tisdagen den 15:e april 2014

EN TRAVE BÖCKER OCH PUKKA-TE.

Känner mig besvärlig i kroppen. Snuvan rinner till och från och i öronen hörs ett dovt sus. Hela huvudet känns igentäppt och bankar mer än vanligt. Jag ogillar starkt att vara sjuk. Kurerar med citron och ingefära och diverse andra hemkurer för att komma på benen igen. Jag har verkligen dåligt tålamod att bara ligga lågt och inte få komma ut och ta del av solskenet och den friska luften. Men som jag brukar tänka; tålamod är inte bara fiskarens bästa vän.

F har varit på äventyr med brorsan och lägenhetens tomhet under de 5 timmarna var enorm, även om det var skönt med tystnaden. Hemma känns knappt som hemma utan mitt fyrbenta lilla trasselsudd. Hon är en stor del av mig. Idag är en sådan dag som är proppad med te, bokläsning och soffläge. Tur F nöjt kollapsat under soffbordet, så jag får den ro som kroppen och knoppen kräver. Vardagen är i övrigt kantad med en sådan glädje och sorg, alla känslor på samma gång as always. Glädje över framtida händelser. Glädjen slåss mot sorgen. Sorgen över min situation, cancersjuka släktingars situation och en jävla ovisshet. Men så är det; livet, ovisst. Vi vet ingenting och det borde ju om något göra att vi tar vara på idag. På varandra.

Jag kämpar med att acceptera de saker jag inte kan förändra. Den eviga viljan och hoppet om förändring. Jag har så svårt för att hantera människor som inte pratar om sjukdomar, känslor etc. Jag märker att jag kommer framåt men det är den där lilla delen som vill och vill och vill. När frustrationen uppstår får jag ta ett djupt andetag, andas ut och tänka att det blir bra med tiden. Ge det tid. Vilken tröst va? Men det är också livet, hårt och jävligt, utmanande och utmattande ibland, men också helt fantastiskt och vackert på så många sätt.

Jag vill passa på att tacka för stödet från mina närmaste - totalt ovärdeligt - och för fina mail och ord som är både peppande och stöttande!

"Det är meningen att du ska lära dig något av det här, Emma"...och ja, alldeles uppenbart är det så.

Emma

onsdagen den 9:e april 2014

CANCERDRABBAD OCH BOSATT I DALARNA?

Då vill jag tipsa dig om Ung Cancers medlemsträffar i Borlänge. Du hittar all väsentlig information här!

Kom ikväll, 18:00 på café Peace & Love.
Hoppas vi ses där!

Emma

torsdagen den 3:e april 2014

MULTITASKING À LA MÄNNISKOKROPPEN.

Nu sitter jag här och tänker "just do it". Upptäcker gång på gång hur svårt det är att kombinera sjukdomens krav på vardaglig lugn, vila och närvaro med ett samhälle som pockar på i alla möjliga former. Gissar att det är en inlärningsprocess och än har jag inte lyckats till fullo att hantera inkommande mail, samtal, sms och diverse förfrågningar och fortfarande ha total mindfulness. Det är så svårt men jag märker att jag mår bäst ju mer jag är ute och ju mindre jag tittar på något som liknar en TV, dator eller mobil. Svårt att avstå de två sistnämnda i dagens 2014. Det är ett val att göra, en förändring att påbörja, sen är det "bara" att hålla sig till det om man verkligen vill. Och träna. Jag har skurit ner på stunderna och mobilen ligger ofta kvar i jackan har jag märkt - det känns skönt. Jag är nöjd så.

Jag har slukat böcker och hinkat te om dagarna. Njutit av solen och trevligt sällskap, busat med Freja och fixat de måstena som behövs. Saker som ger ordning och reda mitt i all röra. I all virrvarr känner jag återigen att det är så otroligt svårt att svara på frågan "hur mår du?". Har märkt att jag nästan snackar förbi det på något sätt och börjar prata om saker som hänt. Fast ja, saker som hänt har ju i och för sig lett till hur jag mår. Men allt som också pågår i kroppen gör det svårt, det går inte att ge ett rakt svar som "jodå, bra!" eller "nja, det är inte bra just nu". Det är komplext och har så många bitar. Så mycket som pågår i kroppen, själen, hjärtat. Jag är trasig inuti. Alla sår som skapats i själen, hjärtat och minnet gör vardagen känslomässigt tung. Alla fysiska symptom eller "skador" gör vardagen begränsad och mig enormt fokuserad inåt i allt jag gör när jag rör mig. För jag har ju just en HJÄRNtumör. Huvudvärken och ögonen, sömnen... Att jag dessutom blivit van huvudvärken gör det ännu svårare att svara på hur-mår-du-frågan. Jag kanske svarar bra men vid närmare eftertanke är det åt helvete. Vilket kan bli fel i olika situationer, oärligt när det senare kommer fram att det varit en jobbig dag. Det är bara för mycket multitasking i kroppen och hjärnan.

Samtidigt som jag bär det otympliga och tunga bagaget så kan jag känna mig glad, lycklig och oändligt tacksam. Över all kärlek och stöttning jag får från mina nära. Att de finns där. Tacksamhet över Freja, att jag kan gå, att det går framåt, att tumören är still, tacksamhet över att jag hela tiden kan höja ribban lite ju mer tid som går. Listan kan bli så lång så lång så lång... Det gör mig glad om dagarna. Lycklig och det spritter i magen och hjärtat. Allt detta pågår samtidigt, varje dag, vilket gör det invecklat. Det är som att vad jag än svarar på frågan så kommer det inte stämma överens med verkligheten. Så jag svarar sådär eller jag vet inte, upp och ner, det går framåt men det är tungt. För de svaren innefattar allt, men... de säger egentligen ingenting.

Det är som A sa vid intervjun; jag kommer aldrig känna mig klar för att det här är bara en bråkdel av allt som vi pratat om, men jag kan omöjligt ta med allt. Vid den punkten står jag varje dag, jag vet så mycket som andra aldrig kommer få veta, för det går liksom inte att berätta. Man måste dra strecket någonstans, välja ut vilka delar som väger tyngst, som är viktigast i stunden. Resten får ligga i mörkret, det behöver inte vara med... fast ja, jo egentligen. Men det går inte.

Emma

tisdagen den 18:e mars 2014

FÖR ALLA OSS SOM KÄMPAR.

Mycket som tagit min tid, men nu finns inga ursäkter. Dags att slänga upp den här igen och göra ett nytt ryck.



Så otroligt tacksam till alla som hittills bidragit! ❤️

Emma

lördagen den 15:e mars 2014

DROP AND LET GO, PICK UP THE GOOD THINGS - SOM J SKULLE SAGT.

Ute skiner solen. Träden svajar och molnen kör ikapp på den blå himlen. Efter en skön sovmorgon och en hastig morgonpromenad sover Freja återigen - fortfarande. Ibland är hon en riktig sömntuta den där damen, till och med så pass att jag vissa dagar får släpa upp henne för att jag vill ut. Mitt älskade lilla troll, hon kan hon.

Det är mycket spänningar i kroppen idag. I huvudet börjar det lugna sig något. Jag fortsätter försöka leva efter SOAS - Stanna upp, Observera, Acceptera, (påverka om du kan och Släpp sedan, annars acceptera) och Släpp. Gå vidare. Något som verkar så självklart och enkelt, men det är en utmaning som har krävt mycket träning från min sida. Regelbunden mental träning. Vi är återigen uppe i huvudet - där allt sitter. Ibland behöver man påminnas, stoppas från dåliga tankemönster, inrutade tankebanor som inte gör något gott. Som inte får en vidare. Det som känns skönt i min vardag när jag tänker på det nu i skrivande stund är att jag försökt påverka. De bitar som varit eller är ett problem i mitt pussel börjar kännas mer tydliga nu än tidigare. Innan har de bara varit som ett slags smog, en tät dimma som förvirrat.

Jag väljer noga - mina strider, mitt umgänge, mina aktiviteter. Hela tiden ligga ett steg före. Jag börjar lära mig mer och mer, vad som funkar och vad som inte funkar. En av de tuffaste personliga utmaningarna blir att ha tålamod och bromsa mig själv. Ett steg i taget, snigelfart eller myrsteg om du så vill. Fokusera på det positiva - ta bort det negativa. Världens enklaste grej, visst??

Emma

onsdagen den 12:e mars 2014

EN VÄRMANDE SOL OCH SALTA TÅRAR.

Det bränner och svider i ansiktet. Alla soltimmar verkar ha gett huden en smärre chock, att sedan salta tårar rinner nedför kinderna gör inget bättre. Jag känner glädje och ledsamhet. Det blir dubbelt... Jag kastas fram och tillbaka mellan de olika känslorna och det tar på orken att vara så här delad. Det blir som att karusellen spolas framåt alldeles för snabbt så man som passagerare inte hinner ställa in sig på nästa förändring - upp eller ner? Från ingenstans åker man ner och 2 sekunder senare åker man upp igen, för att ytterligare 3 sekunder senare åka ner. På det viset fortsätter det, totalt galet på alldeles för många sätt.

Tankarna spretar åt alla håll. Den tysta och hundfria kvällen igår spenderades i soffan, rakt upp och ner. Totalt lugn och total tystnad, endast mina andetag, grannarna och livet utanför hördes. Otroligt underskattat. Jag gjorde som Dalai Lama gjorde när han en gång var sen till en presskonferens, han satte sig ner mitt i all stress och sa till livvakterna att han skulle vänta på sig själv. Vänta in själen som inte hunnit landa än. Tror han alltid väntar in själen efter flygtur, (kommer inte ihåg) men ungefär så gjorde jag igår. Lät mig själv landa och komma ikapp. Nu råder tystnad här hemma och har gjort sedan igår. Karusellen som går snäppet för fort just nu ökar kraven på omgivningen och miljön runt mig. Hemma är fristaden, en zon som till skillnad från samhället är långsam och harmonisk.

Emma

måndagen den 10:e mars 2014

DET FINA OCH DET FULA.

Det är mycket nu. Eller ja, känns som det är det mest hela tiden. Kämpar jag inte med de psykiska delarna när det gäller att vara sjuk så är det en kamp med relationer, ork, värk, ja listan kan göras alldeles för lång. Sista tiden känns mer känslomässigt upp och ner än det gjort på ett tag. Smällarna kommer när jag åter och återigen inser mina begränsningar. Samma gamla vanliga problem; jag vill för mycket. Jag önskar och jag vill... Men kroppen och hjärnan är inte där än. Det kommer ta lång tid för mig att bli synkad i hjärta och hjärna och samtidigt kunna känna ett lugn i själen.

Frustrationen, maktlösheten och sen den där dumma paniken. Paniken när värken är för outhärdlig och det efterföljande bristande tålamodet. De går hand i hand. Jag står hela tiden och balanserar vid randen till ett stup. Marginaler? Nej, de finns inte. En sådan dag kan min envisa hund får mig att tippa över och ramla dit - nerför in i mörkret. Explosionen och kortslutningen som då blir i huvudet. I hjärnan där allt annat också pågår - tankar, känslor, tumör, trauma. Alla "småsaker" som bara är som de är, som jag inte kan ändra, blir tillsammans överväldigande. För mycket. Obotlig cancer. Maktlösheten över att inte kunna ta mig ur Mårtens järngrepp. Alla små bitar som sjukdomen fört med sig kräver mycket av mig. Inte bara självdisciplin att sköta mina rutiner så kroppen funkar relativt bra, utan även att peppa mig själv varje morgon jag vaknar. Att hela tiden försöka ligga ett steg före, fortsätta kriga. Vara förebyggande i hur jag lever - hur ska jag säga? Mindfulness kanske, till 100%. Här och nu, mycket behöver vara lugnt och stilla.

Livsförändringar har jag gått igenom, radikala sådana. Jag är välsignad med en jävlaranamma och en egenskap som får mig att "just do it", även när det tar emot. Att ta tag i problemen och se målet, när jag väl "bara gjort det" som krävs, är vad som får mig att göra det. Men svårigheten att alltid ha sådan disciplin och samtidigt vara sin egen coach blir när jag bor själv. Allt i livet är så dubbelt, vågar nog säga allt faktiskt. Yin och yang, svart och vitt, dag och natt, ja och nej, frisk och sjuk, lätt och svårt. Ju fler insikter och lärdomar jag kommer till desto mer tror jag att allt hänger ihop. Hör allt virrvarr i huvudet och känner hur jag börjar snurra iväg nu.

Vardagen har varit en himla karusell, topparna och dalarna kommer på löpande band. Även om jag aldrig kommer vara tacksam att ha en obotlig hjärntumör så är jag tacksam över vissa saker det fört med sig. Det finns många svårigheter och jävliga saker med Mårten, men samtidigt försöker jag verkligen se det positiva de tyngre dagarna. Alla fantastiska människor jag träffat "tack vare" Mårten. Min syn på livet vilket ger mig livskvalité på ett helt annat sätt än innan. Vetskapen hur skört livet är - jag vet det, jag säger det inte bara utan att reflektera över det. Vi vet aldrig när det tar slut.

Det är så, det fina och det fula med att vara obotligt cancersjuk. Å ena sidan å andra sidan - det dubbla - hela tiden bra/dåligt, bra/dåligt, bra/dåligt in i evigheten.

Emma

tisdagen den 4:e mars 2014

EN LITEN DEL I ETT STORT EVIGHETS PUSSEL.

Allt krockar, det finns så mycket jag vill säga. Ett avbrott i de dagliga rutinerna. Vardagens tuggande. Det ger en sådan terapi att prata om allt som hänt sedan Mårten hastigt tågade in i mitt liv. Igelkotten som invaderade, likt Ryssland hänsynslöst tagit över på Krim. Ett nytt möte, med en person jag aldrig träffat och ännu en gång känns det naturligt. Jag pratar på om tunga besked, fasansfulla val och erfarenheter som om det till och från vore vädret. Känslorna finns där, bara mer eller mindre tydliga från stund till stund. Det värmer i hjärtat när jag tänker på hur skönt det är att sitta och berätta för någon hur jag har det. Hur det är att leva med obotlig cancer och att denna någon lyssnar, tar till sig och reflekterar över mina ord. Även om det kanske inte är möjligt att förstå till hundra procent kan jag känna en bekräftelse och höra på reaktionerna att hon förstår - mer efter bara några timmar än vad andra gjort under flera år. Numera är det ju faktiskt så, år. Insikten att vissa förstår mer på några timmar än andra troligtvis någonsin kommer kunna slår mig. Samtidigt som det känns som ett sting i bröstet vill jag rycka på axlarna. Vad kan jag göra åt det? Det är livet. Vi är olika och mycket ligger i ens inställning till just det - det lilla livet eller det stora ska jag nog säga. Hur man ska tackla olyckor, rädsla, dödsfall. Livets alla svårigheter, som ingen av oss kommer undan, vi slås endast av dem i olika skepnader. Alla har olika former, styrka och hastighet.

Bekräftelsen på att jag faktiskt hörs gör mig lättad även om jag vet att jag har förmågan att göra mig hörd. Jag vet att jag inte är stum, jag får fram ljud men kan då och då känna "de hör mig inte". Som att prata på en gigantisk scen utan mikrofon, eller att jag pratat men någon tryckt på mute, ljudlös. 
Emma får vara på mute idag. 
Jag står där igen, vid insikten om hur onödiga besvikelserna är, hur ont de gör och så fruktansvärt svåra de är att undkomma. Sådana kontraster med tanke på idag. Jag får försöka till varje pris, för varje besvikelse får mig att krokna. Jag har inte ett extra lager energi att ta av de gånger. Så jag måste välja vilka jag berättar vad för. Du kan aldrig veta reaktionen, men vet du att du får en reaktion som troligtvis kommer göra dig ledsen, varför då berätta? Återigen försöka förklara eller få att förstå? Hoppet man har, högsta önskan att det vore annorlunda. Det är det som är problemet.

Jag vet att när det gäller min situation och min relation till andra går det ibland inte att påverka. Jag kan inte ändra andra människor, jag kan acceptera att vi är olika och försöka på något sätt acceptera att vi inte synkar. Att vi kanske inte längre kan vara samspelta som förr nu när Mårten jämt påminner om dödligheten i mitt liv. Ett cancerbesked vänder upp och ner på det mesta. Jag är övertygad om att detta, cancer, skrämmer många vilket kan göra det svårt för dem att hantera det. Att stå kvar och hålla handen. Under dagens samtal känner jag mig ändå stolt, stark och i det stora tacksam över allt jag gått igenom. Allt har lett mig fram till den jag är idag och klarar man inte av det - att ta mig för den jag är och det bagage jag har med mig - så behöver man inte. En styrka jag också kan känna genuint är att jag litar på mig själv. Smällarna jag tagit gång på gång men fortsatt rest mig har bevisat för mig själv att jag klarar mycket. Jag tog mig igenom bland det jävligaste jag ansåg en människa kan drabbas av. Livet kommer dagligen med nya utmaningar och svårigheter. Läxor.

Jag är här för att lära mig. Jag vill lära mig.

A L. Tack för idag, tack för förståelsen och att du fick mig att känna mig hörd. En sådan befrielse.

Emma

torsdagen den 27:e februari 2014

KLOKA ORD.

Sjukdomen sitter i kroppen, inte i själen.

Emma

onsdagen den 26:e februari 2014

ÄNNU EN ONSDAG SOM GÅR MOT SITT SLUT.

Smått maniskt vandrar jag runt i lägenheten och slänger. Rensar, går igenom och snyggar upp. Oroligheterna inom mig kräver ordning runt omkring, en organiserad lägenhet och ett enkelt intryck med få saker framme. Hjärnan orkar inte med det ständiga sorterande som pågår. Min kropp kräver lugn och stillhet. Jag känner hur jag skriker inombords, över frustration, maktlöshet och pendlande ångest. Sjukdomens alla avtryck i min själ.

Den enkla lösningen för att inte bli besviken på människor är att sänka sina förväntningar. Men att sänka sina förväntningar på de nära är allt annat än enkelt. Jag känner att vardagen ofta kantas av besvikelser, för jag förväntar mig mer, kräver mer. Tumören i mitt huvud har dessutom ställt allt på sin spets vilket lett till att det mesta blir enormt påtagligt. Jag är mycket känsligare än jag var tidigare, precis som att min kropp och mitt psyke blivit försvagad, sargad. När livet slänger sina utmaningar på en kan vi nog alla konstatera att det sätter sina spår, mer eller mindre. Mina har blivit både stora och djupa. Ärr och sår som tar år på sig för att läka.

Emma

lördagen den 22:e februari 2014

BEGRÄNSNINGAR.

Nu sitter jag här och skriver igen. Som jag så många gånger de senaste veckorna gjort. De många gånger som jag påbörjat men inte avslutat. Brutit ihop mitt i meningen och bara inte haft kraften att formulera tanken till punkt. Känslorna. Ögonen har gett upp och kroppen har inte orkat sitta rakt. En tid då immunförsvaret bara inte vill återhämta sig, en tid då kroppen inte får tillbaka sin styrka. Halsont till och från, trötta muskler och allmänt tunga steg vart jag än gått.
Jag börjar bli trött och less på att känna mig så orkeslös. Trött på att kurera med allt mellan himmel och jord och ändå bara få effekt stundvis, för att nästa timme känna mig sämre igen. Allt blir så skört när immunförsvaret tappar i styrka. Huvudvärken och allt möjligt annat kroppsligt tilltar, tålamodet försvinner och minsta motgång driver mig till bristningsgränsen. Tårar och frustration över situationen, att allt jag gör vissa dagar inte fungerar hur mycket jag än kämpar och försöker.

Möten med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, diskussioner kring huruvida jag ska arbetsträna eller ej. Jag sitter på mötet, exalterad och peppad, och i all min iver glömmer jag det mest väsentliga - att vara realistisk. Våran plan blir allt mer ouppnåelig som det ser ut just nu, men jag hejar på, utan minsta tanke på att vara just realistisk. Min vilja springer före mig, utmanar och jag är inte den som är den, jag hakar på. Allt för att vardagen ska gå framåt, att så att säga få ett kvitto på att jag går framåt, att jag kommer vidare och närmar mig ett friskare liv. "Arbetsträning"... tänker jag drömmande. Att kunna gå till ett jobb och göra nytta, komma hem på eftermiddagen och känna mig helt slut av att jag gjort något, åstadkommit. Uträttat något mer än att bara ta hand om mig själv och hunden... Men som det är idag får det vara mitt jobb, det och lite andra saker. Små projekt här och var, som håller mig flytande. Som kan stå substitut till arbetstränings-kvittot. Jag är inte där än, redo för kraven och pressen. Hjärtat fylls av värk och vätskefyllda halvmånar känns i mina ögon... det gör så ont att jag inte kan göra det jag vill. Jag vill så mycket men är begränsad i kroppen på grund av en sjukdom som invaderat, en tumör som är här utan minsta lilla inbjudan i handen. Fan ta dig, Mårten, fan ta dig.

Samtidigt som jag blir arg på Mårten blir jag arg på alla där ute som inte tar vara på sina möjligheter, som konstant klagar över diverse saker fastän möjligheterna ligger för deras fötter. Alla som kan jobba men som inte tar chansen, de som faller ihop som en våt fläck och ger upp innan de ens försökt. Jag skulle ge allt för att kunna jobba, alla pengar i världen för att min kropp skulle fixa eller orka det.  Det här är den del av sjukdomen jag troligtvis aldrig kommer acceptera. Begränsningarna jag tvingas leva med. Att sitta i en situation jag inte kan ta mig ur, att acceptera att jag hamnat i cancerns klor - hur fan ska jag kunna acceptera det? Jag kan omöjligt känna att det är okej att jag sitter i en situation jag inte kan ta mig ur. En situation jag i viss utsträckning kan påverka men inte få att försvinna helt som det är idag.

I hela mitt liv har jag påverkat mitt liv, gjort viktiga val, styrt mitt skepp i den riktning jag vill segla. Men denna resa får jag lov att ta vägar jag inte riktigt hade tänkt ta. Omvägar.
Acceptera att allt har sin tid, det gäller bara att vara realistisk och hitta ett nytt sätt utifrån de nya förutsättningarna. Trots att hjärtat väger enormt tungt med dessa insikter och känslor i åtanke ser jag fram emot vad som komma skall. Små projekt är på gång och jag försöker verkligen se vad jag har. Att det hade kunnat vara värre.

Allt har sin tid, allt har sin tid.

Emma

tisdagen den 4:e februari 2014

DEN DÄR GÅNGEN SORGEN SLÅR TILL & DEN DÄR ANDRA GÅNGEN JAG BARA FÅR NOG.

Gårdagen var en sådan dag när allt var drygt. Dryg kropp, dålig sömn, konstigt humör, hemsk värk, sämst tålamod, obstinat hund, tunga skor. Allt felade och kändes så jävla jobbigt. Jag ville gråta men känslorna satt fast. Tårarna hade frusit som till is och allt jag ville ha var lite plusgrader. Lyfta på locket, lätta på bördan när känslorna ligger och trycker som mest. Från ingenstans dyker en vacker film upp, från en fin gammal vän. Vacker tanke och text, kärlek och pianomusik. Ett stöttande budskap och proppen släppte som om någon våldsamt drog ur den. Tårarna forsade. Sorgen slår alltid till när jag anar det som minst. Jag sitter där och det forsar vattenfall nerför kinderna. Synen blir suddig och snörvlandet hysteriskt. Otröstlig, förtvivlad gråt. Sorg över sjukdomen i min kropp. Nu är den tyngsta sorgen uppe vid ytan och visar sig vid minsta lilla, när som helst och var som helst.

Det finns mycket positivt och hoppfullt i mitt liv just nu. Men dagar som dessa är otroligt tunga att bära. Hantera. Allt jag hela tiden ska hantera. All sjukdom, behandling och operations avtryck och märken. Alla spår, de många förändringarna och tvången. Det blir för mycket. Terapin som fått mig att titta närmare på alla pusselbitar i mitt livs alla vinklar och vrår. De många relationerna där jag gett och gett, ständigt stöttande och peppande utan att ens få hälften tillbaka. Idag släpper jag alla dem. Alla relationer där jag inte får någonting i gengäld, utan bara tömmer mig likt en terapeut på mina råd. Bland det värsta med att ha blivit sjuk är folks bemötande, något jag pratat om många gånger. Värst är insikten och känslan som landar när man blivit ignorerad. Som om jag vore genomskinlig eller inte ens finns. Jag kan ta det från många, skaka av mig och gå vidare med vetskapen om att jag inte äger problemet. Jag blir bara "utsatt" för deras feghet och rädsla. Något jag många gånger kan hantera och acceptera. Droppen kommer när en så kallad nära vän ignorerar mig mitt framför näsan. Någon som stöttat och hållit mig i handen, men nu själv genomgått en livsförändring och helt plötsligt inte ens verkar ha tiden att vinka eller säga hej. Då bara orkar jag inte vara den där förstående personen, ödmjuk och resonlig. Jag har fått nog. Jag har fått nog av vänner som sviker, vänner som skiter totalt i hur jag mår på grund av att de är rädda eller fega.

Jag har gett så många relationer en chans om och om igen. Varit den enda som kämpat in i det sista för att det ska bli bra, lösa sig. Vad har jag fått tillbaka? Ett beteende där de spelar att de inte ser mig, "Va, var du där? Jaha, oj, nej jag såg dig inte! Vad synd!". Jag blir förbannad och den mer känslo-kidnappade, totalt sårade delen av mig vill bara skrika dra åt helvete och klippa bandet. Jag tolererar mycket, men även jag står upp för mig själv och har min integritet och tänker inte ta en sådan kränkning. Finns inte jag för dig, då är du inte värd min tid. Min värld. Då får jag verkligen nog, när "vänner" som vet så mycket om mitt liv, mina känslor, tar en kniv och sticker i hjärtat där det gör som mest ont, för att till sist vrida om. En sak kan jag konstatera, ni gör separationen väldigt enkel för mig när ni hugger där ni hugger.

Emma

måndagen den 27:e januari 2014

KAMPEN FORTSÄTTER.

Tumörer härjar vardagen. Det räcker inte med den jag har i huvudet, det ska mer till. Inte för mig just nu, men för nära och kära. Igen. Hjärteroten gråter, det gör ont. Jag med mina erfarenheter känner mig en aning negativ när det gäller råd vissa gånger. Erfarenheter från sjukdomen, från livet. Vad kan jag säga annat än sanningen? Även om den är hård ibland. Livet är brutalt. Jag har gått den hårda vägen, gjort uppoffringar, fått käftsmällar från livet, ett uppvaknande. Flera. Hur jobbigt och svårt det än har varit har jag lärt mig mycket och allt har gjort mig rikare i dag. Rik på erfarenhet, rik på kunskap, fått insikter och förstånd. Livet är här, livet är ju nu, inte sen. Ändå ser jag så många i vardagen som stressar över morgondagen, stressar inför kommande år. Nästa, framåt, i morgon.
Vad hände med nu?

Jag försöker hitta balansen i vardagen och det är en pågående avvägning dagarna i ända. Det är cancern som tar utrymme, Freja, träning, meditation, yoga, socialt umgänge, framtidsplaner, (sist men absolut inte minst) vardagliga sysslor. Livspusslet var så lätt förut, var jag trött lade jag mig och vilade och vaknade piggare. Nu vilar jag och prioriterar tid för lugn och ro, ändå är psyket så oerhört skört. Jag tål ingenting och hjärnstressen kommer lika snabbt som du knäpper med fingrarna. Allt negativt, allt som tar energi måste bort. Punkt slut. På ett sätt är jag glad över att mitt psyke är så skört samtidigt som det gör mig förbannat frustrerad. Det har tvingat mig till en rejäl upprensning i livet, i omgivningen. Jag har numera valt bort mycket som jag förut slösat min energi på utan att förstå det själv. Det går framåt i långsamt mak, men som jag nämnde; jag tränar. Bara att säga meningen "jag tränar", "jag kan träna" får det att spritta i hela kroppen. Som jag längtat efter den dagen, som jag kämpat.

Allt jag väljer att göra tvingar mig att prioritera bort mycket annat, det finns inte ork över. Samtidigt ser jag att det jag väljer att göra mår jag väldigt bra av. Det blir automatiskt ringar på vattnet. Terapin går framåt och den utmanar mig, får mig att se det jag missat förut. Personlig utveckling är verkligen häftigt. I dag vågar jag nog säga att jag lever som jag lär och jag menar det. Det finns mycket att förbättra men det gör det alltid. Jag fortsätter framåt, håller i mig extra hårt de dagar det blåser mer och njuter de dagar som är som en dans. Berg- och dalbanan fortsätter lika hysteriskt, det får jag vänja mig vid. Att känslorna ligger utanpå börjar bli standard och det är okej. Hellre att de kommer upp till ytan, än att de lurar djupt nere i mörkret och växer med tiden.

Emma

söndagen den 12:e januari 2014

ALL ACTION!

Inte många känner till mina "Anna Skipper-drag". Jag vill kalla dem så, även om jag inte är någon ren och skär kopia. Men jag blir ibland lite väl hård på mig själv när det gäller vad jag äter, inser att jag inte är någon världsmästare på att ge mig själv en klapp på axeln. Att faktiskt se vad mycket bra jag gör och minnas det. Skipper-sidorna har börjat växa fram mer och mer under dagarna som cancersjuk. På ett sätt kan jag se det som självklart att de kommit. De är mitt sätt att göra vad jag kan för att påverka min sjukdom i den lilla utsträckning jag kan. Det är något otroligt viktigt för mig att kunna känna att jag har ryggen fri, att jag har gjort allt, OM något skulle förändras med tumören. Att inte klandra mig själv, bli bitter eller arg på att jag bara stod och tittade på. Få förstår detta och därför pratar jag knappt om det, men idag kan jag tydligare se mina sidor som jag ibland reagerar och suckar över som en del i processen. Att de på ett sätt är bra, de finns där av en fet anledning. Min rädsla för att förlora den här dagliga kampen mot igelkotten i mitt huvud är den största. Då blir det genast uppenbart och naturligt.

Även om jag inte fått en dödsdom eller sett ljuset och återvänt känns det som jag fått en andra chans till livet. Mina erfarenheter känns som en enda nära döden-upplevelse. Tankar och känslor som snurrat kring "när som helst kan det vara slut". De kanske fåniga men kloka klyschorna finns där, påminner.  Inser att jag inte pratar om självaste tumören så ofta hos terapeuten längre. Den är där, den kommer vara där, men får fan inte ta över mitt liv. Jag har accepterat Mårten. Den professionella timmen i fåtöljen rör sig ofta kring relationer, hur jag ska få vardagen att gå ihop och alla stora som små förändringar sjukdomen fört med sig. Förändringar med mig själv, bemötande från andra, förståelse liksom oförståelse, rädsla, prioriteringar och val - för att nämna några. I de flesta samtal finns cancern närvarande, eftersom ämnen vi pratar om oftast uppstått i och med Mårten. Jag ser klarare på livets olika händelser och tillhörande ting. Ibland behöver man hjälp att komma ur sitt tunnelseende och se med nya glasögon på situationen.

Vill aldrig återgå till det liv jag levde innan. Jag må vara obotligt sjuk, men jag har hälsan och erfarenheter jag inte vill vara utan. Jag börjar hitta mig själv på ett sätt som hade tagit tusen år längre tid om det inte vore för vad jag gått (och går) igenom. Cancern får mig absolut att ifrågasätta - mig själv, mina relationer, mina vanor, mina tankar, mina känslor. Mitt liv, min vilja. Ta tag i problemen och göra något åt dem. Idag väljer jag bort mycket och många, men jag får istället direkt effekt på orken och huvudvärken. Allt lättar en aning. Tänk att de saker man kan tycka är så självklart ibland inte ens funnits på världskartan förrän någon påminner en. Säga nej när man inte vill, sätta stopp för situationer man inte mår bra av, lyssna inåt.

Julen är över och nyår förbi. Jag känner mig grymt peppad inför kommande år. Ambitionen är att fortsätta göra val som är bra för mig själv, satsa på saker jag mår bra av och skita i resten. Det kändes bekant, tror jag sagt det förr. Nu ska jag verkligen göra, ta tag i mitt liv på ett nytt sätt. Utforska möjligheter och sikta uppåt.

Emma

lördagen den 4:e januari 2014

TILL ETT HELT ANNAT ÄMNE - MAT.

Ta dig tiden och se filmen Food Inc. Extremt intressant, skrämmande och förjävligt. Alla kan vi då göra något, stort eller litet - välj själv. Klicka HÄR för att se filmen.

VAD HÅLLER VI PÅ MED?

Jag blir både äcklad och förbannad när jag ser det här, hur illa det faktiskt är. Hur människor och djur behandlas… Har tänkt på det förut men fan inte påverkat i den utsträckning jag kan. Blir definitivt att tänka en extra gång nästa shoppingtur i affären.

Emma

onsdagen den 1:e januari 2014

GOTT NYTT 2014!

Lämnar ett år fyllt med känslostormar bakom mig. Både bra och dåliga sådana. 2013 kändes stundvis kaotiskt, stundvis lugnt. Kan konstatera att det gick väldigt fort trots min bana in på en livsstil som grundar sig i att vara här och nu. Swisch, sa det, jag kunde tro annat. Firade in det nya året med grannar som blivit fantastiska vänner. Som sprider sådan glädje, som får mig att skratta och känna en enorm värme och lycka djupt inne i hjärtat. Det var så meningen att jag skulle hitta och få den här lägenheten.

Känner mig peppad, positiv och relativt pigg trots en sömnlös natt. Nya mål att uppnå, nya utmaningar att anta och nyårslöften att uppfylla. Ett av dem är att välja bort och prioritera om relationer ännu bättre än jag gjort 2013. Det är slut på relationer som får mig att guppa runt på vattnet, där jag sitter som fast vid tunga ankare som drar ner. Tänker lägga tid och energi på de som lyfter mig likt en luftballong. Upp, upp och iväg! Relationer och vänner där det finns ett givande och tagande, som utmanar mig och pressar mig när jag behöver det. Som är ärliga, håller min hand när det blåser som mest, som tror på mig och stöttar, pushar mig för att leva livet trots att jag lider av den posttraumatiska stressen. Relationer där även jag får ge tillbaka. Att jag får finnas som stöd och avgöra vad jag orkar och inte orkar. Där antaganden som att jag inte skulle orka lyssna på problem inte finns. 

Låt mig avgöra vad jag orkar och vill lyssna på vid kriser och jobbiga tider. Ta inte ifrån mig att göra just det, stötta er nära och kära när i har det svårt. Jag säger stopp när det blir för mycket, men mår också bra av att känna att jag kan stödja. Ett sätt att få ge tillbaka allt jag får av er, mina älskade vänner. 

Tack för året som gått. Jag är tacksam att ha så fina människor i mitt liv och hoppas jag får träffa många av er oftare kommande år!

Emma

torsdagen den 19:e december 2013

FIGHTAS HELLRE ÄN FLYR.

Det är en tungrodd period jag är inne i. Dagarna är en enda kamp när det är mycket som pågår runt omkring mig. Livet har varit utmanande och hårt inte bara för mig, utan även för många av de mina. När jag tänker på allt som allt undrar jag ibland hur jag står upp. Människans föreviga mysterium - hur mycket man faktiskt klarar. Vardagen och händelser har lett mig in på vägs ände och jag har sedan ett tag tillbaka satt ner foten. Blivit tvungen att agera om jag ska ta mig genom det här helskinnad. Jag har kommit en bit på vägen men det är en sak som tar sådan tid, processen kräver sådant tålamod. Att acceptera. Acceptera acceptera acceptera. Mycket har jag accepterat hittills. Cancern till exempel. Däremot något jag inte har accepterat är cancerns konsekvenser, cancerns inverkan på mitt liv. Mitt liv, inte Mårtens liv.

Jag är trött och less på att vakna på morgonen och inte känna någon mening med dagen. Förut fann jag mening i att ta hand om Freja och mig själv, antar att jag är förbi det. Jag behöver något mer, en motivation, en sysselsättning med inte allt för höga krav. Jag vill ha vänner i min vardag, så många bor på håll. Jag vill göra något jag brinner för. Cancern - Mårten - kom in som en galen storm i mitt liv och ruckade på allt ner till rötterna. Förändringen inom mig, vad jag vill göra, hur jag vill att mitt liv ska se ut, allt har fått annat innehåll. Nya färger, andra glasögon att se med. En annan del av mig har vuxit sig starkare och blivit så tydlig. Jag vet vad jag vill göra, frågan är bara vart. Där hade jag igår två olika (men lika) intressanta samtal med två viktiga personer i mitt liv. Mitt tålamod och min iver på att saker ska bli bra, att jag ska må bättre och ha det liv jag vill ha slår till och vilseleder mitt fokus. Fokus på vänner eller städer, quick fix, istället för fokus på mig. En mening som fastnade var någonting i stil med "du kanske missar bitar på vägen".

Jag tror att när livet kommer med utmaningar får de dig att utvecklas, det är en pågående process. Allt som hänt har lett dig till den du är idag, precis som för mig och alla andra. Jag tittar tillbaka på mitt liv och kan känna att det mesta hade betydande roller. Allt har hur det än är påverkat mig i någon grad. Med de tankarna och med fokus på mig själv och min utveckling kan jag ställa mig bättre frågor. Vad vill jag satsa på? istället för Vart vill jag bo?. När jag sedan börjar satsa kommer det leda mig in på vägar jag annars kanske missat. Processen kommer leda mig till ett svar på frågan om vart jag vill bo. Jag vill utvecklas och jobba med mig själv - något som quick fix ofta får dig att hoppa över. Här finns det inga quick fix, de är inget alternativ för mig. Jag väljer den längre vägen, den som är mer utmanande, kanske också jobbigare men tror att i slutänden tjänar jag på det. Jag vet vem jag är och vem jag vill vara, den långa vägen får hjälpa mig dit. Ett steg i taget.

Jag vill inte fly, jag vill fightas för det jag tror på.

Emma

måndagen den 25:e november 2013

ANDAS. BARA ANDAS.

Dagarna som passerat har passerat med ilfart. Det har varit känslomässigt - som alltid i min vardag även om jag numera försöker få känslorna under mer kontroll. Huvudvärken dunkar i samma rytm och de enda "pauserna" jag får från den är på mediyogan. Som igår tog slut för detta år - tyvärr, kan jag bara konstatera.

Det har varit terapisamtal fyllda med krokodiltårar som fallit utan minsta avbrott. Verkligen fascinerande hur de aldrig tog slut. I samma stund jag inser att jag kommer framåt inser jag också en viss problematik med olika situationer. Hur jag ska gå vidare, hur jag ska få rätsida på relationer, minnen, invanda mönster. Jag vill gärna blunda några sekunder för att sedan öppna ögonen och se att dilemmat är som bortblåst. Vad enkelt och skönt det vore. Men jag känner mer och mer vad jag vill göra. Att jag vill gå vidare i livet, att jag inte är lika rädd för att planera en framtid längre. Jag kan se en framtidsbild mer klart, till och med tro på den. Att klara sig själv på ett annat sätt och att det ska funka. Rädslan över cancerns närvaro finns så klart där, det kommer den alltid att göra. Men det är något jag måste lära mig leva med, något jag måste acceptera. På just den punkten har jag kommit otroligt långt. Accepterat i den utsträckning det är möjligt, och mänskligt. Självklart blöder en del av min själ över att just nu inte kunna jobba, resa och leva en vardag som jag själv valt. Hjärtat värker och det känns som kramp i hela kroppen när sådana tankar dyker upp. Usch.

Det enda jag försöker peppa mig själv med är; det kommer. Det kommer, ha bara tålamod. Djupa andetag har blivit mitt nya sätt att hantera panik och svårigheter på, och för mig funkar det - för det mesta - så mycket mer än någonting annat.

Nu tänker jag njuta av denna kväll efter en uppfriskande promenad med bästis. Plockar fram boken, fixar te och tuggar ingefära. Lovely!

Emma

torsdagen den 14:e november 2013

MORGONSTUNDERNA.

Morgonens promenad runt älven kändes som taget ur en film. Himlen skiftade i brandgul, rosa och rött. Solen hade fortfarande inte kommit över trädtopparna och de frostiga hustaken. Svanarna guppade runt kurandes bredvid varandra i vattnet. Luften luktade nyfällda träd och påminde om när jag var liten och lekte i skogen. Det var rent av magiskt och jag njöt där jag gick med F vid min sida. Långa kliv framåt när jag rensade tankarna inför den gryende dagen.

Gårdagens samtal med K har verkligen tagit nya nivåer. Förut tvekade jag över om hon över huvudtaget kunde hjälpa mig framåt. Hjälpa till i bearbetningen, hitta min väg. Balansen. Idag känner jag att jag kan gå därifrån med mer klarhet, nya insikter och goda råd. Det händer mer och mer ofta än sällan. Innan jag gick dit var tankarna inne och snurrade på att jag fått tunghäfta i sociala sammanhang och att det är mig det är "fel" på. Att det var jag som behöver träna. Efter att ha pratat med K om detta har hon gett mig en annan syn på det hela. En insikt i att jag kanske tolkat mig själv fel. Som K säger har jag inte problem med att prata med andra, främst okända människor. Som hon påminner gjorde jag det utan problem i väntrummet innan terapin började. Istället handlar det om människorna jag pratar med. Jag kan se ett tydligt mönster över vilka jag kan prata med och andra där det uppstår tystnad och i luften hänger en obekväm slöja. Mönstret: de som ofta har svårt att prata med mig vet att jag är sjuk. Jag försöker prata men får knappt respons, ögon som undviker mina, ett skruvande oroligt kroppsspråk. Jag har inte tänkt på det mycket innan, hur tydligt det bemötandet egentligen är och att jag stöter på det en hel del om dagarna.

Både ledsamheten och frustrationen infinner sig när jag konstaterar det. Människor kan inte hantera en konversation med mig för att jag är sjuk. Allt jag önskar är att de ser mig som människa. Som Emma, en helt vanlig tjej, men som ja tyvärr drabbats av något förskräckligt. Men jag ÄR inte cancer. Cancer smittar inte. Jag är som precis vem som helst. Mitt liv går också upp och ner, enligt livets berg- och dalbana. Mina toppar och dalar blir bara lite kraftigare, lite skörare, lite mer kännbara vissa gånger. Detta - andras problem - är det, så klart, som vanligt, bara att acceptera.

En dag som idag lever jag extra mycket på min morgonstund. För den hade verkligen guld i mund.

Emma

tisdagen den 12:e november 2013

JAG AV ALLA MÄNNISKOR?

Jag vill inte fastna i cancer-träsket. Ändå är det lätt att i sjukdomstillvaron tänka allt som rör Mårten för mig. Vardagen kretsar ju verkligen kring det när man är mitt i en sjukdom. Beskedet som kom som en chock, operation och behandling, tron att mitt liv skulle ta slut. Att sedan försöka ställa om sig till något liknande en normal vardag är både skrämmande och svårt. När morgondagen känts långt ifrån självklar, drömmarna satts på paus och fokus abrupt flyttats från ungdomligt liv till en kamp för livet skapas ett trauma. Speciellt med tanke på hur min resa dessutom började med epilepsianfall liknande en nära döden-upplevelse.

På grund av resans början och beskedet i sig finns en typ av posttraumatisk stress i min kropp. Det finns i cellerna. Rädslan för att inte våga hoppas och tro att livet kan rulla någotsånär enkelt har länge haft makten. Många sår har skapats på vägen. Besvikelser och svek från nära och kära. Ovissheten när det gäller framtiden och den dagliga kampen. Kampen för att leva, att må bra och dessutom ha hälsan i behåll. Själen och hjärtat är långt ifrån helt. Det är här konstaterandena blir samma väldigt ofta, i känslorna. Saker jag behöver bearbeta mer, processa för att sedan lyckas släppa. Vara i känslor, gråta och sörja klart. Känslorna är något som kräver otroligt lång tid och där har jag en bit att vandra. Jag önskar det fanns en knapp jag kunde trycka på, som fick allt att gå snabbare. Som fick såren att läka och människor att förstå.

Jag har insett att det är svårt att gå vidare och umgås med ytliga bekanta. Svårt att hitta orden, småpratet. Tungan känns som fasthäftad i gommen och tankarna snurrar i full fart. Tystnad uppstår, skämten blir halvdana och mycket känns både krystat och konstlat. Där kan jag känna en betydligt stor skillnad från hur jag var innan. Jag trodde aldrig jag skulle ha svårt för att hitta samtalsämnen med "okända" människor. Det gick så naturligt förut. Kan göra ett grovt konstaterande att där har sjukdomens "isolation" satt sina spår. Nu är det bara att ta tag i det, att jag ska bege mig ut och träna i det sociala livet. Sjuk insikt, som gör väldigt ont i hjärteroten...

Emma

måndagen den 11:e november 2013

OORDNAD MATERIA.

Det är svårt att hela tiden försöka hantera och känna kontroll. Kontroll över kroppen och smärtan, kontroll över tankarna. Känslorna. Tillsammans blir de stundvis bara för mycket. Jag har blivit duktigare på att lyssna inåt. Att lyssna på mitt hjärta och ställa det mot konsekvenserna som kommer med olika val. "Vad vill jag" är något som jag frågar mig miljontals gånger under en dag och idag har jag kommit så långt att jag även gör som jag vill. För min skull och inte någon annans.

Problemen med relationerna runt omkring har bevisat hur skör min kropp är när det kommer till psykisk ohälsa. Jag har tagit pauser från nära som tagit mycket av min energi. Som jag gått och grubblat över, som fått mig att inte kunnat sova. Fått kroppen att bokstavligen göra en djupdykning för att sedan krascha. Det går bara inte. Värken blir outhärdlig och där kan jag se ett tydligt sammanhang med psykets tillstånd. 

Jag kämpar mig framåt. Beslut jag är tvungen att ta gör vissa gånger förfärligt ont och önskan att det såg annorlunda ut svider i hjärtat. Att jag inte kan förändra människor är den eviga påminnelsen som får mig att bita mig i tungan, ta ett djupt andetag och försöka acceptera läget. Hah, vet inte om jag ska skratta eller gråta. Vill skrika så det hörs tydligt ända ut i rymden. Jag får spel på all acceptens jag blir tvingad till för att kunna gå vidare. Sveken är otaliga, men hey, acceptera situationen bara!

På ett sätt får de bra valen mig att må bättre fysiskt. Musklerna slappnar av mer, men tankarna… Det är där den riktigt hårda kampen utspelar sig.

Emma

måndagen den 4:e november 2013

LIVETS PRÖVNINGAR OCH LÄRDOMAR.

Burr, ute har det grå novembervädret anlänt, det regnar till och från. F sover mest dessa dagar. Jag tar vara på eftermiddagen på bästa sätt genom att ha sjunkit djupt ner i soffan. Fleecetröjan och sockorna är på. Självklart en bok i handen - bara en kort paus för några minuters skrivande.

Jag börjar må lite bättre, känna mig lite piggare. Någotsånär mer balans. Kroppen närmar sig läget där den är mer som den ska och psyket ett snäpp starkare igen. Helgen har varit fantastisk. Matlagning och film med bror i torsdags. T kom i lördags, vi pratade ikapp om de senaste månadernas händelser, käkade bullar och som vi skrattade. Jag skrattade, kände mig ärligt glad inombords. Hon är verkligen en person som får mig att leva upp mitt i tragedier och sorg.

Jag kan se problemet tydligare i dag. Det växer fram, inom mig, framför mig. Vad jag behöver göra, träna på. Ändra i mig själv. Både tankesätt och förhållningssätt till relationer, till livet. När man vet problemet blir det genast lättare att hitta lösningar, att veta vad man ska göra för att komma vidare. Den processen får ta sin tid, jag kan inte ha bråttom. Tänker tillbaka på åren sedan jag blev sjuk, hur jag var innan och vilka gigantiska kliv framåt jag tagit i utvecklingen. Emma 2011 och Emma nu - två helt olika personer.

Förändring är något många förknippar med något dåligt, jag ser åren bakom mig som hemskt tuffa. En kort tid bestående av oändligt med utmaningar, prövningar. Varje vecka någonting nytt. I samma stund är det ingenting jag vill göra ogjort, eftersom allt lett mig till den jag är i dag. Insikter, ödmjukhet, förståelse, allt i större utsträckning än innan. Förändring gör ont vissa gånger, något jag kan konstatera stämmer överens med min resa. Men den har fått upp mina ögon för personlig utveckling, som har blivit ett ämne jag är otroligt intresserad av. Vill lära mig mer, vill veta mer, vill utvecklas mer. Visst har jag gått livets hårda skola, men den för med sig en enorm kunskap som jag aldrig någonsin vill vara utan. Önskar ingenting aldrig hänt. Jag är glad över det jag gått igenom, för det gör mig till en bättre människa. Och som min kloke massör sa i förmiddags; det viktiga är vad vi gör av erfarenheten, av kunskapen. Jag försöker se det positiva och stoppar ner den i ryggsäcken. Jag vandrar sen vidare. Jag minns.

Emma

fredagen den 1:e november 2013

A REMINDER.

Den senaste tiden har verkligen varit tung. Oförståelse och kommunikationsproblem, sårat hjärta och allmänt frustrerade känslor. Inombords har det varit uppror vilket får direkteffekt på hjärnan och huvudvärken. Spänningarna i kroppen är bara för många. Tårarna ligger långt uppe på ytan och personer med stora hjärtan och en tendens till att lägga handen på axeln får mig att bryta ihop. Det är så mycket sorg som behöver komma ut. Varje gång jag pratar med en som frågar, som bryr sig om vill jag helst streta emot och byta samtalsämne. När kranen väl slås på då finns det ingen återvändo. Men fuck it tänker jag, och låter tårarna hysteriskt rinna ner för kinden.

Jag försöker komma ihåg allt nytt jag lärt mig. Förändring är en process som tar sådan tid och det är många gånger - som den här - obegripligt jobbigt. Gamla Emma vill lätt falla tillbaka i gamla mönster. Invanda beteenden, vanor. När jag av naturen är omhändertagande och sedan långt tillbaka tagit ansvar för andra blir det en utmaning att göra annorlunda. Varje gång jag hamnar i en situation krävs det att jag stannar upp och tänker efter. Allt går så automatiskt annars. Jag måste lära mig att släppa och att se vuxna för de vuxna som de faktiskt är. I tanken har jag kommit längre än i känslorna. Tanken är på det klara men hjärtat med dess känslor hoppar lätt in och tar över. Agerar efter hur gamla Emma tänker. Två komponenter som inte är speciellt synkade som det ser ut i dag. Det är där jag måste ge mig mer tid även om tålamodet lyser med sin frånvaro stundvis. Jag vill bara må bra. Så klart.

När jag blir negativt påverkad av omständigheter runt omkring mig blir jag sämre i kroppen och jag inser att det definitivt inte går att fortsätta som jag gjort. Jag måste göra annorlunda, välja rätt för mig själv. Jobba för att hitta balansen igen, få tillbaka energin och livsgnistan. Jag måste sörja det jag förlorat, acceptera det jag inte kan förändra, återigen släppa, släppa andras problem och inte lägga dem på mig själv.

Jag har suttit fast, som i kvicksand - kämpat för att ta mig upp men bara sjunkit längre och längre. Inte kommit någonstans. Knappt fattat varför, inte kunnat sätta fingret på det stora problemet, förrän nu. Med hjälp från terapeuten insett vad det handlar om i grund och botten, hon satte verkligen huvudet på spiken. Frustrationen man kan känna över att något är fel men inte exakt veta vad det är äter upp en. Först när man identifierat problemet kan man ju också agera och göra något åt det. Enbart det har gett mig en gigantisk lättnadskänsla så jag vill gråta krokodiltårar.

Alla gör vi val i livet, alltid, varje dag. Även de gånger vi aktivt inte väljer något har vi också då gjort ett val, ett val att låta bli. Allt vi gör får självklart konsekvenser. Att jag ska ha så lätt för att säga men så svårt att agera efter det när det gäller andra än mig själv. Reminder to myself: alla har ett eget ansvar över sitt liv. Alla har ett eget ansvar över hur man väljer att ta något.

Inte mitt problem, inte mitt problem, inte mitt problem, inte mitt problem, inte mitt problem... Inte mitt problem, Emma!

Emma

fredagen den 25:e oktober 2013

MED SAMMANBITNA KÄKAR.

Jag har velat skriva för längesen. Men jag har inte haft orken. Inte hittat orden. I samma stund som jag känner mig tom och livlös känner jag mig mer levande än någonsin när jag väl är glad. Men jag saknar att känna den totala lyckan i bröstet, som fjärilar som flaxar runt. Leende ögon. Mycket i min omgivning och vardag har skapat negativa känslor, extremt lite har skapat fjärilar. Mina fjärilar bor i Västerås, i Polen, i Örebro, så det blir ofta svårt i veckorna när jag har några få här som får mig att må någorlunda bra. Omgivningen, miljön är inte alltid den lättaste att hålla sig munter och uppåt i.
Jag försöker se regnbågens färger i ett foto taget i sepia.

När majoriteten av känslorna man har blir negativa är det klart att det visar sig i kroppen. Det har varit många frustrerade dagar, många dagar av sorg och upprivna sår. Dagar med insikter som gör så ont. Det i sig tär något otroligt, på både psyket och kroppens tillstånd. Hur självaste själen mår. Varje gång jag gråter blir hjärnan som en inflammerad bomb redo att sprängas vilken sekund som helst. Den tickande huvudvärken tilltar tillsammans med spänningarna. Spänningarna leder till mer huvudvärk och tålamodet blir sämre. Tålamodet gör mig känslig och det i sig leder till att jag lätt blir ledsen. Bomben igen. Se, här har vi den onda cirkeln som är så svår att bryta. När yttre faktorer - så som icke fungerande relationer - påverkar en dagligen med kassa känslor blir det jävligt svårt att hålla kroppen i topp. Jag måste bli ännu bättre på att välja bort det som sänker mig.

Alla samtal jag varit på har lärt mig mycket och det är nog tack vare dem jag idag kan göra annorlunda. Välja annorlunda och se på saker annorlunda. Jag börjar knyta ihop säcken, blicka framåt. Ställer mig ofta frågan vad vill jag? vad vill jag göra i mitt liv? med mitt liv? vilka vill jag ha med mig från och med idag? Jag har tömt ryggsäcken och ska nu fylla den igen och behöver tänka till både en och två gånger vad och vilka jag stoppar ner. Kanske främst vilka som jag faktiskt stoppar ner. En så bra beskrivning mamma brukar nämna och påminna mig om.

Det är stora frågor. Men jag måste fortsätta leva, kan inte stanna i det förflutna. Allt jag varit med om sedan Mårten hänsynslöst kastade sig in i vardagen har jag bearbetat mycket. Jag accepterar att jag är cancersjuk, men jag måste få lära mig hantera vardagslivet med tumören i huvudet. Människors bemötande, uttalanden, reaktioner. Den återkommande rädslan för att prata om det, skräcken över att fråga mig.

Framtiden, något jag ändå ser med stort hopp på. Med glädje och längtan, trots att det går lite tyngre just nu. Jag vet en del vad jag vill i framtiden. Vart jag vill. Jag sätter upp mål, delmål och drömmar.
En sak i taget.

Emma

onsdagen den 16:e oktober 2013

16 OKTOBER 1989.

Vaknade tidigt och tog en promenad vid älven. Såg solen gå upp tillsammans med min bästa vän. Det är på dagen 24 år sedan jag kom till världen. Innan det blir tårta senare i eftermiddag blir det ett samtal hos terapeuten. Så jag slängs mellan skratt och gråt. Samtidigt som jag ska bearbeta alla känslostormar och dagar av kaos ska jag vara glad och fira att jag blivit ett år äldre. Men framför allt ett år klokare tror jag.

Jag är stolt över att jag står på mig. Att jag står upp för mig själv på riktigt, det är något jag inte gjorde för ett år sedan. Eller ens för ett halvår sedan. Jag pratar inte bara om det, jag går till handling.

Det som är så bra med dagens sällskap är att det inte gör något att jag skrattar ena stunden och gråter i nästa. De flesta av oss vet ju hur nära de ligger varandra - skratt och gråt - och det är okej.
Nu ska jag bege mig till bussen. Men jag ville bara ge ifrån mig ett livstecken. Och säga tack, för alla som vanligt fina mail och kommentarer som jag får. Era stöttande ord peppar enormt när det går extra tungt, det ska ni veta.

Emma

tisdagen den 8:e oktober 2013

KAOSET. URSÄKTERNA. SÅREN.

Jag vet verkligen inte hur jag ska vara längre. Många gånger har jag skrivit om frustrationen, ilskan och känslan av att skrika för full hals men fortfarande inte bli hörd. De senaste veckorna har varit så kämpiga. Seriösa, tuffa samtal och tårar som leder till en hjärna som ständigt känns inflammerad. Kroppen börjar säga stopp och psyket börjar ta rejält med stryk. Jag tycker att jag sedan dag ett varit tydlig med att jag behöver prata. De flesta som känner mig - alla nära - vet att jag vill och behöver prata. Många säger det ofta till mig "ja Emma, du är ju en sådan som behöver prata". Precis, jag är ju det, speciellt när jag sitter i en situation när jag är obotligt cancersjuk och gått igenom allt som det i sig fört med. Jag fattar att det är jobbigt att sitta bredvid också, jag gör det. Men jag börjar fundera, är det meningen att jag ska fixa det här helt själv? Att allt är upp till mig?

Det finns så mycket som är förstört. Relationer som förlorat tilliten, relationer som skapat så många sår. Det är nästan så jag börjar ifrågasätta mig själv. Har jag inte varit tydlig? Har jag inte försökt? Har jag inte förklarat tillräckligt? Men jo, jag har det. Jag har försökt och återigen försökt. Tillbaka har jag fått fina ord om sorg och förståelse men beteenden som sagt något helt annat. Beteenden som upplevts som axelryckningar. Actions speak louder than words.

Jag blir ännu mer frustrerad och förbannad när saker hela tiden läggs på mig. Det här har jag också pratat om förut. Jag ska lappa ihop relationer, jag ska höra av mig, jag ska fixa och hantera. Förstod man vad jag satt i hade man inte sagt att jag ska acceptera att människor inte vill prata. Att jag måste anstränga mig, att jag måste höra av mig bättre. Tror ni är många runt omkring mig som kan ta i hand på att jag varit dålig på att höra av mig sedan jag blev sjuk. Men ni är tyvärr väldigt få som förstår anledningen till det. Och att jag måste försvara mig, förklara varför, får mig att inse än en gång hur lite vissa har förstått. Relationer som tappat sin tillit kräver tid. Det krävs två brofästen. Jag försöker bygga men ser inget fäste i andra änden, så vad fan ska jag bygga mot? Vad ska jag fästa min del i när grunden inte finns där på andra sidan?

Jag förstår inte hur så många kan känna sig utestängda när allt jag försökt göra med dem är att prata. Lyft frågan men hela tiden i princip blivit nerröstad. När man försökt otaliga gånger ger man till slut upp. För varje gång man försöker får hjärtat sig en törn, varje gång blir ännu ett sår att försöka läka. Sedan får jag höra allt jag ska göra, allt som jag gjort fel.

Ibland behöver man reflektera och låta vissa saker sjunka in och just nu känns det bara som det blivit värre. De tuffa samtalen leder inte till något positivt. Det vrids och vänds och överallt måste det hittas en syndabock. En förklaring eller ursäkt kommer, eller så kommer ett försvar. Jag förklarar och förklarar men hela tiden kommer ett "men" tillbaka. Som sagt, det vrids och vänds. Ingenstans känns det som jag blir hörd i det eviga vändandet hit och dit.

Jag har nått slutdestinationen av försök. Jag kan just nu inte lappa ihop vissa relationer. Det är ett val jag gör, för min egen skull. För att jag ska överleva och hantera allt jag redan sitter i. Jag kan inte ta att människor känner sig uteslutna när allt jag gjort är att försöka involvera. Att människor pratar olika språk är bara ännu en dålig ursäkt. Jag köper det inte. Jag står för mina val, för de är val som jag har och kan göra för att försöka må till det bättre. Återigen säger jag det, ni som förstår ni förstår. Vad fan ska jag göra med resten? Oavsett om jag lär mig prata alla språk i världen kommer det fortfarande finnas dessa ursäkter.

Emma

torsdagen den 3:e oktober 2013

ILSKAN SOM KAN LEDA EN TILL UNDERGÅNGEN.

Något jag aldrig riktigt tagit itu med sedan mitt cancerbesked damp ner som en chock är ilskan. Ilskan som jag bär över diverse olika saker. Cancern i sig, de lite för många sveken, reaktionerna som säger "nu lägger vi locket på och går vidare". Teatern. Uttalanden. "Det är ju bra nu...", "Det är ju bra nu", "Det är ju bra nu". Orden ekar i mitt huvud. Själv har jag varje gång velat vråla "VAD I HELVETE ÄR DET SOM ÄR BRA??!!", men det har jag inte gjort. Vilket jag idag kan inse hur dumt det var, att vara tyst. Varje gång jag blivit frustrerad och arg över någon händelse rörande min situation har jag gråtit en skvätt, kanske svurit lite och sedan sparkat i väggen ungefär. Sedan har jag samlat mig och försökt fokusera på något annat. Plockat fram jävlaranamman, vad nu det skulle vara bra för när man redan är adrenalinpumpad...? Terapeuten var nästan provocerande igår när hon ställde frågan "hur kände du då?" gång efter gång. Jag, jag grinade och grinade och grinade.

Ilskan som jag så många gånger känt men aldrig som sagt tagit itu med vällde upp till ytan. Allt oftare pratar jag med högre röst vid vissa samtalsämnen. Känner hur frustrationen trycker på inombords.. Inte konstigt att min livsglädje har ett så svagt sken. Frustrationen och alla känslor som gör mig så arg trycker ner den i botten. Vilken process det här är. Som M säger, man vänder och vrider på stenen, sedan vänder och vrider man lite till. Sedan tror man man är klar, då hittar man en ny vinkel. Word. Word är det enda jag har att säga.

Promenader runt älven i solen har fått mig att känna mig lite bättre, gladare. Jag går igenom mycket just nu, bearbetar och tar tag i liken i garderoben. För det står inte på förrän de börjar lukta annars... Försöker göra de där kloka valen och vara med människor som får mig att känna mig ärligt glad inuti, i hjärteroten. De är få i närheten, men de finns. Det är en ny slags Emma ni kommer se. En som gör valen enbart utifrån hur hon själv kommer må efteråt. En Emma som måste göra annorlunda, annars kommer hon - jag, JAG. - att sluta med undergång. På ett eller annat sätt. Ni som förstår ni förstår, och ni som inte förstår; jag är ledsen men det måste bli så här nu.

Emma

tisdagen den 1:e oktober 2013

SENASTE MR.

Idag ringde läkaren med beskedet jag väntat på med spänning. Det är alltid lika förjävligt nervöst, det är oftast svårt att komma ifrån. Hur som helst ser det bra ut. Tumör-Mårten är still och sover medvetslöst. Jag dansar lyckodansen och skriker ännu en gång FUCK CANCER!

Jag har fortfarande övertaget, och så kommer det förbli så länge jag får bestämma. Nu ska jag meditera, stilla tankarna som försöker mala på.

Emma

måndagen den 30:e september 2013

VAD HÅLLER JAG PÅ MED?

Jag har en känslomässigt omtumlande helg bakom mig. Jag lånade Cs lägenhet i Västerås så resan blev äntligen av. Spenderade dagarna med extremt efterlängtade vänner och kvällarna med mig själv. Inte ens hunden fick vara med, hon var också på en slags semester - från mig. Jag trodde inte jag skulle reagera så starkt på att vara där, att det skulle bli så känslomässigt och på ett vis smärtsamt.

En del av mig har nog glömt och förträngt allt jag har kvar där. Vilket liv jag faktiskt hann bygga upp och ofrivilligt tvingades bryta upp från när jag blev sjuk. Jag har självklart inte glömt vännerna, men allt jag gått igenom har tvingat mig fokusera på det, på självaste Mårten och hans konsekvenser. När jag gick in på Harmoniq på lördagen och såg M brast det. Tårarna kom och jag kämpade desperat att hålla inne den hysteriska forsen som tryckte på inifrån. Det kändes som mitt bröst bokstavligen skulle explodera och i samma stund insåg jag hur stor min belastning är när det gäller mycket. När vi senare satt på Wayne's och pratade blev det tydligt igen. En våg av lättnad sköljde genom kroppen i samma stund som M sa "du ska inte behöva dra det här lasset själv". Återigen - explosion i bröstet. Tårarna följde som en påhakad släpvagn. Nej jag vet, tänkte jag, men jag gör ju det och har gjort det i två års tid. Endast en person har hållit mig i handen under hela tiden. Aldrig släppt, aldrig backat. (Min fantastiska krulltott.) M fick mig att inse hur mycket jag mår dåligt över. Några enkla fraser och frågor sedan blev allt otroligt glasklart. Under de två åren som jag kämpat för mitt liv mot sjukdomen har jag samtidigt kämpat med diverse anmälningar mot sjukvårdens misstag, försäkringsbolagets misstag, och dessutom kämpat med alla som inte förstår. Som spelar teater och maskeraden är i full gång. Kämpat med sjukvården som också ryckt på axlarna fram tills Rehab i Falun kom in i bilden. Med alla som tagit så lätt på situationen. Det har känts som jag stått och skrikit att "det brinner!!" men alla andra har bara sett en vacker jävla majbrasa ungefär.
"Åååååhh, ja titta vad vackert!".

Överallt runt omkring mig kämpar jag med att ha överseende, med att jag ska acceptera, med att jag ska vara ödmjuk, med att jag ska ha tålamod. Jag, jag, jag. Allt ska jag göra. Allt läggs på mig. Till och med det dåliga samvetet när jag säger att jag inte orkar vara med när det är för högljutt på en middag till exempel. "Vad tråkigt att du inte kommer, det är så synd, vi får komma till dig istället". Men ingen kommer. Det är jag som ska komma, jag, som är sjuk.

Jag kan inte hålla det här inne längre, det går inte. För jag går under. Jag håller på att stånga ihjäl mig. Blodig har jag varit i flera månader, flera halvår. Helgens insikter har fått mig att förstå all smärta jag har i kroppen. Inte smärta som fysisk sår-smärta, men smärta som sorg, frustration och besvikelser. Jag har sagt det förr men jag har fan inte fattat att det har varit så här illa. Jag har skrikit non stopp i två år och min röst börjar ta slut. Visst, livsviljan har jag, men livsglädjen, var fan har den tagit vägen? De där äkta leendena, skratten? Den rena och skära glädjen som känns i bröstet, som ett pirr genom hela kroppen in till själen? Jag har inte känt den på länge, inte förrän i helgen. Lampan kommer slockna om jag ska fortsätta så här, så nu är det stopp. Nu är det dags att tänka sig för och göra smarta val. Val som får min lampa att lysa igen och inte enbart ge ifrån sig ett svagt sken som sjunger på sista versen.

Jag känner mig som Julia Roberts i filmen "Eat, pray, love" typ 50 min in när hon slår sig på bröstet med händerna och frustrerat skriker "No, there's like nothing!  I have no pulse!". Dito. Dito - exakt så känner jag. Jag har knappt någon puls.

Emma