som läggs fram på ett sätt där jag så snabbt tolkar in min del. Ser min roll, känner skuld, känner mig träffad. Känner att ansvaret läggs över på mig. Att jag inte kan göra ditten eller datten, att jag måste förstå det ena än det andra. Jag jag jag. Men andras roll då? Tänk att det är så lätt att man vill hitta syndabockar, förklara att det är någon annans fel och framför allt inte kunna vara självkritisk och fråga sig själv; vilken del har jag i det här? Vad ligger på mitt bord? Vilket är mitt ansvar? Vad kan jag tänka på eller göra annorlunda?

Det är en sak jag måste lära mig acceptera. Mitt ansvar VS inte mitt ansvar. Se det jag kan påverka och se vad jag inte kan påverka och sedan agera utifrån det. Och just den där utmanande biten; att acceptera. Jag har varit och grävt i allt möjligt, desperat på att få en ändring. Så fruktansvärt desperat att påverka det jag mår dåligt av. Några av bitarna kan jag inte ändra. De saker som faktiskt ligger på någon annans bord. Jag kan se ett tydligt mönster i hur jag är. Jag försöker hela tiden påverka det jag ogillar, situationer eller saker som jag inte mår bra av tar jag bort, personer jag inte mår bra av tar jag bort. (Men vissa tar man inte enkelt bara bort, som de med tex blodsband) Händelser som är negativa försöker jag göra något bra av, vända till det positiva och se fördelarna. Men när det kommer till den där biten att inte kunna påverka vissa människor tar det stopp. När jag inte kan få dem att förstå, se och tänka över det jag säger blir jag frustrerad. Och jag stångar, vänder och vrider, försöker gång på gång men också gång på gång står jag där och trampar. Jag måste lära mig acceptera att jag inte kan ändra en människa som inte förstår, eller som bara inte vill. Frustrationen jag känner över den biten äter upp mig. Hjärnan går på högvarv i princip dygnet runt. De där funderingarna hur jag skulle kunna gå till väga. Hur jag kan påverka det på något sätt, så att de inte upptar mina tankar, så att jag kan acceptera och gå vidare. Släppa, så jag i alla fall inte mår dåligt över det.

När jag hamnade i sorg och kris för att Mårten tågade in kom också tårarna. Hela vägen fram till idag har de funnits där - mer eller mindre. Just nu är jag i en period när jag gråter om andra gråter, jag gråter över minsta situation som berör känslor, med andra ord allt för många. Jag har blivit en så mycket större känslomänniska att allt jag går på är känslor. Impulsen styrs av känslor och jag blir så där frustrerande skör. Misstolkar och tar illa upp. Hur mycket jag än försöker komma ihåg vad personen menar, att de inte vill något elakt eller dumt, så går det inte att undkomma tårarna och sårbarheten. Jag blir ledsen och tar illa upp ändå, för tårarna står för så mycket sorg och frustration.
När jag blev sjuk blev jag också så enormt sårbar.

Emma

måndag 30 juni 2014

BÖRJA OM, BÖRJA RÄTT.

Dags att ta upp "Bra bok" och jag börjar redan ikväll. Idag är jag tacksam för att jag kan gå med mina båda ben. Tacksam för den friska luften som fyller mina lungor. Tacksam för Freja.

Over and out, god natt. Ny dag i morgon.

Emma

MISSFÖRSTÅDD OCH OFÖRSTÅDD.

Jag fick släpa mig upp i morse. Tanken poppar upp i huvudet; det hänger på mig. Ingen annan kommer komma och ta mig ur det, likt prinsen kommer på sin vita häst och räddar prinsessan ur knipa. Det är saga och det här är min verklighet. Mitt ansvar.

Så idag är en sådan dag då jag måste ge mig själv en hård käftsmäll för att ta mig i kragen, ta tag i saker, bryta. Gårdagens försök att rensa luften och säga det jag behöver, gick inte som tänkt. Hjärnan går på högvarv, allt kraschar i en enda kollision. Missförstådd och oförstådd. Får där och då inte fram det jag tänker. Det finns mycket jag är ledsen över. Jag känner mig sviken, frustrerad och arg. Rädd för att stå kvar helt ensam. Samtidigt som jag förstår att "hjärn-friska" människor inte kan förstå vad min situation innebär har jag ändå den där förväntan. En förväntan på att de i alla fall kan försöka tänka sig in i vad det innebär med hjärnstress och utmattning, trötthet, oro och värk. Jag är så trött på att känna mig oförstådd. I efterhand frågar jag mig varför jag inte gjorde si eller så, men det tar tid för hjärnan att inse. Processa allt som sägs och snabbt få fram svar. Ord flyger som brinnande pilar och träffar hjärtat, lämnar brännsår och ärr - mitt hjärta blöder och tårarna kommer. Hur jag än gör, vad jag än säger slutar det i kollision och tårar. Ibland verkar det som att jag inte hörs. Tårarna är nog oundvikliga just nu - de måste ut, sorgen, ilskan och alla de känslor som legat där och pyrt så länge kommer upp till ytan. Tårar över det som gått snett, allt ansvar som lagts på mig och att ingenting händer när jag inte gör. En viss person har rätt i en sak hon sade.

Lugnet i huvudet existerar inte, jag behöver ta tag i meditationen. Käftsmäll nummer två; dags att plocka fram yoginin i mig, hur motigt det än går just nu. Vet att det enda som får tankarna att skingra sig är medicinsk yoga och meditation. Jag behöver meditation i mängder för tillfället. "Just do it" var det någon som sa...

Emma

söndag 15 juni 2014

NÄR SVACKAN STYR TILLVARON.

Jag behöver en paus för tillfället. Få trycka på stopp. Den enorma svackan det känns som jag harvar i är alldeles för överväldigande. Den känns verkligen påfrestande.. Blodprover som är upp och ner vilket enligt läkaren leder till trötthet, orkeslöshet och huvudvärk - bland annat. Den psykiska utmaningen att hantera cancern och den sorgen blir så otroligt mycket svårare när kroppen sviker. Tålamodet är som bortblåst. Sorgen väger tungt, både igår och idag. Tårarna är uppe vid ytan och minsta stöt får mig att krackelera. Jag sover 11 timmar utan resultat ungefär. Känns som jag kan somna var som helst, när som helst. Biverkningarna av mer mediciner och högre dos är tydliga. Sorgen över relationer och stora sår inombords känns av mer när det är så här. Tårarna får falla, över all sorg jag känner, oavsett hur utmattad jag blir av det. Det måste få komma ut.

Ingenting av allt som pågår går hand i hand. Jag önskar jag kunde få trycka på paus, få semester. Men det funkar inte så i en cancerdrabbads liv.

Tankarna krockar och jag orkar inte mer idag. Det är en känslomässigt utmattande period och jag vill bara sova och vakna till en bra dag, en pigg kropp och ett alert huvud. Vakna och känna att det går lättare igen...

Emma

lördag 14 juni 2014

SR LEVERERAR - SOM ALLTID VÅGAR JAG TROLIGEN PÅSTÅ.

Jag har två programtips på Sveriges Radio. Ett av dem som jag känner var riktigt bra handlar om hjärntumör. Självklart något enormt centralt i mitt liv och tårarna som rann stod för igenkänning, frustration, maktlöshet och sorg. En sådan gigantisk sorg. Huvudet på spiken från SRs sida. Jag rekommenderar den starkt, speciellt för dig som berörs av hjärntumör på ett eller annat sätt. Länk till programmet hittar ni här.

Det andra programmet var lärorikt och är nog bra för de flesta att lyssna på. Det handlar om hur man bemöter en person i kris. Vet hur jag själv vill bli bemött och försöker verkligen tänka till och inte säga något "dumt". Finns ju egentligen inget i världen jag kan säga som tar bort det onda eller löser situationen, men det kanske kan vara en tröst för stunden. Själv tror jag man kommer långt genom att ge en stor kram, att sträcka ut handen eller att bara vara ärlig i hur man känner inför situationen. En situation och ett möte som för många är både läskiga och jobbiga. Länk till programmet hittar ni här.

Stort tack till Sveriges Radio, säger jag!

Emma

tisdag 3 juni 2014

AND ROUND AND ROUND IT GOES.

Jag åker upp och ner. Livets berg- och dalbana rullar vidare. Ena stunden skrapar jag näsan i botten för att i nästa flyga högt över molnen. Det är omtumlande att vara så skiftande i humöret och med allt annat som pågår i kropp och huvud så blir det lätt ohanterligt. För mycket. Inser gång på gång att jag är en periodare, vilket har sina för- och nackdelar. När jag väl är inne i en bra period funkar det mesta smidigare och jag mår bättre. Sedan, när slaget i magen kommer känns det som fritt fall. Och inte alls på något härligt, pirrande vis. Utan rakt ner i den mörka avgrunden, där allt känns betungande och jobbigt. Ibland även med en känsla av evig omöjlighet.

I avgrunden tappar jag lätt rutiner. Tappar lusten för vissa saker som jag egentligen är i stort behov av. Ekorrhjulet sätts igång och när man väl är inne där och springer är det en del gånger svårt att bryta. En styrka jag har är drivet - jag kan ta mig i kragen och när jag gör något gör jag det till 110%. Då satsar jag all in, är "duktig" och sköter mig. Lever som jag lär och trivs enormt. Sedan kommer min svaghet - när jag tröttnar. Jag tappar fart och känner mig oinspirerad, trött på det så kallade inrutade livet och vill göra det jag kanske inte borde. Jag slappar till och orkar inte hålla på med allt vad meditation och yoga heter. Då måste det hända något annat istället. Eller så är en semester från det precis vad jag behöver. En paus, en period att få slappa till. Skita i att träna, skita i att ligga på spikmattan, helt enkelt skita i de där småsakerna jag gör varje dag för att förebygga kroppen. Det jag gör för att fylla på med kraft och ork. Det dumma i kråksången är den onda spiralen. När jag slappar till blir huvudvärken sämre, blir kroppen tyngre, får psyket det tuffare. Det går så ett tag, sedan kommer jag till anhalten på botten där jag mår som sämst och det är nog det som får mig att ta mig upp igen. Jag blir trött på att må dåligt, precis som jag blir trött på att vara duktig och leva som jag lär. Tar mig i kragen och samlar kraft för att steg för steg klättra upp igen. Upp till toppen, redo att leva som jag lär och köra all in igen. Min personliga och mentala berg- och dalbana. På det här sättet tuffar det på sen, upp och ner helt hysteriskt.

Samtidigt som jag ogillar den, älskar jag den. Det enda jag vill lära mig är att inte vara så svart eller vit, allt eller inget, så på eller av. Tränar på att gasa normalt, för att lära mig att släta ut topparna och dalarna, däremot funderar jag om det är möjligt. (Ingenting är omöjligt sa Gunde Svan). Men jag som är sådan känslomänniska...

Emma

torsdag 29 maj 2014

SORGENS TIDVATTEN SKÖLJER ÖVER MIG.

Solen skiner ute idag och det känns skönt i sig. Igår var en sådan där dag när allt kom över mig i ett enda svep. När det blir för mycket. Jag känner mig så less, trött på allt och det mesta. Kroppen tung och knoppen splittrad. Trött på vardagen. Känner för att ta Tors hammare och platta till den duracellkanin som den verkar vara. Dagarna som bara går och går och går, i en enda never ending story. Paus, vad är det? Tyngden hänger kvar idag och jag behöver grotta i sorgen. Dra täcket över huvudet och försvinna, bryta ihop och gråta för alla de timmar jag inte gråtit. För alla de där stunderna när tårkanalerna agerat öken, eller tårarna bara bränt bakom ögonlocken men inte tillåtits komma ut för att jag inte orkat just då. Nu kommer de och de kommer som vårfloden.

En veckas prövotid ligger bakom mig och jag vet att prövningar kan ge bakslag. Fler tider och möten att klämma in i veckorna blir en ännu större utmaning. Ja, jag veeet ju, vet så väl att tröttheten kan komma som en smäll några dagar senare. Precis det hände denna gång. Vänsterbenet har inte orkat de senaste dagarna och besvikelsen över att kroppen inte är där framme där jag önskar blir droppen i den redan så fyllda bägaren. Konflikten finns där inom mig, ett battle mellan hjärta och hjärna. Stressen över allt som pågår uppe i huvudet. Att hantera cancern, värken, hjärnstressen, tröttheten i kropp och psyke, avståndstagande i relationer, mardrömmar, dödsångest. Och samtidigt glädjen, viljan, tacksamheten och framtidsdrömmarna. När allt pågår på samma gång, allt i en och samma röra. Kan man kanske konstatera; för många kockar i en och samma soppa? Det blir helt enkelt inte bra, så jag gråter.

Emma

onsdag 28 maj 2014

BUDBÄRARE FRÅN DET UNDERMEDVETNA.

I huvudet snurrar tankar, dunkar värken. I huvudet processas bearbetningen, både den medvetna och undermedvetna. Drömmar om nätterna. Jag famlar runt i ett mörker. Skymtar en skepnad precis framför mig, något är där men jag fattar inte vad. Plötsligt kommer skepnaden emot mig, en snaggad man och allt går mycket fort. Han angriper mig och håller händerna hårt för munnen. Chocken och bristen på luft får paniken att stiga i kroppen. Jag kan inte andas och försöker skrika, men enbart ett tyst väsande kommer fram. Jag tar i så varenda muskel i kroppen är spänd som en stålfjäder, men jag är stum. Ännu mer panik. Vaknar med ett ryck och kippar efter andan. Ser mig om i rummet med en skräck som hänger kvar. Var är han?! Sedan inser jag att jaha, det var han som var här i drömmen igen.

Vilse på ett mörkt Disneyland, famlande i den bäcksvarta trappuppgången och dessa plötsliga överrumplingar från snaggade figurer,  alltid ett mörker och alltid denna förvirring. Återkommande drömmar som försöker säga mig något, jag har bara inte listat ut exakt vad än. Pusselbitarna faller på plats, men den undermedvetna bearbetningen är nästan värst. För när jag ska somna vet jag, att i natt kanske jag möter den där mannen i mörkret igen. I natt kanske jag inte kommer få luft. I natt kanske jag aldrig hittar tillbaka.

Emma

söndag 25 maj 2014

HELT SJUKT.

Jag har kikat på Helt sjukt, som går på TV4, några gånger. Men del 5 är nog det bästa jag sett hittills. Kunde känna igen mig i så mycket Magdalena Graaf berättade, även om vi inte sitter i samma situation. Avsnittet handlar om att bli sjuk eller drabbas av något mitt i livet. Och gissa om det träffade rätt i hjärtat... Många igenkänningsfaktorer.

Det är ett avsnitt som jag tror kan vara värt att ses av dig som har någon nära anhörig som drabbats av sjukdom eller olycka. Ni hittar avsnittet här!

Emma

onsdag 21 maj 2014

TIDEN & TÅLAMODET.

Jag försöker leva, dag för dag. En bit i taget, en stund i taget de gånger det känns extra tungt. Ibland ställs man inför svåra val. Tuffa beslut som måste tas under livets gång. Cancern har fört med sig en hel del sådana. Cancern har också förändrat mycket. Känns som spelreglerna är som utbytta, så mycket nytt. I kroppen, runt omkring mig pga kroppen, förutsättningarna inte detsamma som då - förr, i det friska livet. Mycket nytt att lära sig hantera och leva med i vardagen och att bara få den snurran igång. Att ta sig igenom vardagen på egna ben med allt vad det är som ska göras och helst hinnas med. En jävla utmaning att kombinera med lugn och återhämtning. Ja, att helt enkelt kombinera den sjuka vardagen med de mer "normala" friska vardagssysslorna. Överallt i vardagens "nya" situationer konstaterar jag "jag måste lära mig hantera...". Ännu en gång stöter jag på ordet tålamod och inser att jag måste ge mig själv tid. Inte ha bråttom, inte vilja för mycket. Och jag lär mig, med tiden.

Jag slänger planen och andas.

Emma

måndag 19 maj 2014

BALKONG-OASEN.

Idag smattrar regnet stillsamt ner. Jag sitter på balkongen med en kaffe i handen och lyssnar till fågelsången - ljuvligt. Det nyplanterade gröna gror i blomlådan och jordgubbarna samt kryddorna är på plats. Freja ligger i solstolen bredvid, skönt slö efter gårdagens värme som fick henne att aningen flämta. Jag känner mig nöjd med tillvaron. Nog fan har det hänt något med mig, men vad mer exakt?

Alla diskussioner hos terapeuten leder mig framåt. Uppenbarligen finns det mycket mer i livet att lära än jag någonsin kommer kunna förstå. Tänk att allt vi stöter på under åren sätter sådana spår, formar oss. Att allt vi har runt oss påverkar oss. Det är nog först idag som jag kan se hur enorm del det har i mitt liv. Cancerns efterdyningar har dessutom gjort minsta lilla detalj så avgörande. Precis som efter att en tsunami röjt över ett område syns spåren, allt som blivit förstört. Vissa delar är borta helt, andra trasiga eller ofullständiga. Så är jag. Trasig, skör och lite halv. Kroppen hickar till vid ett väderomslag och sinnet upplever minsta känslostorm som en jordbävning. Egentligen är det kanske det som har hänt. Jag kan se mitt liv, min vardag och kropp, i en större helhet idag. Efter att ha stött och blött detaljer i terapeut-fåtöljen har jag fått en större kunskap om helheten. Mönstren jag inte kunde se tidigare, kan jag idag konstatera. Mårten som finns där, men som i viss mån måste hamna i skuggan när jag står i livets rampljus. För mitt liv ska handla om mig och inte honom. Det ska vara mina val, inte hans. Men jag kommer varje dag få lov att respektera hans närvaro. Kännedomen om att han ligger där och lurar, det är något jag tar med gigantiskt stort allvar. Han kommer få lov att alltid finnas ute i periferin.

Att lära sig leva med en tumör i huvudet är allt annat än enkelt. Vissa stunder kommer skräcken som en åsksmäll mitt på soliga sommardagen, där jag glatt går och trallar. PANG! Rädslan över att den ska börja växa kommer och går, på samma sätt som Jonas Gardell jämförde sorgen med ett tidvatten. Rädslan, sorgen, ilskan och känslan av orättvisa och maktlöshet kommer och går. Kommer och går.
Jag har nu levt med honom i över 2,5 år och självklart har det också gjort att jag lärt mig saker. Hur det funkar, hur JAG funkar, vad som funkar och inte. Min kunskap har blivit stor och jag känner mig ivrig att lära mig mer. I och med att kunskapen och erfarenheterna fylls på, växer också min makt i den här annars maktlösa situationen. Det, tillsammans med att jag kan hjälpa andra, känns ändå som en skön tröst.


Idag vet jag nog ganska bra vad mitt hjärta, mitt huvud och min själ mår bra av.

Emma

fredag 16 maj 2014

TIDIG FREDAGSNATTI.

Jag vet. Fredagen är bara barnet än. Men jag och suffisen här hemma har haft en hektisk vecka så vi lyssnar på Dalai Lama och säger god natt, typ nu. Han vet vad han pratar om han.


Emma

onsdag 14 maj 2014

DEN DÄR PERIODEN.

Att gå igenom ett helvete känns många gånger även så; som ett helvete. Never ending. Men en sak kan jag konstatera: man går oftast starkare ur det. Starkare ur de där stunderna i livet då allt känns hopplöst. Ingen förtjänar ett helvete, ibland är det tyvärr bara ens tur verkar det som. Man är nästa person i lidandets kö. Förhoppningsvis kan man vända det till en jävla bra erfarenhet i livet när det värsta av stormen dundrat förbi.

Några timmar efter operationen december 2011. Tejp-klister i ansiktet, omtumlad och mörbultad i huvudet, men fortfarande leende och skämtande trots situationen. Ibland undrar jag hur jag gjorde. Men det är nog så vi många fungerar. Kroppen överraskar, förvånar och uträttar mirakel i de mörkaste stunder. Får oss att överleva.

Jag ser tillbaka på tiden som något förjävligt, men också något fantastiskt på olika vis. Vilken resa, vilka framsteg. Vilken lärdom och erfarenhet. Jag är starkare idag, än jag var då och det känns som en tröst. Makt till mig. Och det där med "never ending"-känslan? Jo, det tar slut. Eller det blir i alla fall lättare med tiden, det krävs bara mycket tålamod och mycket tid vissa gånger. Det krävs att lägga ner ett arbete. Ta en dag i taget. En timme i taget. Babysteps.

Emma

tisdag 13 maj 2014

HJÄLP! REDAN MITTEN AV MAJ!

Det både är och har varit dagar bokade med möten - dels ny läkare men också möten kring vägledning mot arbetsträning. Varje vecka även tillfällen med massage och samtalskontakt. Ja, dagarna flyger förbi med rasande fart och det är detta eviga pusslande med tiden. Tiden i kombination med orken. Att hela tiden försöka ligga ett steg före, så kroppen orkar veckan ut. Att vara här och nu, inte stressa framåt, inte hamna i gamla mönster. Jobba förebyggande med huvudvärken, muskelspänningarna och psyket. Min dagar känns alltid som ett jobb som pågår dygnet runt. Siffror och klockslag som surrar runt i huvudet, uträkningar och nedräkningar. En hund som jag försöker ge mitt bästa och även mitt bästa jag. En glad matte som kan spralla och busa till det, som andas och tar det lugnt. I harmoni och balans.

Det känns som det hänt något. Med mig själv, med mig och Freja. Jag är gladare, Freja lugnare och lyssnar bättre. Hon har blivit äldre och klokare och det värmer i hjärtat över bandet jag känner med henne. Det har definitivt stärkts med tiden.
Innan Mårten kom in i livsbilden fixade jag vardagen med en klackspark. Kunde ha femtioelva bollar i luften och fortfarande ha koll. Sen kanske jag i ärlighetens namn inte mådde speciellt bra med all stress och press jag byggt upp på mig själv. Men det var inga svårigheter som idag att få vardagen att gå runt på samma sätt. Det är väl inte konstigt egentligen, men idag kan det vara sådana svårigheter att bara ta tag i ett samtal vissa dagar. Eller att ens komma ihåg deklarationen.

Jag gör misstag, det går snett och ibland blir det inte alls som jag tänkt mig. Men jag försöker vända det till en erfarenhet, se det som en lärdom istället för att klanka ner på mig själv allt för mycket. Vissa gånger går det inte, då kommer den där stränga rösten inifrån med bannor. "Herregud, Emma." Men jag jobbar på att sänka ribban och kraven på mig själv ytterligare och det går åt rätt håll. Börjar kunna identifiera bättre vad jag behöver lära mig hantera i veckorna för att bäst ta mig igenom en "normal" vardag. En som inte består i att spendera hela dagarna hemma. Efter kroppens förändringar och förändringar i förutsättningar finns det massor jag behöver lära mig. Situationer som jag inte fixar lika lätt som för 2,5 år sedan. Jag fortsätter med myrstegen, jobbar på tålamodet och tränar på att bromsa mig själv. Men no doubt, jag behöver lite hjälp utifrån när jag hamnar där och skenar iväg med viljan i högsta fart. De gångerna är jag tacksam till vilka "resurser" jag faktiskt har omkring mig.

All kärlek till mina närmaste familjemedlemmar och vänner, som stöttar och puschar i vårt och torrt.
Ni är ovärdeliga och helt jävla oslagbara rent ut sagt! Ingen nämnd, ingen glömd - och dessutom vet ni vilka ni är ❤️

Emma

lördag 10 maj 2014

HAPPY SATURDAY.

Jag känner mig glad, positiv, inspirerad. Tänk att en sådan sak som att bestämma sig, sätta ner fötterna och enbart satsa på saker ens själ mår bra av ger sådan effekt. Inget kan få mig att bli nere idag, inte ens Mårten - det svarta hålet i min hjärna.


Emma

torsdag 8 maj 2014

NU FÅR DET VARA NOG MED ONÖDIG HUVUDBRY.

Igår var som att luften gick ur mig. Diskussion med terapeut och sedan en givande fika med M och ja, på kvällen sen pös det långsamt ur mig. Jag är trött. Så ofantligt trött och matt i kroppen på allt som varit. Alla svåra relationer, känslomässiga meningsutbyten och dispyter, diskussioner, missförstånd, insikter, val och åter val. Jag är trött på att kämpa fram i vardagen och försöka, kompromissa, prova igen, prova på ett annat sätt. Försöka se från en annan vinkel, med andra glasögon. Men det är fan så; jag kommer fram till samma sak i princip varje gång. Jag är trött på att gråta, sörja, skrika i kudden av maktlöshet och frustration. Jag har nog av det redan i mitt liv pga Mårten och den dagliga kampen. Jag behöver inte mer.

Jag behöver vila från myllret i huvudet, skratta, njuta och koppla av. Slippa tänka på det destruktiva omkring mig. Alla som inte förstår mig för den Emma jag är idag. Den Emma jag utvecklats till. Jag är inte samma som innan cancern, jag vet det. Vem hade varit det egentligen? Efter en tro att livet är slut, dödsångest, trauma, fruktansvärda beslut och fruktansvärda erfarenheter. Vem fan hade varit densamme? Endast någon i total förnekelse och blindhet inför verkligheten. Det är inte jag - att välja ett liv i förnekelse.

Nu är jag mätt på att sörja. Sörja allt det som inte är vad det varit. Nu lägger jag ner. Klipper och pausar. Inget är skrivet i sten och tiden får utvisa hur allt blir. Dags för nya härliga tag och bara det känns som en lättnad i kroppen att konstatera.

Nej, man vaknar inte bara en torsdag och vet, fast idag känns lite så. Även om jag reflekterat och insett ett tag tillbaka vad jag mår bra av. Vad som krävs. Det tar ibland sådan tid, man behöver smälta och landa innan man börjar bearbeta. Vända och vrida, sedan sörja tills man insett att det är som det är. Då sätter man punkt, som jag gör nu.


Emma

fredag 2 maj 2014

IBLAND BEHÖVER MAN ÖGON UTIFRÅN.

Det kliar i fingrarna och i huvudet skapas mening efter mening. Jag är så inspirerad efter Skånetrippen så jag kan knappt sova. Känner mig som en kapplöpningshäst som frustande står i sitt bås och väntar på att startskottet ska gå. Alla insikter och lärdomar jag tagit del av de senaste sjukdomsåren vill ner på papper. Känner mig tacksam för tiden jag gått i terapi, tacksam att fortfarande gå. Ser jag tillbaka på Emma hösten 2012 är det stor skillnad idag. Insikterna över de nedbrytande relationer jag haft utan att förstå det. Beteendet gentemot andra som kommer i första hand och mig själv som fått komma sist. I så många relationer har jag backat och jag kan se mönstret så mycket tydligare nu. Det destruktiva är glasklart och jag kan nästan bara skratta varje gång vi på onsdagarna  kommer till samma återvändsgränd igen. Jag sitter i fåtöljen och fnissar, när jag inser hur jag gjort. Jag har handlat utan att se vad det har gjort med mig. Blind inför verkligheten och mitt eget bästa.

Vi är många som sätter andra före oss själva. Det kan man väl få göra tänker jag, så länge det inte blir på bekostnad av sig själv. Så länge man inte trampar på sig själv för andras skull. Jag har alltid velat att personer i min omgivning ska ha det bra, ska vara glada och många gånger därför backat. För mig har det inte spelat någon större roll, har jag tänkt. Som att min vilja inte betyder något, fastän den gör det. Jag har på ett sätt varit som en fisk i ett stort stimm, följer med strömmen, bryter sällan ut och säger sällan ifrån. Alldeles för snäll. Det är inte bilden jag har av mig själv konstigt nog, att vara så klen på att säga nej eller stopp. En bild i huvudet som egentligen inte visar sanningen förrän idag. Idag sätter jag ner foten, kanske inte till 100% men jag tränar på det. Jag är på väg åt rätt håll. Att lyssna inåt på sig själv och att vara egoistisk är inte samma sak, kom ihåg det. Precis som att sluta vara snäll betyder att man blir elak, för det stämmer inte heller. Skrattretande enkelt kanske någon tycker, men huvudet kan spela en sådana spratt att det mest självklara i världen blir otydligt.

"Ser du skogen?"
"Nej, träden är i vägen!"

Emma

onsdag 30 april 2014

AVTRYCK.

Hemkommen från Malmötrippen och mer inspirerad än någonsin. Vilken stad, vilka människor, det lämnade verkligen ett stort avtryck i hjärtat. Ett avbrott från vardagen och jag hade inte kunnat haft det bättre. Resan satte - som för det mesta - igång funderingar, längtan och drömmar och jag välkomnar framtiden med öppna armar. Jag känner mig glad och fylld med energi. Kan inte tacka dig nog, Manuela.

Tacksam att vara hemma igen hos min (något) gnälliga dam efter ca en vecka på olika håll. Tid ifrån varandra gjorde sitt och snart firar vi två år tillsammans, jag och min lilla Freja! ❤️  Tänk vad tiden springer!


Emma

tisdag 22 april 2014

KVÄLLSKVIST I MIN OAS.

Jag känner lugnet komma tillbaka. Lägga sig i djupet av min kropp, rakt in i min lite trötta själ. Har tankat med solljus och värme idag, massa kärlek från en mycket efterlängtad vän och glädje. Sådan fruktansvärt stor glädje av att ha henne i mitt liv, vid min sida. Njuter nu av en kopp Pukka-te och tänker snart hoppa i säng. Dagen fick avslutas med medicinsk yoga och det är fan lika magiskt varje gång. Hjärtmeditationen är underbar och denna gång gjorde jag den med en fin vän i tankarna och det fick mig att fundera. Kan man gråta åt någon annan? Jag vet att vännens hjärta väger tungt just nu och jag önskar att jag över allt annat kunde göra någonting för att det skulle bli lättare. Bättre, att jag kunde ta bort det. Men det fungerar ju tyvärr inte så, att man bara kan trycka på delete och ta bort allt som gör ont... No quick-fix här inte.

Jag gråter ibland när jag mediterar och det är skönt. Befriande och lättande, men denna gång undrar jag, var det mina tårar som kom eller hennes? Jag hoppas innerligt det var hennes och att jag kanske på något sätt överförde lite energier och fick det att lätta en smula i hennes hjärtegrop.
Hon kämpar hårt med sitt i livet och förtjänar så enormt att må bra och ha fina personer i sin omgivning. Hon är stark och jag beundrar henne - innerligt och på många sätt. ❤️

Jag önskar hon visste.

Emma

lördag 19 april 2014

HEJ OCH GLAD PÅSK FRÅN SOFFAN.

Det smyger en röklukt in genom springan vid balkongdörren. Ute sitter grannarna på balkongen och njuter av öl i solen. Troligen påsköl, mums så gott. Jag sitter inne med en bok i handen och njuter i alla fall av ljuset som strömmar in i vardagsrummet. Frossar lyxig choklad och istället för att hinka te har jag bytt koppens innehåll till kaffe. Helgen blev inte som jag ville, hade sett fram emot att måla ägg med familjen och frossa i diverse goda ölsorter och maträtter. Men det är ju så; det blir inte alltid som man tänkt sig och som man vill. Jag är en av dem som verkligen fått känna på det när det gäller livets brutala vändningar. Denna vecka och helg är jag som tur är bara sjuk, förkylnings-sjuk.

Det vilar något slags lugn i bröstet, samtidigt som jag känner tårarna bryta sig fram. Över vad? Jadu, det är en bra fråga vad det är denna gång. Men det känns läkande, stärkande. Fåglarna som kvittrar ikapp utanför skänker ett hopp om en evig sommar och värme som den bleka kroppen så väl behöver nu. Jag har läst några av mina gamla blogginlägg och det rör upp mycket känslor. Känner mig oändligt tacksam att ha ett arkiv att rota i när det gäller både bilder och skrift. Även om jag önskar bilderna från sjukhuset och behandlingstiden var fler. Men ja, jag vet att jag då inte gärna ville vara med på bild. (Förresten vem bryr sig dessutom om att dokumentera när all energi går till att överleva?) Kan känna en sorts saknad från den tiden, sjukhuset och behandlingen kändes tryggt. Alltid någon runt omkring en och behandlingen gav mig en maktkänsla. Idag är den maktkänslan förflyttad till min livsstil - hur jag lever och försöker tänka är mitt enda kort att spela för att rå på sjukdomen. Förhållningssättet till dagens vardag, som inte alltid är enkel.

Känns som jag fortfarande står med fötterna i två liv, mitt gamla och mitt nya. Jag vet var jag vill, men jag håller fortfarande kvar vid saker som varit så knogarna vitnar. Hur jag levde förr och en önskan att jag kunde fortsätta göra det idag. Friheten. Så klart. Men även om jag samtidigt knappt saknar det, tror jag mer det är idén av det, minnet av det. För idag har jag i en bemärkelse det liv jag vill ha, som jag länge strävat efter. Ett liv jag mår bra av. Ett liv att må så gott som "bra" i trots omständigheterna. Det finns självklart saker att putsa på, det finns alltid saker att putsa på. Men för att vara cancersjuk kan jag se framstegen jag gjort och det värmer. När solen bländar mig genom fönstret tänker jag på uttrycket "framtiden är ljus, så ta på dig solglasögon". Och jag känner lycka. Lycka, sorg, glädje, bekymmer, elände och ett jävla rus från livet. Allt på en gång - Emma-style - alla dubbletter som pågår inom mig, alla känslor på en och samma gång. Och där dök Per Gessles sjungande röst upp i mitt huvud... 

Emma

tisdag 15 april 2014

EN TRAVE BÖCKER OCH PUKKA-TE.

Känner mig besvärlig i kroppen. Snuvan rinner till och från och i öronen hörs ett dovt sus. Hela huvudet känns igentäppt och bankar mer än vanligt. Jag ogillar starkt att vara sjuk. Kurerar med citron och ingefära och diverse andra hemkurer för att komma på benen igen. Jag har verkligen dåligt tålamod att bara ligga lågt och inte få komma ut och ta del av solskenet och den friska luften. Men som jag brukar tänka; tålamod är inte bara fiskarens bästa vän.

F har varit på äventyr med brorsan och lägenhetens tomhet under de 5 timmarna var enorm, även om det var skönt med tystnaden. Hemma känns knappt som hemma utan mitt fyrbenta lilla trasselsudd. Hon är en stor del av mig. Idag är en sådan dag som är proppad med te, bokläsning och soffläge. Tur F nöjt kollapsat under soffbordet, så jag får den ro som kroppen och knoppen kräver. Vardagen är i övrigt kantad med en sådan glädje och sorg, alla känslor på samma gång as always. Glädje över framtida händelser. Glädjen slåss mot sorgen. Sorgen över min situation, cancersjuka släktingars situation och en jävla ovisshet. Men så är det; livet, ovisst. Vi vet ingenting och det borde ju om något göra att vi tar vara på idag. På varandra.

Jag kämpar med att acceptera de saker jag inte kan förändra. Den eviga viljan och hoppet om förändring. Jag har så svårt för att hantera människor som inte pratar om sjukdomar, känslor etc. Jag märker att jag kommer framåt men det är den där lilla delen som vill och vill och vill. När frustrationen uppstår får jag ta ett djupt andetag, andas ut och tänka att det blir bra med tiden. Ge det tid. Vilken tröst va? Men det är också livet, hårt och jävligt, utmanande och utmattande ibland, men också helt fantastiskt och vackert på så många sätt.

Jag vill passa på att tacka för stödet från mina närmaste - totalt ovärdeligt - och för fina mail och ord som är både peppande och stöttande!

"Det är meningen att du ska lära dig något av det här, Emma"...och ja, alldeles uppenbart är det så.

Emma

onsdag 9 april 2014

CANCERDRABBAD OCH BOSATT I DALARNA?

Då vill jag tipsa dig om Ung Cancers medlemsträffar i Borlänge. Du hittar all väsentlig information här!

Kom ikväll, 18:00 på café Peace & Love.
Hoppas vi ses där!

Emma