torsdag 18 september 2014

HUR FAN HAMNADE JAG HÄR?!

Knöt på mig skorna och begav mig ut, ut till favoritslingan längs med älven. Den bruna, breda stigen täcks alltmer av gula löv. De gröna, somriga träden övergår i en höstig prakt och jag kan inte annat än att älska varje minut av förändringen. Hög och frisk luft i lungorna lugnade min själ där jag gick. Flexikopplet rasslade till till och från, förbi flög pälsbollen, hon jagade löven som stundvis virvlade runt. Tror vi trivs lika bra där båda två. Hon vill jaga änderna som guppar runt - fart fart fart - jag vill bara vara, låta benen gå av sig själv och stegen får liksom styra dit de vill. Ett försök att tysta tankarna som far i huvudet.

Det är verkligen ett pågående myrornas krig där uppe i huvudet. Tankar som ploppar upp, åker runt, krockar, försvinner. Vissa dagar och stunder känner jag mig som Tessan i "Rosengädda nästa!". Då hon sitter i garderoben, tror hon pratar med en get i telefon och tror sig hålla på att tappa fattningen eller då hon i panik tänker på hur hennes liv är. Paniken över den hon blivit. "Var det här allt? Flippandes hamburgare i urringade tröjor,  högklackade skor som känns som fotbojor. För vem?! Kom igen jag är för fan 30 år! Är det här jag kommer vara om 20 år? Fast, i ett liv jag aldrig riktigt valt? Kommer jag börja samla mjölkkartonger och ha 19 katter också?" Vem fan får inte den känslan ibland? 

Jag kan verkligen känna igen mig i paniken över att inte leva det liv jag vill. Eller snarare leva ett liv jag inte riktigt valt. Även om det är på ett helt annat sätt, fortfarande den där frågan "hur fan hamnade jag här?!" För jag hade inte valt att bo här, jag hade inte valt att vara sysslolös, sjukskriven. Det är bara så mitt liv är just nu, men ibland får jag verkligen panik över det. Känns som mitt liv står på paus och jag ofta går och väntar på att det ska börja. "Snart ska jag, sen ska jag... Snart är det möjligt.. Då, då börjar livet...". Där framme ser jag målet, där framme vill jag vara.

Men. Jag försöker skapa mening i mitt liv, som det är nu - som icke arbetsför. Känslan av att gå och vänta på att livet ska börja kommer och går, vissa dagar är det så påtagligt att jag får panik som Tessan. Samtidigt vet jag att jag lever, att jag har det relativt bra, att jag kan göra saker, att det går framåt. Men känslan av vemod i magen finns där. Fan, det skulle inte bli så här, mitt liv. Samtidigt som jag vet hur det är just nu får jag smaka på hur det hade kunnat vara, livet utan Mårten. Att göra saker gör mig glad, lycklig och samtidigt så ledsen. För det stinger i hjärtat. Då och då känns det som att alla lever sina liv och jag står still och trampar. Jag vet att jag kommer framåt, jag vet att det går åt rätt håll, men. MEN. Det känns förjävligt att jag inte kan kasta mig ut i det liv jag verkligen vill ut i. Bara dyka in i det, med huvudet först och gasa. För kroppen står ju där, tillsammans med hjärntröttheten och en skylt som lyder något i stil med "Inte riktigt än, va." Ingen fråga, bara en slags bestämmanderätt de tagit över mitt liv. Tumören och hjärntröttheten. Där får jag stå och acceptera och ha tålamod. 

Ge det tid, din tid kommer, Emma. Jag har bara lust att skrika en sak tillbaka och det är håll käften, ta du ditt tålamod och släng dig i väggen!


Emma

tisdag 16 september 2014

IGELKOTTEN.

Torrt, det är torrt som öken i munnen. Så förbaskat trött på muntorrheten jag får av medicinerna. Det är som om jag slickat världens alla frimärken. Yrseln har blivit bättre, men sömnlösa nätter har satt sina spår. I nacke, i huvud. Läkaren säger att vi ska ha is i magen. Just nu vill jag bara ha is i huvudet som dunkar så svetten stundvis lackar i pannan och ögonen vattnas. "Biverkningarna kan bli bättre med tiden, så jag skulle vilja ge det lite mer tid.", och jag förstod väl att det skulle vara svaret. Att jag måste ge medicinerna tid. Jag vet att jag inte kan knäppa med fingrarna och förvänta mig att det är bättre. Jag måste ha tålamod. Fortsätta att konsumera salivstimulerande tabletter och dricka rogivande te till kvällen. Allt för att hjälpa kroppen så gott det går.

Vissa dagar är det mycket lättare att leva. I dag hör inte till en av dem. Däremot förra tisdagen, med inspelning i Stockholm, och sen lördagen då jag fick vara med och samla in pengar till Cancerfonden gör det. Två dagar jag fick fokusera på något annat, en känsla av att göra något vettigt. Inte bara ta hand om mig själv och hunden. Något som i längden inte leder till självförverkligande och känslan av att man är viktig. Men jag är evinnerligt glad och ödmjuk över att få vara med och bidra. Som då, i lördags. Att stå nervöst inför skaran med människor och berätta varför det är så viktigt att skänka pengar i kampen mot cancer var ännu en personlig utmaning för mig. Jennifer dök upp i mitt huvud och tårarna trängde sig fram samtidigt som rösten sakta gav vika. Pengarna vi fick in värmer mitt hjärta, en sak som gör att mitt liv känns mer meningsfullt. Att mitt liv betyder något och jag får något mer än Freja att leva för. Små projekt väcker glädjen till liv inom mig. De blir som tillfälliga sysslor när jag inte kan jobba på riktigt. Drömmen om min framtid och det jag vill ägna mig åt känns närmare på något vis, jag vet inte varför.

Under lördagens insamling insåg jag att frågorna kring cancer och okunskapen är mycket större än jag trott. Det är en av anledningarna till att jag släpper in er i mitt liv. En orsak till att jag öppet och ärligt berättar hur mitt liv är att leva. Kanske kan det ge lite svar på hur det i alla fall kan bli när någon drabbats av en hjärntumör. Vad som händer, hur tankarna kan bli, hur behandlingen påverkar, vad läkarna gör i framtiden och hur kroppen förändras. För att ta några få exempel.

Mitt liv fick en sådan radikal förändring när jag såg Mårten i min hjärna. Igelkotten, och kanske förstår ni nu varför jag sagt att han är en igelkott. Ser ni honom? Där han - den svarta klumpen - befinner sig i min hjärna? Han är ful.



Emma

lördag 13 september 2014

STICKER OCH GÖR SKILLNAD.

Snart sticker jag och vovven till Karma loppet, hoppas vi ses där! Har du missat infon? Kolla inlägget nedan!

Ni som inte kan delta men ändå vill bidra får gärna skänka en slant till min fond. Dit hälften av Karma loppets insamling kommer gå. Resterande 50% går direkt till Cancerfonden!
Vi kan alla göra skillnad, tillsammans ska vi ge cancern en strid den omöjligt kommer få vinna! 

Emma

torsdag 11 september 2014

JAG VILL BARA FÅ LEVA.

Idag är det exakt 3 år sedan jag ramlade ihop på Västerås akutmottagning. Vaknade upp med ett högeröga som inte gick att öppna, blåslagen och ovetandes. Förvånad över alla läkare och sköterskor som sprang runt mig, alla slangar, förvirrad över sjukhus-miljön i allmänhet. Den 13e, alltså två dagar senare, berättade läkaren att jag har en hjärntumör. En godartad, som skulle gå att operera bort. Förnekelse och chock, men ändå hopp - jag är snart bra igen, tillbaka i mitt liv som vanligt. Några veckor senare i Uppsala fick jag nytt besked, den är elakartad och vi vågar inte operera berättade man för mig. Kändes som att mitt liv var slut, att det var det livet, ingen mer framtid för mig. Tredje beskedet ingav återigen en smula hopp; det går troligtvis att få bort 50 % om vi har tur, femtioelva påminnelser om en stor risk för förlamning. En stor del av mig sket i det, jag ville bara få leva, i rullstol eller inte fick visa sig. Ytterligare några dagar senare sade man till mig att den är obotlig. Mattan som flertalet tidigare ryckts bort under fötterna försvann igen. Hur blir det nu? Med mig, med livet?

Från dag ett har jag sagt att jag ska gå segrande ur det här kriget. Efter allt helvete och alla utmaningar står jag fortfarande fast vid det. Det ska väldigt mycket mer till innan jag ens tänker tanken på att vika mig. Jag tänker vinna och jag tänker fortsätta ge den elakaste grymheten själv fingret!

Det är något power-ingivande med det här. Att stirra cancern i ögonen och säga åt den att gå och dö, för det tänker jag inte göra.

If you attack me, I'll strike back. Harder.
FUCK CANCER!

Emma

onsdag 10 september 2014

KARMA LOPPET I BORLÄNGE.

Nu på lördag den 13/9 är det dags för Karma loppet igen. En motionsrunda för att samla in pengar till Cancerfonden. I år har dessutom tjejerna på Studio By Carolin och Katrin från Muskelbyrån valt att skänka hälften av pengarna till min insamling. Tacksamheten kan inte bli större!

  • Dag: Lördag 13/9
  • Plats: Älven rundan i Borlänge. Starten går av vid stora scenen.
  • Tid: 11:00
  • Kostnad: 100 kr kontant - på plats kl 10 eller anmälan hos Studio By Carolin på Vattugatan 14 i Borlänge.

Ni som har Facebook hittar mer info här. Dela gärna eventet och sprid informationen vidare! :) Har du inte FB kan du titta här. Där finns även mer information och hör av er till tjejerna om ni har frågor.

Jag kommer vara där, så är du där, kom gärna fram och säg hej! Ta med dig familj, vänner, barn, barnvagnar och hundar - alla får vara med!
Hoppas vi ses där!

Emma

PULSEN.

Har landat mer efter gårdagen. Mycket intryck för hjärnan gjorde att jag knappast fick någon drömdejt med John Blund i natt. Tankarna for och kroppen som egentligen var trött verkade gå på någon sorts hysterisk energi. Totalt missuppfattat att det var dags att sova. Halva jag var där, andra halvan var som en Duracellkanin redo att ge sig ut på marathon. Men jag njöt verkligen igår. Levde upp. Storstädernas puls, rörelse och folkmassor ger mig energi. Jag har alltid dragits till större städer, känslan av att allt är möjligt pushar och inspirerar mig. Det finns en frihets känsla över det hela. En stor kontrast från livet här hemma, som präglas av sjukdom, begränsningar och mycket vila. Skönt att få en paus från det, hundledig dag, härliga möten och kaffeprat vid vattnet. Älskar.

Idag sopar jag ihop resterna från gårdagens fest. Tröttheten känns i huvudet som bankar mer, blodet pulserar sakta genom ådrorna och jag försöker röra mig långsamt. Inga hastiga rörelser så yrseln slår till, det funkar bättre då och då. Men spänningarna i axlarna är mer påtagliga vilket gör att dominot i kroppen sätts igång. Dagen är lättare att ta sig igenom med ett glatt humör. Människomöten är verkligen något jag lever för. Glädjen som sprider sig i kroppen efter en dag som igår gör livet enklare sådana här dagar. Jag minns stunden, känslorna, lättheten och försöker stanna i det. Stoppa ner det i väskan och ta med mig det till livet hemma.

När livet slänger ett nät av svårigheter över en gäller det att försöka hitta saker som gör det lättare. Ta varje misstag som en lärdom, prova sig fram och försöka hitta lösningar som gör det bättre. Sådant som kan hjälpa. Nu tänker jag plocka fram spikmattan och vila där. Sedan meditation och andningsövningar. Allt för att hjälpa kroppen med de verktyg jag vet funkar mot värken och oron för mig.


Emma

tisdag 9 september 2014

STOCKHOLM TUR OCH RETUR.

Där satt vi, krulltotten och jag, i bilen som rullade mot Stockholm och en dag jag väntat på så länge. Fast ändå inte länge egentligen, en sommar bara. Hon gjorde dagen så mycket lättare genom att ställa upp att köra, så jag slapp kånkande på diverse tåg. Med byten, mycket folk och stress - något som tar så enormt på mitt energikonto. Jag är tacksam, för hon ställer alltid upp. Finns där, hjälper till, underlättar i vardagen med sådant som är så mycket svårare för mig idag än förut. Hon förstår mycket av problemen och svårigheterna i min vardag. Sedan att dagen blev roligare och att det blev kvalitetstid är ett stort plus i kanten så klart, istället för att uggla ensam fram och tillbaka på ett trött tåg!




Dagen har gått fort, ändå hann vi mycket. Varför jag och Josefin Crafoord pekar Fuck Cancer för får ni undra över ett tag till! Det kommer inom kort! ;)

Idag utmanade jag mig själv och jag är stolt. Men nu är jag trött. Sova? Svar ja.
Jag återkommer.

Emma

onsdag 3 september 2014

DEN NÄRVARANDE DÖDEN.

I 3 år har jag krigat. Sått envist kvar som motståndare och utmanare mot Mårtens intrång i min hjärna. 3 år... det är inte konstigt att kroppen är trött, att musklerna känns tunga och huvudet stundvis vill gå i ide. Att få linda in sig i något liknande en puppas kokong och vila där, i lugn och stillhet utan faror som knackar på dörren. Vilket drömscenario efter åren och de smällar som kommit på rad.

Tåget gick, som jag sa då, och där på satt jag, utan möjlighet att hoppa av. Jag sitter fortfarande på tåget, som ömsom tuffar ömsom skenar genom livets berg och dalar. Jennifers övergång till himlen har så klart väckt en hel del tankar hos mig. Cancern, livet, framtiden, döden. Satt hos K i förmiddags och tårarna rann över hur jag hela tiden slits. Dessa dubbla sidor. Tankar som "tänk om tumören börjar växa", "tänk om jag skulle bli sämre", "tänk om läkarna en dag säger nu kan vi inte göra mer för dig Emma", "tänk om jag dör... innan jag hunnit göra det jag vill och drömmer om". Alla tankar som en sådan situation som min väcker. Det tär på en, i alla fall på mig. 

Sedan den andra sidan. Där jag samtidigt vet att vi inte kan sia framtiden, att jag får ta de problem då - om de ens uppstår. Inte oroa mig i onödan, inte leva ett liv i oro och skräck. Sidan där jag också accepterat dödens närvaro och att jag en dag kommer gå den till mötes. Det krockar, för sedan finns även den starka livsviljan i mig. Den där delen i mig som krampaktigt håller sig i livet, delen som inte vill lämna jordelivet. Delen som vill styra över mitt öde och mitt liv, fast jag vet att vi inte har makten i våra händer. Vi är inte ensamma regissörer över vårt eget livs drama. 
Att hela tiden förhålla sig till alla tankar som kommer upp rörande min existens tar kraft. K frågade mig vad som skulle hända om jag slutade värja mig för "tänk om"-tankarna. Jag svarade att jag inte vet, men att jag är rädd för att de ska ta över. Hon tror jag skulle spara energi på det, det tror jag säkert också. Men som jag sa till henne; att om jag skulle tillåta dem vara där, få större utrymme och slutar värja mig mot dem blir jag rädd. Att tillåta det känns som att jag ger upp. Jag lämnar över kontrollen till någon annan. Jävlar anammat i mig försvinner tillsammans med kontrollen. Att tillåta tankar om döden i större utsträckning än idag och olika scenarion kring hur det kommer gå för mig känns som en highway till undergång. Att fokusera på det ger mig ingenting positivt tänker jag... Det blir en självuppfyllande profetia på spiralen som bildas - och den går endast neråt. Dominoeffekterna av att fokusera på det negativa, det där mörka som ständigt lurar i sinnet, det sätter sig till slut i kroppen. 

Jag vet hur stor inverkan inställning och det mentala har. Tänker jag positivt och fokuserar på det bra tror jag också att det kommer gå bättre. Det är nog också mitt sätt att försöka se att jag fortfarande har makt över min situation. Jag har kontrollen, jag bestämmer - inte Mårten. Det är hela tiden en pågående balansgång mellan att acceptera tankarna och höra dem, låta dem vara där men ändå ignorera och inte låta dem ta över. De får inte ha huvudrollen i min vardag. Att slitas mellan detta, styrkan och självdisciplinen som krävs vs att släppa efter, får mig ibland att tro att jag ska gå mitt itu.

Emma

HJÄRNTRÖTTHETEN.



Emma

söndag 31 augusti 2014

FÖR JENNIFER.

Tung dag, både igår och idag. Bra tajming att gå ut i skogen idag med två av mina bästa stöttepelare, mamma och Freja. De kramade om, pussade och fanns där - som alltid när jag kämpar i uppförsbacke. Så där satt jag i blåbärsriset och till och från ramlade tårarna. J som hamnade på hospis för några veckor sen, somnade in igår. Ena stunden känner jag mig bedövad och tom, nästa svämmar tårarna över. Tankarna krockar när jag tänker på det. Hon uträttade en stark kamp mot tumören i hennes huvud. Cancern vann denna gång och det smärtar i mitt hjärta när jag tänker på att hon lämnat oss. Gått vidare och blivit en ängel, alldeles för tidigt. Hon har lämnat ett tomrum och en stor sorg efter sig. Nu hoppas jag hon finner vila och ro på en vacker och smärtfri plats. Långt bort från, och fri, cancerns järngrepp.

Det känns extra en sådan här gång. Det blir obehagligt nära min egen situation då även Jennifer kämpade - precis som jag - mot hjärntumör. I hennes ära och minne ber jag er ge en gåva till min insamling. En slant, liten som stor - allt tas emot med enorm ödmjukhet och tacksamhet. Cancerforskningen behöver hjälp, speciellt när det gäller hjärntumörer.

Ni hittar den här.


Du var en fin vän för mig. Fuck Cancer.

Emma

fredag 29 augusti 2014

UTRYCKNING, ÖRONSUSNINGAR OCH SPÄNNINGAR.

Ambulanssirenerna tjuter i huvudet, öronsusningarna är också här. Idag ömmar det i axlar och nacke, jag är mör i hela kroppen efter gårdagens massage. Han gick på ganska ordentligt på mina knutar. Spänningarna och värken talar för en kropp som säger stopp. Nu behöver jag vila, tack. Värken i vänsterbenet/-foten avslöjar att det inte heller vill som jag vill, träningsvärk i låren trots lugna dagar. Jag lyder och sänker ribban ännu mer. Tar mig i kragen och mediterar, nu får det vara nog med så här spända muskler och en smärtnivå som är högre än vanligt.

Påverka det du kan, släpp det andra. Fokus fokus fokus.

Emma

onsdag 27 augusti 2014

GÅRDAGEN.

Freja ifrågasätter inte så mycket här hemma idag. Kräver inte så mycket och leker för det mesta själv de stunder hon känner för det. Försöker ibland få med mig men lägger ner så snart hon inser att det inte är läge. Telefonen ringde tidigare idag, A började prata. Frågade "hur mår du idag?" och direkt kände jag den omtänksamma, tillåtande handen på axeln. Handen som säger att det är okej. Jag krackelerade och allt sipprade ut. Hon är en av dem som får mig att reagera så sådana dagar som idag, när allt rinner över och är för mycket. Tårarna rann och jag berättade alltmer snörvlandes. Näsan svullnade igen totalt och hushållsrullen, ja den minskade förvånansvärt snabbt, ark efter ark. Några stunder suckade vi tillsammans, andra skrattade vi åt tillvaron som råder, allt som varit och hänt på en förjäkligt kort tid. Ibland är det för stort att ta in att det hänt så mycket på bara 3 år. Skratt och gråt, frustration och lättnad, glädje och sorg. Vilket skönt men omtumlande samtal.

Läste en del ur boken om hjärntrötthet igår. Det sätter igång mycket känslor och tankar - som vanligt både bra och dåliga. Befrielse och förståelse, samtidigt så mycket sorg över funktionsnedsättningen jag just nu lider av. Den förlamande mentala tröttheten som också sätter sig i kroppen. Alla utmaningar och svårigheter med relationer har stulit tiden från bearbetning av allt som pågår i kropp och huvud. Alla roliga saker jag gjort har också bidragit till att det på ett vis blivit ett glapp mellan då och nu. Nu kommer slaget och luften går ur mig. Tankarna kommer och känslorna svämmar över. 26 augusti, en dag jag behöver gråta, gråta och gråta. Andas och tänka att det är okej. Jag hinner skratta lyckligt senare.

Känslan av omgivningens förväntningar på mig är mer påtaglig vissa dagar. Samtidigt undrar jag om omgivningen verkligen har de förväntningar på mig som jag tror. Det är nog snarare jag som har förväntningarna på mig och sätter pressen på mig själv många av gångerna. Att jag ska vara glad, lägga det tunga bakom mig och sluta älta, för att nämna några av upplevelserna jag får. De gånger som när vännerna pratar om allt roligt som ska hända, allt kul vi ska göra sitter jag där med en kropp som skriker av värk, trötthet och tårar. Ett inre som fortfarande är skadat av cancerns frammarsch i mitt liv. Ett inre som varje dag kämpar med det som pågår minut för minut. Allt det där roliga det pratas om kan jag inte ge mig in i periodvis, det går inte i ihop med min verklighet alla dagar.

Det yttre visar en helt annan bild. Långt hår, den energiska tjejen som så ofta är ute med hunden. Hon som skrattar till och från och slänger käft med omgivningen. För konversationer som om inget pågår. Under allt det där, innanför väggarna pågår en kris och ett sorgearbete. En tjej som stundvis slits sönder inifrån. Varje gång det är jobbigare orkar jag inte ta upp det. Prata om det och säga "nej jag mår inte bra" när folk frågar hur läget är. Att idag strejkar kroppen, idag rinner tårarna eller att idag brinner det i både huvud och öron. Vissa gånger känner jag bara för att svara det första jag tänker. Verkligheten att jag är allvarligt sjuk, hur kan man må då? Säga att jag inte vet vad jag ska svara på frågan ens, jag vet inte var jag ska börja. "Har du tid?" kanske jag borde svara. De där gånger jag lider extra vill jag skrika rakt ut vid frågan, men den är ju så ofta en artighetsfras. Så samtidigt som jag vill vara brutalt ärlig vissa dagar tänker jag att det står en person där också. En människa med känslor som ska ta emot min ärlighet. Men att omgivningen dömer hunden efter håret gör mig arg. Det är som att bara för att jag ser frisk ut nu, för att jag gjorde ditten eller datten i t.ex. söndags eller för att jag blabla så är det bra nu. Det är över och Emma mår bra.
Det går framåt, och ja jag är bättre, men det betyder inte att allt tungt slutat. Det du ser är inte verkligheten. Under ytan pågår det saker, det gör det för oss alla - endast i större eller mindre utsträckning.

Hjärtat och samvetet får mig att bita ihop när jag egentligen vill säga som det är. Det måste bli ändring på det. Jag tar hand om andra, alldeles för många dagar i veckan, när jag själv befinner mig mitt i en helvetisk tornado.

Emma

lördag 23 augusti 2014

MAJ 2012 VS AUGUSTI 2014.

Gammalt och nytt. En tid dokumenterad av en fin vän och fantastisk fotograf; Caroline Broberg. 


Time flies.

Emma

onsdag 20 augusti 2014

BE TENDERHEARTED.

Återigen inne i vardagsrutinerna. Eller "inne i" var nog att ta i, jag har påbörjat dem. Idag. Efter sommarens uppehåll satt jag återigen i det där rummet på stan. Rummet med fåtöljen som står riktad mot fönstret, och sen så klart K mitt emot mig - terapeuten. Hennes ansikte har jag saknat i sommar. Komprimerat prat under timmen som gick och i ärlighetens namn kändes det för första gången som att det gick längre tid. Stundvis vräkte regnet ner utanför och vräkte det inte där så vräkte det ner för mina kinder. En mängd tårar som behövde komma ut efter allt jag bär på.

Med tiden har jag lärt mig att inte bry mig så mycket om vad andra tycker och tänker om mig. Det går framåt och vilken energi jag spar på att inte längre gå och fråga mig "undrar vad de säger om mig nu?", "undrar vad de tror och tänker?". Jag skiter i det, jag vet sanningen och det är det enda som egentligen är väsentligt i den här frågan. Men så kommer jag till två punkter, två punkter som berört mig ett X antal gånger i sommar. Svaret att jag är sjukskriven när någon frågar mig vad jag jobbar med och sen när det kommer till min vikt.

Själv har jag inga problem med att prata om min sjukskrivning eller cancer, det har nog många som följer mig förstått. När jag får frågan "vad jobbar du med?" och svarar "jag är sjukskriven" så har jag fått diverse reaktioner. Flertalet gånger reaktioner som höjda ögonbryn, frågetecken till ansikten, blickar och ett bemötande som känts allmänt skeptiskt till mitt svar. Jag får känslan att de tror att jag inte vill jobba och tycker jag är lat. Då bryr jag mig vad folk tycker och tänker om mig. För att bli ansedd som lat och att inte vilja jobba är något så långt ifrån mig man kan komma. Arbetsmyra som jag var innan jag blev sjuk. Då vill jag förklara varför jag är sjuk och när jag säger "jag har hjärntumör" skiftas stämningen och reaktionen på millisekunder. Vissa får panik och backar direkt med otaliga "förlåt att jag frågade", andra vågar fråga och visa intresse. Många gånger leder frågorna till intressanta samtal och är förhoppningsvis lika givande för hen som för mig. Det stör mig så evinnerligt att personer - vad jag uppfattar det som - ser ner på mig när jag säger att jag är sjukskriven. Attityden att de tar det som att jag lever på bidrag och skiter i jobbet, när jag i verkligheten utkämpar en daglig fight och gör allt jag kan för att komma tillbaka. Både till livet och arbetsmarknaden. Och som jag önskar att jag kunde jobba...

Det andra gäller min vikt. Jag har alltid varit smal, dels genom gener antar jag, men även pga att jag alltid ätit sunt och rört på mig. Hälso-tänket har sedan långt tillbaka funnits redan i min uppväxt tack vare kloka föräldrar. Sommaren har, som sagt, tagit på mig, både kropp och psyke har tagit stryk. Mycket av mig har försvunnit och när jag ser mig i spegeln idag ser jag en ganska smal Emma. Olik den Emma jag länge innan varit i kroppen. Musklerna försvann när kroppen var utmattad och i obalans av olika skäl och kilon tappades när orken till att laga mat inte riktigt fanns. När jag var smal redan innan blir det extra tydligt att jag tappat vikt när jag dessutom är så lång. Jag har kämpat med att få tillbaka den, kroppsformen, som jag förut var så nöjd med. Ännu en sak värken och sjukdomen påverkar så klart, kroppen går på högvarv när den jobbar med allt.
Flera i min omgivning har nog varit oroliga över detta, ännu en gång har jag fått en uppfattning och känsla över vad de tror. Reaktioner har ibland fått mig att tro att de, i sin tur, tror att jag svälter mig själv. Att jag inte äter och att jag vill se ut som jag gör nu. En del av mig kan förstå det med tanke på all vikt- och kroppshets som pågår i samhället. De sjuka idealen. Men jag tar det som en smäll i magen varje gång någon konstaterar att jag är så smal. Jag vet det redan och jag vill inte se ut så här. Jag vill vara sund och en bra förebild, jag vill leva hälsosamt och trivas med min kropp. När jag blev sjuk blev hälso-tänket ännu större än innan och jag är otroligt mån om kroppen jag har. Den ska räcka hela livet och jag tänker bli gammal, ja i alla fall leva tills jag tröttnar där på ålderns sena höst någon gång! Att vissa reagerat som om de tror att jag inte äter gör mig upprörd, för jag vill inte uppfattas så och jag vill inte att människor går runt och tror att jag svälter mig. DÅ bryr jag mig vad andra tycker, återigen. Kommentarer som "oj vad du åt Emma", eller "vad du är smal nu" klarar jag mig utan. Jag är medveten om problemet och jag gör något åt det. Känslan varje gång någon kommenterar på min vikt eller säger att jag är smal gör att sjunker jag inombords. Det får mig att känna mig liten och det är ingen skön känsla. Så snälla, innan ni slänger ur er någon kommentar, tänk till. Bryr ni er om, visa det på ett annat sätt. Jag vet att det varit välvilja de flesta gånger, men det blir så fel för jag har tagit emot det på ett annat sätt.

Det finns många som kämpar med vikten varje dag, en som gör det känner jag väldigt väl, och hon har funnits i mina tankar varje dag sen jag tappade vikt. Utan att gå in på detaljer skrämmer hennes resa mig och jag gör allt för att inte fortsätta tappa. Det finns många i samhället som strävar efter att gå ner i vikt, men det finns också många som kämpar med att gå upp i vikt. Bara för att man är otroligt smal behöver det inte betyda att man svälter sig själv eller framför allt att man vill se ut så. Det kan vara lika mycket kamp att lägga på sig som att tappa kilon. Erfarenheten jag fått av reaktionerna har också fått mig att bli ännu mer ödmjuk på planet om andras kroppar. Jag vet inte deras historia, vad de de utkämpar för kamp och jag tänker framför allt tänka mig för mer innan jag dömer något utifrån vad jag ser. Vi borde bli mer frågande, inte anta, vi borde bli mer ödmjuka med varandra. Känns viktigt att få allt det här sagt, mycket för min egen skull.
Till alla som ser mig och reagerar, till alla som känner mig: jag äter och jag kämpar med det. Varje dag kämpar jag mot Mårten och utan mat orkar jag inte ens stå upp. Näringen är avgörande. Att svälta mig själv skulle aldrig komma i upp ens i tanken, speciellt dessutom med min kämpande vän i åtanke.

Ks sista konstaterande innan jag gick var "du hade mycket att berätta idag.".
Ja, jag antar det, mycket behöver komma ut.

Emma

tisdag 19 augusti 2014

I WANT TO BE MORE CAREFREE.

Nu kliar det i fingrarna och tankarna vill summeras i skrift. Sommaren har varit, ja upp och ner på ett stundvis obehärskat vis. Ibland ett töcken som jag skrev tidigare. När det pågår mycket känslomässigt krävande saker säger det sig självt att man blir trött. Urvriden som en trasa som många skulle uttrycka det. Våren var tung för mig, även början av sommaren. Terapin som sätter igång sin process - både på gott och ont - och omgivningen som ibland blir som den blir. Förändring i mitt beteende blir så klart dominoeffekt för alla runt om, som berörs. Vilket gör att dynamiken i omgivningen förändras över lag. Senaste tiden har det har varit sjukdomar, tjafs, oro och frustration på många håll runtom mig. Med skilda föräldrar står jag med två familjer som befinner sig i sorg pga cancern. Känns som att oavsett vilket håll jag vänt mig åt har det varit ledsamt och oroligt. Egentligen otroligt förståeligt kan jag känna, även om jag till och från varit nära att sjunka i tårar. Påfrestande omställningar i livet tar på psyket och när psyket har det tufft tar det på kroppen. Allt har hopat sig, som en så klok vän sa. Allt har verkligen hopat sig denna sommar, känns som det varit något nytt att förhålla sig till hela tiden. Farfars situation, grannens situation, Js situation - alla berörda av cancerbesked och radikala förändringar i livet - har dragit upp många av mina minnen. Minnen från resan jag gjort, allt från hur det började, till behandling, till idag. Det närmar sig 3 år och det är en hel del minnen som dras upp. En stor mängd händelser på kort tid.

Kroppen som sakteliga började komma ur balans med diverse blodprover ledde till natriumtabletter och ny epi-medicin. Vissa dagar en trötthet som gjorde att jag sov som en tonåring. Samtidigt som jag minns de tyngre dagarna och allt som varit känslomässigt jobbigt minns jag även glada dagar. Dagar med mer energi och lycka i sinnet. Jag vill inte att det negativa ska lägga sig som en smog över det positiva. Jag vill minnas det bra, minnas sommarkvällarna jag skrattat, dagarna jag umgåtts och myst med de betydelsefulla. Höjdpunkterna som bröllop för E&J, bröllop för M&I som också innebar en Västerås-tripp, kvalitetstid med C och besök. Promenader på vida åkrar och i lummiga skogar, svettiga soldagar i gräset och simturer i svalkande vatten. Insikten jag kom till i Västerås efter att ha skrattat så magmusklerna kändes, ryckt på axlarna och tänkt "vad gör det?", levt fullt ut under en kväll. Där och då glömde jag Mårten för en stund, huvudvärken och öronen. Fokuserade på känslan jag hade i kroppen och mådde bara gott. Jag kände mig carefree och det är en känsla jag vill känna oftare.

Kom hem till min fyrfotade vän och kände mig less på att prata om vissa saker. Det som varit, relationerna och situationerna jag bearbetat, pratat om och förklarat. Usch, nu är jag bara trött på det, känner mig klar för tillfället. Stänger det kapitlet och ser framåt. De tyngre dagarna gör jag som en av de som inspirerar mig mest; plockar fram mina mentala lyckopiller. Stunderna jag mått som bäst, då jag befunnit mig på toppen av världen. Känt hur lyckan bultat i bröstet och leendet varit totalt på mina läppar. Min feng shui-orkan fortsätter i hemmet och jag slänger upp foton och peppande citat på väggen. Allt för att maximera och hjälpa mig själv på traven då det är svårare dagar.

Jag behöver skratta mer, jag behöver känna mig mer carefree. Slappna av, något som är lättare sagt än gjort när man genomgått och genomgår det jag gör. Men jag vill, jag kan och jag ska. Det kräver som mycket annat innan det sitter; träning.

Emma

onsdag 6 augusti 2014

NÄR TANKARNA BEHÖVER LÄTTAS PÅ EN DEL.

Är det på riktigt redan augusti? Den här sommaren känns som ett enda töcken. En dimma där dagarna svischat förbi. Vissa ljusglimtar i form av umgänge med vänner och familj, hundledigt och hussemester, sist men absolut inte minst möhippa och ett otroligt vackert bröllop. Men är det inte huvudvärken i värmen jag flämtat över så är det livets omständigheter. Inte bara med min situation, utan även farfars. Kära farfar, som också kämpar mot cancern - för andra gången och som han nu kommer få lov att leva med. Han är stark och jag beundrar honom enormt. Kan känna igen mig en hel del i hans inställning när det gäller sjukhus och sjukdomars "nödvändigheter", eller vad jag ska kalla dem. "Ja, det måste ju göras så nu kör vi", ungefär. Beundransvärt. Precis som min egen situation leder till funderingar och sorg leder även hans situation till detsamma. Samtidigt som jag processar allt annat som hänt i sommar fick jag reda på att J förflyttats till hospis. En tjej som sitter i exakt samma situation som mig, men en tumör som växer och där läkarna inte tror hennes hjärna klarar mer behandling. Jag vet att det är ett möjligt scenario, det har jag vetat sen jag blev sjuk; att hjärnan endast klarar att behandlas till en viss gräns. Det gör mig både ledsen och rädd, det blir alldeles för nära. På ett sätt en flämtande press i nacken. Försöker att inte tänka på det, att ta en dag i taget och lita på känslan i kroppen. Känslan i kroppen att saker ändå är relativt bra, att inget är direkt fel eller på gång att barka iväg. Jag är inte där och det är endast det jag måste komma ihåg: OM jag någonsin hamnar där får jag ta det då. Inte slösa mitt liv på att oroa mig över något som kanske aldrig inträffar. Men självklart är det som oftast så mycket enklare att säga, än att bara göra...

Det är lätt att glömma vilken skillnad lite bekräftelse gör. På hussemestern började jag läsa"När hjärnan inte orkar: Om hjärntrötthet" och lättnaden sköljde över mig. Tårarna inte långt där efter från stund till stund. Hjärntröttheten har varit ganska total för mig några år tillbaka, ja sedan Mårtens jävla karusell drog igång. Jag får ofta stå med "stoppskylten" (som en klok kvinna i min närhet brukar uttrycka det) och säga nej. Säga stopp när kroppen och hjärnan inte orkar. Känner mig oftast fruktansvärt tråkig, speciellt om det är en tyngre period som leder till många fler nej. Frustrationen över att folk inte förstår, ledsamheten och ilskan över att behöva vila ofta. Återigen frustrationen över att vilan inte alltid ger effekt. Tipset som jag så ofta får; Emma, lägg dig och vila lite. Jag vet att folk menar väl, men när jag vilat och vilat dag ut och dag in utan resultat vill jag bara kräkas på att vila. Men ändå orkar kroppen inte med, leder inte det till frustration så vet jag inte vad.

Efter att ha läst enbart någon sida i boken kände jag igen mig i enormt mycket i princip allt. Check, check, check på symptomen... Det sköna i att få det bekräftat även om jag redan vet det är att få höra det. Att bli påmind. Jag har inte blivit knäpp och är inte dum i huvudet, trög eller totalt efter. Hjärnan hänger bara inte med, för den orkar inte och hinner inte. Hjärnan får inte den vila den behöver pga allt den jobbar med.

I vardagliga situationer kan jag ibland känna att det blir jobbigt när folk inte vet vad jag går igenom. Vissa gånger när jag svarar konstigt, inte hittar orden, när det blir krock i hjärnan så förvirringen kommer, nästan börjar stamma eller kasta om orden känns det som att de undrar vad fanken jag håller på med. Troligtvis är det enbart jag som upplever det så och faktiskt färre som tänker så än vad jag tror. Något jag behöver jobba på och acceptera. Det är okej att inte vara lika rapp i käften som jag var förr, lika snabb i tanken som jag var förr, inte lika skarp i minnet. Jag behöver inte förklara mig, något jag gärna gör.. Det är en svår omställning jag har att acceptera. Jag har ju alltid varit en pratkvarn som kunnat accelerera som en racerförare i talet och argumentera som en politiker. Idag blir jag lättare stressad och tappar alla tankar istället. Svårt för folk att förstå när jag inte kan avsluta min mening jag började på. Den är bara borta. Jag har blivit oerhört känslig och skör för omgivningen. Botaniserar i Feng shui och Lean för att förbättra och underlätta vardagen. Här hemma har jag slängt säck efter säck med onödigt skräp och ordningen börjar bli återställd. Lugnet lägger sig och jag njuter av min ommöblerade, något mer organiserade oas. Nu får det vara slut att slösa energi och tid på att leta eller hela tiden gå och plocka saker. Behöver en frizon och ett lugn i en vardag som är väldigt krävande och oviss. M påminner mig ständigt om kloka saker; som att se möjligheterna och inte hindren, att byta ut vissa negativa ord mot andra för det ger en bättre känsla i kroppen. "What you think you become" som Buddha menar.

Emma

lördag 19 juli 2014

NÄR KATTEN ÄR BORTA DANSAR RÅTTORNA PÅ BORDET.

Vi har huset för oss själva. H är ute, E jobbar, så jag och hjärtat har haft lite kvalitetstid. Välbehövligt. Veckan har varit känslomässigt turbulent. Jag har återigen fått goda MR besked. Mårten är fortsatt still. Samtidigt som J fått helt andra besked och ska flyttas till hospis. Känns tungt i hjärtat. Hon som sitter i samma situation som mig. Skrämmande att veta att hjärnan inte klarar hur mycket behandling som helst. Det känns inte rättvist. Samtidigt de tankarna snurrar försöker jag minnas nuet. Försöker släppa oron och ångesten, njuta av livet och ta en stund i taget. Lättare sagt  än gjort ibland.

Men ikväll njuter jag lite extra, med bland andra J i tankarna. Ett smarrigt glas vin och en kameraskygg ;) Freja i knät, något avsnitt Suits sen hopp i sängen. Kärlek från oss i fåtöljen, till alla er läsare - kända som okända.


Emma

tisdag 1 juli 2014

MALANDE TANKAR, SVÄNGANDE KÄNSLOR OCH SÅRBARHET. EN JÄKLA MASSA SÅRBARHET.

Utanför fönstret hör jag två katter skrika på varandra i någon slags dispyt. Funderar på dagen som gått. På alla känslorna som bubblar runt inom mig. Bubblar är nog fel, det låter positivt. Skulle kanske säga att de kokar snarare. Jag är skör som glas. Otålig och känslig, man måste hantera mig med fingertoppskänsla. För minsta felsägning, minsta missförstånd i kommunikationen gör mig ledsen. Förklaringar som läggs fram på ett sätt där jag så snabbt tolkar in min del. Ser min roll, känner skuld, känner mig träffad. Känner att ansvaret läggs över på mig. Att jag inte kan göra ditten eller datten, att jag måste förstå det ena än det andra. Jag jag jag. Men andras roll då? Tänk att det är så lätt att man vill hitta syndabockar, förklara att det är någon annans fel och framför allt inte kunna vara självkritisk och fråga sig själv; vilken del har jag i det här? Vad ligger på mitt bord? Vilket är mitt ansvar? Vad kan jag tänka på eller göra annorlunda?

Det är en sak jag måste lära mig acceptera. Mitt ansvar VS inte mitt ansvar. Se det jag kan påverka och se vad jag inte kan påverka och sedan agera utifrån det. Och just den där utmanande biten; att acceptera. Jag har varit och grävt i allt möjligt, desperat på att få en ändring. Så fruktansvärt desperat att påverka det jag mår dåligt av. Några av bitarna kan jag inte ändra. De saker som faktiskt ligger på någon annans bord. Jag kan se ett tydligt mönster i hur jag är. Jag försöker hela tiden påverka det jag ogillar, situationer eller saker som jag inte mår bra av tar jag bort, personer jag inte mår bra av tar jag bort. (Men vissa tar man inte enkelt bara bort, som de med tex blodsband) Händelser som är negativa försöker jag göra något bra av, vända till det positiva och se fördelarna. Men när det kommer till den där biten att inte kunna påverka vissa människor tar det stopp. När jag inte kan få dem att förstå, se och tänka över det jag säger blir jag frustrerad. Och jag stångar, vänder och vrider, försöker gång på gång men också gång på gång står jag där och trampar. Jag måste lära mig acceptera att jag inte kan ändra en människa som inte förstår, eller som bara inte vill. Frustrationen jag känner över den biten äter upp mig. Hjärnan går på högvarv i princip dygnet runt. De där funderingarna hur jag skulle kunna gå till väga. Hur jag kan påverka det på något sätt, så att de inte upptar mina tankar, så att jag kan acceptera och gå vidare. Släppa, så jag i alla fall inte mår dåligt över det.

När jag hamnade i sorg och kris för att Mårten tågade in kom också tårarna. Hela vägen fram till idag har de funnits där - mer eller mindre. Just nu är jag i en period när jag gråter om andra gråter, jag gråter över minsta situation som berör känslor, med andra ord allt för många. Jag har blivit en så mycket större känslomänniska att allt jag går på är känslor. Impulsen styrs av känslor och jag blir så där frustrerande skör. Misstolkar och tar illa upp. Hur mycket jag än försöker komma ihåg vad personen menar, att de inte vill något elakt eller dumt, så går det inte att undkomma tårarna och sårbarheten. Jag blir ledsen och tar illa upp ändå, för tårarna står för så mycket sorg och frustration.
När jag blev sjuk blev jag också så enormt sårbar.

Emma

måndag 30 juni 2014

BÖRJA OM, BÖRJA RÄTT.

Dags att ta upp "Bra bok" och jag börjar redan ikväll. Idag är jag tacksam för att jag kan gå med mina båda ben. Tacksam för den friska luften som fyller mina lungor. Tacksam för Freja.

Over and out, god natt. Ny dag i morgon.

Emma

MISSFÖRSTÅDD OCH OFÖRSTÅDD.

Jag fick släpa mig upp i morse. Tanken poppar upp i huvudet; det hänger på mig. Ingen annan kommer komma och ta mig ur det, likt prinsen kommer på sin vita häst och räddar prinsessan ur knipa. Det är saga och det här är min verklighet. Mitt ansvar.

Så idag är en sådan dag då jag måste ge mig själv en hård käftsmäll för att ta mig i kragen, ta tag i saker, bryta. Gårdagens försök att rensa luften och säga det jag behöver, gick inte som tänkt. Hjärnan går på högvarv, allt kraschar i en enda kollision. Missförstådd och oförstådd. Får där och då inte fram det jag tänker. Det finns mycket jag är ledsen över. Jag känner mig sviken, frustrerad och arg. Rädd för att stå kvar helt ensam. Samtidigt som jag förstår att "hjärn-friska" människor inte kan förstå vad min situation innebär har jag ändå den där förväntan. En förväntan på att de i alla fall kan försöka tänka sig in i vad det innebär med hjärnstress och utmattning, trötthet, oro och värk. Jag är så trött på att känna mig oförstådd. I efterhand frågar jag mig varför jag inte gjorde si eller så, men det tar tid för hjärnan att inse. Processa allt som sägs och snabbt få fram svar. Ord flyger som brinnande pilar och träffar hjärtat, lämnar brännsår och ärr - mitt hjärta blöder och tårarna kommer. Hur jag än gör, vad jag än säger slutar det i kollision och tårar. Ibland verkar det som att jag inte hörs. Tårarna är nog oundvikliga just nu - de måste ut, sorgen, ilskan och alla de känslor som legat där och pyrt så länge kommer upp till ytan. Tårar över det som gått snett, allt ansvar som lagts på mig och att ingenting händer när jag inte gör. En viss person har rätt i en sak hon sade.

Lugnet i huvudet existerar inte, jag behöver ta tag i meditationen. Käftsmäll nummer två; dags att plocka fram yoginin i mig, hur motigt det än går just nu. Vet att det enda som får tankarna att skingra sig är medicinsk yoga och meditation. Jag behöver meditation i mängder för tillfället. "Just do it" var det någon som sa...

Emma

söndag 15 juni 2014

NÄR SVACKAN STYR TILLVARON.

Jag behöver en paus för tillfället. Få trycka på stopp. Den enorma svackan det känns som jag harvar i är alldeles för överväldigande. Den känns verkligen påfrestande.. Blodprover som är upp och ner vilket enligt läkaren leder till trötthet, orkeslöshet och huvudvärk - bland annat. Den psykiska utmaningen att hantera cancern och den sorgen blir så otroligt mycket svårare när kroppen sviker. Tålamodet är som bortblåst. Sorgen väger tungt, både igår och idag. Tårarna är uppe vid ytan och minsta stöt får mig att krackelera. Jag sover 11 timmar utan resultat ungefär. Känns som jag kan somna var som helst, när som helst. Biverkningarna av mer mediciner och högre dos är tydliga. Sorgen över relationer och stora sår inombords känns av mer när det är så här. Tårarna får falla, över all sorg jag känner, oavsett hur utmattad jag blir av det. Det måste få komma ut.

Ingenting av allt som pågår går hand i hand. Jag önskar jag kunde få trycka på paus, få semester. Men det funkar inte så i en cancerdrabbads liv.

Tankarna krockar och jag orkar inte mer idag. Det är en känslomässigt utmattande period och jag vill bara sova och vakna till en bra dag, en pigg kropp och ett alert huvud. Vakna och känna att det går lättare igen...

Emma

lördag 14 juni 2014

SR LEVERERAR - SOM ALLTID VÅGAR JAG TROLIGEN PÅSTÅ.

Jag har två programtips på Sveriges Radio. Ett av dem som jag känner var riktigt bra handlar om hjärntumör. Självklart något enormt centralt i mitt liv och tårarna som rann stod för igenkänning, frustration, maktlöshet och sorg. En sådan gigantisk sorg. Huvudet på spiken från SRs sida. Jag rekommenderar den starkt, speciellt för dig som berörs av hjärntumör på ett eller annat sätt. Länk till programmet hittar ni här.

Det andra programmet var lärorikt och är nog bra för de flesta att lyssna på. Det handlar om hur man bemöter en person i kris. Vet hur jag själv vill bli bemött och försöker verkligen tänka till och inte säga något "dumt". Finns ju egentligen inget i världen jag kan säga som tar bort det onda eller löser situationen, men det kanske kan vara en tröst för stunden. Själv tror jag man kommer långt genom att ge en stor kram, att sträcka ut handen eller att bara vara ärlig i hur man känner inför situationen. En situation och ett möte som för många är både läskiga och jobbiga. Länk till programmet hittar ni här.

Stort tack till Sveriges Radio, säger jag!

Emma

tisdag 3 juni 2014

AND ROUND AND ROUND IT GOES.

Jag åker upp och ner. Livets berg- och dalbana rullar vidare. Ena stunden skrapar jag näsan i botten för att i nästa flyga högt över molnen. Det är omtumlande att vara så skiftande i humöret och med allt annat som pågår i kropp och huvud så blir det lätt ohanterligt. För mycket. Inser gång på gång att jag är en periodare, vilket har sina för- och nackdelar. När jag väl är inne i en bra period funkar det mesta smidigare och jag mår bättre. Sedan, när slaget i magen kommer känns det som fritt fall. Och inte alls på något härligt, pirrande vis. Utan rakt ner i den mörka avgrunden, där allt känns betungande och jobbigt. Ibland även med en känsla av evig omöjlighet.

I avgrunden tappar jag lätt rutiner. Tappar lusten för vissa saker som jag egentligen är i stort behov av. Ekorrhjulet sätts igång och när man väl är inne där och springer är det en del gånger svårt att bryta. En styrka jag har är drivet - jag kan ta mig i kragen och när jag gör något gör jag det till 110%. Då satsar jag all in, är "duktig" och sköter mig. Lever som jag lär och trivs enormt. Sedan kommer min svaghet - när jag tröttnar. Jag tappar fart och känner mig oinspirerad, trött på det så kallade inrutade livet och vill göra det jag kanske inte borde. Jag slappar till och orkar inte hålla på med allt vad meditation och yoga heter. Då måste det hända något annat istället. Eller så är en semester från det precis vad jag behöver. En paus, en period att få slappa till. Skita i att träna, skita i att ligga på spikmattan, helt enkelt skita i de där småsakerna jag gör varje dag för att förebygga kroppen. Det jag gör för att fylla på med kraft och ork. Det dumma i kråksången är den onda spiralen. När jag slappar till blir huvudvärken sämre, blir kroppen tyngre, får psyket det tuffare. Det går så ett tag, sedan kommer jag till anhalten på botten där jag mår som sämst och det är nog det som får mig att ta mig upp igen. Jag blir trött på att må dåligt, precis som jag blir trött på att vara duktig och leva som jag lär. Tar mig i kragen och samlar kraft för att steg för steg klättra upp igen. Upp till toppen, redo att leva som jag lär och köra all in igen. Min personliga och mentala berg- och dalbana. På det här sättet tuffar det på sen, upp och ner helt hysteriskt.

Samtidigt som jag ogillar den, älskar jag den. Det enda jag vill lära mig är att inte vara så svart eller vit, allt eller inget, så på eller av. Tränar på att gasa normalt, för att lära mig att släta ut topparna och dalarna, däremot funderar jag om det är möjligt. (Ingenting är omöjligt sa Gunde Svan). Men jag som är sådan känslomänniska...

Emma

torsdag 29 maj 2014

SORGENS TIDVATTEN SKÖLJER ÖVER MIG.

Solen skiner ute idag och det känns skönt i sig. Igår var en sådan där dag när allt kom över mig i ett enda svep. När det blir för mycket. Jag känner mig så less, trött på allt och det mesta. Kroppen tung och knoppen splittrad. Trött på vardagen. Känner för att ta Tors hammare och platta till den duracellkanin som den verkar vara. Dagarna som bara går och går och går, i en enda never ending story. Paus, vad är det? Tyngden hänger kvar idag och jag behöver grotta i sorgen. Dra täcket över huvudet och försvinna, bryta ihop och gråta för alla de timmar jag inte gråtit. För alla de där stunderna när tårkanalerna agerat öken, eller tårarna bara bränt bakom ögonlocken men inte tillåtits komma ut för att jag inte orkat just då. Nu kommer de och de kommer som vårfloden.

En veckas prövotid ligger bakom mig och jag vet att prövningar kan ge bakslag. Fler tider och möten att klämma in i veckorna blir en ännu större utmaning. Ja, jag veeet ju, vet så väl att tröttheten kan komma som en smäll några dagar senare. Precis det hände denna gång. Vänsterbenet har inte orkat de senaste dagarna och besvikelsen över att kroppen inte är där framme där jag önskar blir droppen i den redan så fyllda bägaren. Konflikten finns där inom mig, ett battle mellan hjärta och hjärna. Stressen över allt som pågår uppe i huvudet. Att hantera cancern, värken, hjärnstressen, tröttheten i kropp och psyke, avståndstagande i relationer, mardrömmar, dödsångest. Och samtidigt glädjen, viljan, tacksamheten och framtidsdrömmarna. När allt pågår på samma gång, allt i en och samma röra. Kan man kanske konstatera; för många kockar i en och samma soppa? Det blir helt enkelt inte bra, så jag gråter.

Emma

onsdag 28 maj 2014

BUDBÄRARE FRÅN DET UNDERMEDVETNA.

I huvudet snurrar tankar, dunkar värken. I huvudet processas bearbetningen, både den medvetna och undermedvetna. Drömmar om nätterna. Jag famlar runt i ett mörker. Skymtar en skepnad precis framför mig, något är där men jag fattar inte vad. Plötsligt kommer skepnaden emot mig, en snaggad man och allt går mycket fort. Han angriper mig och håller händerna hårt för munnen. Chocken och bristen på luft får paniken att stiga i kroppen. Jag kan inte andas och försöker skrika, men enbart ett tyst väsande kommer fram. Jag tar i så varenda muskel i kroppen är spänd som en stålfjäder, men jag är stum. Ännu mer panik. Vaknar med ett ryck och kippar efter andan. Ser mig om i rummet med en skräck som hänger kvar. Var är han?! Sedan inser jag att jaha, det var han som var här i drömmen igen.

Vilse på ett mörkt Disneyland, famlande i den bäcksvarta trappuppgången och dessa plötsliga överrumplingar från snaggade figurer,  alltid ett mörker och alltid denna förvirring. Återkommande drömmar som försöker säga mig något, jag har bara inte listat ut exakt vad än. Pusselbitarna faller på plats, men den undermedvetna bearbetningen är nästan värst. För när jag ska somna vet jag, att i natt kanske jag möter den där mannen i mörkret igen. I natt kanske jag inte kommer få luft. I natt kanske jag aldrig hittar tillbaka.

Emma

söndag 25 maj 2014

HELT SJUKT.

Jag har kikat på Helt sjukt, som går på TV4, några gånger. Men del 5 är nog det bästa jag sett hittills. Kunde känna igen mig i så mycket Magdalena Graaf berättade, även om vi inte sitter i samma situation. Avsnittet handlar om att bli sjuk eller drabbas av något mitt i livet. Och gissa om det träffade rätt i hjärtat... Många igenkänningsfaktorer.

Det är ett avsnitt som jag tror kan vara värt att ses av dig som har någon nära anhörig som drabbats av sjukdom eller olycka. Ni hittar avsnittet här!

Emma

onsdag 21 maj 2014

TIDEN & TÅLAMODET.

Jag försöker leva, dag för dag. En bit i taget, en stund i taget de gånger det känns extra tungt. Ibland ställs man inför svåra val. Tuffa beslut som måste tas under livets gång. Cancern har fört med sig en hel del sådana. Cancern har också förändrat mycket. Känns som spelreglerna är som utbytta, så mycket nytt. I kroppen, runt omkring mig pga kroppen, förutsättningarna inte detsamma som då - förr, i det friska livet. Mycket nytt att lära sig hantera och leva med i vardagen och att bara få den snurran igång. Att ta sig igenom vardagen på egna ben med allt vad det är som ska göras och helst hinnas med. En jävla utmaning att kombinera med lugn och återhämtning. Ja, att helt enkelt kombinera den sjuka vardagen med de mer "normala" friska vardagssysslorna. Överallt i vardagens "nya" situationer konstaterar jag "jag måste lära mig hantera...". Ännu en gång stöter jag på ordet tålamod och inser att jag måste ge mig själv tid. Inte ha bråttom, inte vilja för mycket. Och jag lär mig, med tiden.

Jag slänger planen och andas.

Emma

måndag 19 maj 2014

BALKONG-OASEN.

Idag smattrar regnet stillsamt ner. Jag sitter på balkongen med en kaffe i handen och lyssnar till fågelsången - ljuvligt. Det nyplanterade gröna gror i blomlådan och jordgubbarna samt kryddorna är på plats. Freja ligger i solstolen bredvid, skönt slö efter gårdagens värme som fick henne att aningen flämta. Jag känner mig nöjd med tillvaron. Nog fan har det hänt något med mig, men vad mer exakt?

Alla diskussioner hos terapeuten leder mig framåt. Uppenbarligen finns det mycket mer i livet att lära än jag någonsin kommer kunna förstå. Tänk att allt vi stöter på under åren sätter sådana spår, formar oss. Att allt vi har runt oss påverkar oss. Det är nog först idag som jag kan se hur enorm del det har i mitt liv. Cancerns efterdyningar har dessutom gjort minsta lilla detalj så avgörande. Precis som efter att en tsunami röjt över ett område syns spåren, allt som blivit förstört. Vissa delar är borta helt, andra trasiga eller ofullständiga. Så är jag. Trasig, skör och lite halv. Kroppen hickar till vid ett väderomslag och sinnet upplever minsta känslostorm som en jordbävning. Egentligen är det kanske det som har hänt. Jag kan se mitt liv, min vardag och kropp, i en större helhet idag. Efter att ha stött och blött detaljer i terapeut-fåtöljen har jag fått en större kunskap om helheten. Mönstren jag inte kunde se tidigare, kan jag idag konstatera. Mårten som finns där, men som i viss mån måste hamna i skuggan när jag står i livets rampljus. För mitt liv ska handla om mig och inte honom. Det ska vara mina val, inte hans. Men jag kommer varje dag få lov att respektera hans närvaro. Kännedomen om att han ligger där och lurar, det är något jag tar med gigantiskt stort allvar. Han kommer få lov att alltid finnas ute i periferin.

Att lära sig leva med en tumör i huvudet är allt annat än enkelt. Vissa stunder kommer skräcken som en åsksmäll mitt på soliga sommardagen, där jag glatt går och trallar. PANG! Rädslan över att den ska börja växa kommer och går, på samma sätt som Jonas Gardell jämförde sorgen med ett tidvatten. Rädslan, sorgen, ilskan och känslan av orättvisa och maktlöshet kommer och går. Kommer och går.
Jag har nu levt med honom i över 2,5 år och självklart har det också gjort att jag lärt mig saker. Hur det funkar, hur JAG funkar, vad som funkar och inte. Min kunskap har blivit stor och jag känner mig ivrig att lära mig mer. I och med att kunskapen och erfarenheterna fylls på, växer också min makt i den här annars maktlösa situationen. Det, tillsammans med att jag kan hjälpa andra, känns ändå som en skön tröst.


Idag vet jag nog ganska bra vad mitt hjärta, mitt huvud och min själ mår bra av.

Emma

fredag 16 maj 2014

TIDIG FREDAGSNATTI.

Jag vet. Fredagen är bara barnet än. Men jag och suffisen här hemma har haft en hektisk vecka så vi lyssnar på Dalai Lama och säger god natt, typ nu. Han vet vad han pratar om han.


Emma