onsdag 8 oktober 2014

EXAKT SAMMA LIKA, DÄR SOM HÄR.

När jag väl får en idé börjar det genast klia i fingrarna. Så, pga olika anledningar blir det byte av bloggportal. Allt som finns här, kommer inom kort även finnas där. Eller ja, egentligen kommer det finnas mer på nya bloggen. :)

Med andra ord fortsätter jag exakt som vanligt. Endast en ändring och det är adressen!
I fortsättningen kommer ni hitta mig på:

http://medviljanochmodet.spotlife.se


Hoppas ni vill fortsätta läsa och hänger med mig dit.
Allt annat vore enormt tråkigt måste jag erkänna!

Emma

tisdag 7 oktober 2014

WELLNESS TV.

Till skillnad från igår är glädjen total idag. Mailen plingade till; 1 oläst mail, från Mysia. Fjärilarna i magen tog en jäkla fart och for runt i ett enda virrvarr. Äntligen! Som jag väntat på den här dagen. Efter många turer hit och dit, förfrågningar och bl.a. företagskonkurs kom jag till slut i land med en TV-intervju. Tack vare ett samtal från AftonbladetTV i början av sommaren. Jag utmanade mig själv, vågade och tackade ja. Resultatet av dagen jag åkte till Stockholm för ett tag sedan är här. En spännande och mycket givande dag med gänget på #wellnesstv.


Känner mig stolt och nöjd med min insats. Det är ju trots allt inte varje dag jag sitter i den situationen. Måste ge en eloge till Wellness-gänget och tacka för deras fina bemötande. Tack vare dem och stämningen - både lättsamheten och att det var högt i tak - kände jag mig enormt bekväm och avslappnad! Josefin med sin sköna avslappnade och lätta attityd gjorde mig lugn. Hon speglar mig väldigt bra när jag tänker på det. Glad och lättsam, samtidigt som hon kan vara allvarsam och naturlig.

Tack för att jag fick vara med, det gav väldigt mycket. Nu hoppas jag innerligt att det även ger er tittare något. Kanske en tanke om ditt liv, kanske en insikt.

Emma

måndag 6 oktober 2014

YES, I WILL - TOMORROW.

Idag har varit en sådan där dag då håret varit oborstat och sängen stått obäddad. Mjukisarna har suttit på sen imorse... Sömnlösa nätter har satt sina spår i nacke och huvud. Nätter med drömmar där jag träffar människor från mitt förflutna och drömmar där jag tappar tänderna. Ja, stressen finns där, i det undermedvetna.

Dagen började ändå rätt bra, kändes skön. Tvättade, promenerade, fixade i lugn och ro. Rätt nöjd. Nu känner jag mig arg, förbannad eller ledsen och irriterad, jag vet inte. Jo, irriterad kanske, på världen. På Mårten. På smärtan. Huvudet har dunkat så jag svettats till och från idag också. Jag har bara inte mer tålamod just nu. Tårarna faller och det får väl vara så då. Inser att jag inte alltid kan begära så jävla mycket av mig själv sådana här dagar när smärtan har övertaget.

The Script - Superheroes.



When you've been fighting for it all your life
You've been struggling to make things right
That’s how a superhero learns to fly
Every day, every hour
Turn the pain into power


She's got lions in her heart
A fire in her soul
He's a got a beast in his belly
That's so hard to control
'Cause they've taken too much hits
Taking blow by blow
Now light a match, stand back, watch them explode


Imorgon vänder jag smärtan till power, idag orkar jag bara inte.

Sjunker ner i ett rogivande och hett bad innan jag lägger mig. Förhoppningsvis blir musklerna mer villiga att slappna av, och förhoppningsvis infinner sig även sömnen. Inatt ska bli en natt med sömn. Hör du det John Blund? MED sömn.

Emma

fredag 3 oktober 2014

ERA BÄSTA TIPS TACK!

Jag tänkte be er om lite tålamod när det gäller utseendet på bloggen en tid framöver. Kanske blir en del experimenterande, då jag tröttnat på hur den ser ut. Det dumma i kråksången är ju att jag inte alls är hemma på design, HTML-koder och diverse layouts. Ni som läst om stjärntecknet Vågen förstår att det inte riktigt är min grej det här med att vara praktisk! ;)

Överväger att byta bloggportal, men vet inte till vad i så fall. Behöver något som är enkelt för mig som bloggare (och inte så kod-kunnig osv) men även något som är enkelt för läsaren. Vill gärna ha något som ger bra översikt på statistik, enkelt att kommentera, lätt att fixa snyggt utseende osv.

Blir nog en del test hit och dit på layouten under tiden kanske, men kommer jobba på det så snabbt och smärtfritt jag kan. Om jag fortsätter här eller byter återstår att se...

Har ni tips tar jag tacksamt emot dem?!
Jag hoppas ni förstår och hoppas hoppas - innerligt - ni inte överger mig under tiden.

Emma

FREDAGSFUNDERINGAR.

Det är som alltid, kan jag känna, lika givande att prata och umgås med likasinnade. Vare sig det gäller t.ex. kampen mot cancer, hälsa och livsstil eller passionen för skrivandet. Gårdagens kväll spenderades på Ung Cancers medlemsträff, där C och jag pratade om allt mellan himmel och jord. Cancern, sommaren som gått, det kommande och relationer. Förändringar som skett och svårigheter som uppstått sedan cancern kom och rörde upp molnet av kaos och utmaningar. Hon förstår, även om vi har olika cancer. Det är en lättnad att inte behöva förklara speciellt mycket, det räcker med att berätta en gång sedan vet hon hur det är. Hur det hela tiden pågår, hur tankarna pockar, oron som kommer och går. Dödsångesten, sorgen över det man fått avstå och förlusterna man gjort. I form av vänner till exempel. Samtidigt som vissa av vännerna försvunnit inser jag (eller ja, vi båda vågar jag nog påstå tror jag) att andra tillkommit. Andra vänner som förstår, som accepterar en för den man är idag och stöttar en i det man sitter i. Vänner som orkar stå kvar. C förstår ytan som säger en sak och insidan som säger något helt annat. Cancern syns inte längre för någon av oss och frustrationen över människor som inte förstår finns där ständigt. Jag finner en tröst i att prata med andra som sitter i samma situation. Det är en lätthet att inte behöva förklara och samtidigt se att mottagaren inte förstår, vilket leder till att alla muskler i kroppen spänner sig i frustration. Att inte behöva stånga sig fram för att bli hörd, att bli förstådd.

Det är få dagar som passerar utan en enda tanke på J och hennes bortgång i sommar. Tyngden som kommer i vardagen i och med sjukdomen gör en skör för omgivningen. Sommaren har varit en blandning av eufori och dödsångest. De mörka stunderna kräver enormt mycket styrka och fokus av en. Vissa gånger har det känts som jag trampar vatten med kramp i benen. Viljan att lägga sig ner och ge upp åker förbi, sedan kommer den andra viljan. Viljan till livet och man fortsätter trampa och veva med armarna, allt för att fortsätta hålla huvudet ovanför vattenytan. Jag tror få lägger sig ner och ger upp, det går nog emot den mänskliga överlevnads instinkten. När krampen i benen kommer gäller det att vara smart. Jag är nog inte ensam om att ha blivit tvungen att ta bort vissa personer ur mitt liv, verkligen försiktigt välja vilka jag spenderar tid med. Det är nog det som gjort att jag tagit mig igenom den här sommaren och inte drunknat. Det som bidragit till att jag mår bättre, trots omständigheterna. Vissa tycker säkert jag har konstiga prioriteringar och att jag har gjort val de inte förstår. Men när veckorna består av en fight 24/7 för att överleva blir man närmast sig själv. Också något jag tror hör till den mänskliga överlevnadsinstinkten. Människor som drar ner kan lätt bli det som avgör om man klarar fighten eller inte. Då kan och får det helt enkelt inte längre ta plats, i alla fall inte i mitt liv. Jag tänker ta mig igenom det här och då gärna också må så bra det bara är möjligt.

Ibland får vi betala ett högt pris för att få vara i livet. Knappast som ett dagspass på Liseberg för 400 kr, även om vardagen ofta påminner om Balder. Det gäller att välja väl, där man åker upp och ner i livets berg- och dalbana. Välj de som förstår, välj de som får dig att må bra, välj de som stöttar och finns där. Ta bort allt som blir ett hål i ditt energikonto, det som tynger för mycket. Jag blev tvungen till det och i början var det förjävligt och känslomässigt jobbigt. Idag har jag fått en stor belöning i form av energi och lycka. Inte mer tyngd än den jag är påtvingad att stå ut med i och med Mårten. Så det där höga priset som livets villkor kommer med känns ändå värt det. Krampen i benen sitter liksom inte i just idag och ankaren som drog ner har jag kastat loss.

Emma

tisdag 30 september 2014

INGEN KAN GÖRA ALLT, MEN ALLA KAN GÖRA NÅGOT - ETT SOM ÄR SÅ SANT.

Tröttheten sitter i idag. Kroppen känns seg som en slangbella och fötterna väger tungt. Men det kroppsliga är ju som det är, så jag gör som vanligt - försöker acceptera kroppens begränsningar och tar en vilodag. Den blå himlen tillsammans med solen och höstens intågande gör mig på gott humör. Dessutom har de senaste veckorna varit väldigt givande. Känner mig som en annan människa på något vis, kan inte riktigt sätta fingret på varför.

Kroppen som varit upp och ner sedan en tid tillbaka börjar hitta tillbaka. Blodprover närmar sig normalare värden och det känns tydligt att det börjar bli mer balans igen. Nya mediciner har gjort sitt och det är jag glad för. Känner mig fylld av positiv energi och livsglädje, mer än jag på länge kan minnas. M vistelse bidrog till en hel del kvalitetstid med prat om gammalt och nytt, skratt varvat med gråt och allmänt skönt häng. Hon förstår mig bättre än många andra, känner mig innan och utan och får mig alltid att bli glad. De dagar jag vissa gånger vaknat och tårarna bara rinner är det precis som att hon är mitt plåster, vännen som gör att det känns bättre. Det mest fantastiska i vår vänskap är att hon bor i Polen och vår vänskap har enbart vuxit sedan hon flyttade. Hon är min stöttepelare. Det gör mig oerhört ödmjuk och tacksam att hon fortfarande står kvar, att jag har äran att få ha henne som vän i mitt liv. Trots alla mil mellan oss och dåliga förutsättningar för samtal har jag ändå känt hennes stöd. Det kan ha varit ett mess om en tanke, kram eller saknad. Bara några få ord, lite då och då. En hand på axeln när vi väl ses eller öron som lyssnar tills jag inte orkar prata mer eller inte har mer att gråta över. Hon lyssnar och försöker förstå. Gör så mycket hon kan för att hjälpa och jag tänker det... tänk om alla hade turen att ha en så fin vän som jag har i henne. Hon är min ängel, min räddare i nöden.

Augusti 2012 - Jag, M och pälsbollen.


Det är nog hon som bidragit till en mer vardaglig glädje. Glädjen som hela tiden stångas och slåss mot värken och de mörka tankarna. De tyngre delarna helt enkelt, de som finns där hela tiden och som jag inte kommer undan. Hon tillsammans med det andra tankar och idéer jag har för min framtid får tyngden att lätta.

Vi pratade om mycket dagarna vi sågs, men en sak kändes extra viktig. Det har knappast undgått någon vilket kaos det råder i världen just nu. Med inbördeskrig, sjukdomar, ekonomiska kriser och allt vad det heter. M läser till läkare och har sin bakgrund i Syrien. Varje gång jag ser på nyheterna om nya attentat och dödssiffror tänker jag på henne, hennes familj och släktingar. Usch... tårarna bränner och det stockar sig i halsen. Hon nämnde under ett samtal Läkare utan gränser och det behov av ekonomiskt stöd de är i. Tankarna vandrar iväg direkt. Tänk om det varit jag, tänk om det varit min familj, min släkt... Det finns inte på världskartan, och ändå gör det ju det. Fast inte precis just mig i det här fallet.

Vill ni göra en god gärning och hjälpa, skänk då en gåva till Läkare utan gränser, klicka här. Där finns även information kring deras organisation och det enormt viktiga jobb de gör.

Emma

måndag 29 september 2014

SAMHÄLLET.

Efter en mysig dag med syster på besök njuter jag av lugnet i soffan. En kopp te i handen och en pälsboll i knät. Hon har varit något envis och bråkig idag, den här Freja. Nyklippt är hon också och en sak kan jag konstatera: matte behöver öva att klippa ansikte och öron... Turattpälsenväxerut.

Reflekterar trött över nuet och känner mig nöjd med tillvaron. Sneglar på klockan och längtar något efter att få krypa till sängs. Dagen har varit lång, men väldigt bra, bara några duster med vovven som varken stimulerats eller tränats som hon borde. Direkt tar hon chansen och lever rövare här hemma, testar gränser. Jag får skylla mig själv att hon tar chansen när hon får den, hon är ju inte dum heller.

Syrran sa det så bra idag under tiden vi åt och pratade. Något i stil med att hur hemskt det än är så känns det som att helvetet kom med någonting bra, att "du har hittat din mening med livet. Din plats." Jag vet precis vad hon menar. Det känns så, förut visste jag inte exakt vad jag ville, men nu vet jag. Nu är jag tvärsäker.

Helvetet kom, grusade mina dåvarande planer och tvingade mig att tänka om. Börja bygga på nytt. Jag är övertygad om att det ledde mig till min uppgift i livet, min plats, min roll, kalla det vad du vill.
Min uppgift att berätta och jag har bara börjat - förhoppningsvis ger det ringar på vattnet i detta ytliga samhälle vi lever i. Ett samhälle fullt med fördomar, tabun, dömande ögon, rädsla, jante och stigmatisering - för att nämna några.

Några trötta ord från mig, ett vettigare inlägg får det bli i morgon. Men jag tänker aldrig sluta hoppas på förändring, eller sluta prata.

Äsch jag säger god natt nu, kära läsare. Hoppas din måndag varit fin!

Emma


tisdag 23 september 2014

BURR!

Höstjackorna har åkt på och med uppdragna axlar stod människorna och huttrade på stan. Den kyliga och friska luften är min hjärna extremt tacksam över. Jag älskar ju även att plocka fram de stickade tröjorna, dra på sig varma sockor och dricka massvis med te - helst uppkurad i soffhörnet med en bra bok. Soliga promenader i en vacker natur av glödande färger. Ja, jag älskar hösten!

När andra frös njöt jag av solen som värmde där jag stod i väntan på bussen. Nu är jag precis hemkommen efter ett möte med Försäkringskassan där det pratades om framtida förändringar i ekonomin. Sjukpenningen tar slut och aktivitetsersättningen tar vid. Så här efteråt känner jag mig om möjligt lugnare. Inställningen att ta problemen när de dyker upp OM de dyker upp har gjort stor skillnad i mitt sinne. Här och nu är det som gäller, inget annat. Inget tänk om, även om jag ibland tampas med sådana tankar.

Tiden går ju egentligen alltid lika fort, eller långsamt om man så vill, ändå har jag den där känslan av att den springer ifrån mig vissa perioder. Jag hinner inte med det jag vill riktigt. Prioriteringarna över var jag ska lägga orken tar mycket tid. Den ständiga avvägningen över vad jag bör och inte bör göra för att spara på energin så effektivt som möjligt och planerandet in i minsta detalj kräver en fingertoppskänsla. Var går gränsen idag? Är det här för mycket eller funkar det idag? Vissa gånger går det, andra gånger säger kroppen stopp och kräver vila. En sak som får ta stryk är telefonsamtal, med familj och vänner. Tajmingen är avgörande och tålamodet är så lågt när det gäller just den biten. Tyvärr. Omgivningens arbetstider och mina kroppsliga krav krockar, ibland alldeles för många gånger på rak.

Jag försöker leva livet smartare och inte hårdare, samma princip som vissa försöker tänka på arbetsplatsen, något jag tycker är otroligt sunt. Så nu får det bli lunch och sen vila inför ett besök hos massören. Dags för det veckovisa "pucklandet" på mina (förhoppningsvis) inte lika spända axlar.

Alldeles lagom får det vara idag. Vilket fantastiskt bra ord det är, lagom.

Emma

torsdag 18 september 2014

HUR FAN HAMNADE JAG HÄR?!

Knöt på mig skorna och begav mig ut, ut till favoritslingan längs med älven. Den bruna, breda stigen täcks alltmer av gula löv. De gröna, somriga träden övergår i en höstig prakt och jag kan inte annat än att älska varje minut av förändringen. Hög och frisk luft i lungorna lugnade min själ där jag gick. Flexikopplet rasslade till till och från, förbi flög pälsbollen, hon jagade löven som stundvis virvlade runt. Tror vi trivs lika bra där båda två. Hon vill jaga änderna som guppar runt - fart fart fart - jag vill bara vara, låta benen gå av sig själv och stegen får liksom styra dit de vill. Ett försök att tysta tankarna som far i huvudet.

Det är verkligen ett pågående myrornas krig där uppe i huvudet. Tankar som ploppar upp, åker runt, krockar, försvinner. Vissa dagar och stunder känner jag mig som Tessan i "Rosengädda nästa!". Då hon sitter i garderoben, tror hon pratar med en get i telefon och tror sig hålla på att tappa fattningen eller då hon i panik tänker på hur hennes liv är. Paniken över den hon blivit. "Var det här allt? Flippandes hamburgare i urringade tröjor,  högklackade skor som känns som fotbojor. För vem?! Kom igen jag är för fan 30 år! Är det här jag kommer vara om 20 år? Fast, i ett liv jag aldrig riktigt valt? Kommer jag börja samla mjölkkartonger och ha 19 katter också?" Vem fan får inte den känslan ibland? 

Jag kan verkligen känna igen mig i paniken över att inte leva det liv jag vill. Eller snarare leva ett liv jag inte riktigt valt. Även om det är på ett helt annat sätt, fortfarande den där frågan "hur fan hamnade jag här?!" För jag hade inte valt att bo här, jag hade inte valt att vara sysslolös, sjukskriven. Det är bara så mitt liv är just nu, men ibland får jag verkligen panik över det. Känns som mitt liv står på paus och jag ofta går och väntar på att det ska börja. "Snart ska jag, sen ska jag... Snart är det möjligt.. Då, då börjar livet...". Där framme ser jag målet, där framme vill jag vara.

Men. Jag försöker skapa mening i mitt liv, som det är nu - som icke arbetsför. Känslan av att gå och vänta på att livet ska börja kommer och går, vissa dagar är det så påtagligt att jag får panik som Tessan. Samtidigt vet jag att jag lever, att jag har det relativt bra, att jag kan göra saker, att det går framåt. Men känslan av vemod i magen finns där. Fan, det skulle inte bli så här, mitt liv. Samtidigt som jag vet hur det är just nu får jag smaka på hur det hade kunnat vara, livet utan Mårten. Att göra saker gör mig glad, lycklig och samtidigt så ledsen. För det stinger i hjärtat. Då och då känns det som att alla lever sina liv och jag står still och trampar. Jag vet att jag kommer framåt, jag vet att det går åt rätt håll, men. MEN. Det känns förjävligt att jag inte kan kasta mig ut i det liv jag verkligen vill ut i. Bara dyka in i det, med huvudet först och gasa. För kroppen står ju där, tillsammans med hjärntröttheten och en skylt som lyder något i stil med "Inte riktigt än, va." Ingen fråga, bara en slags bestämmanderätt de tagit över mitt liv. Tumören och hjärntröttheten. Där får jag stå och acceptera och ha tålamod. 

Ge det tid, din tid kommer, Emma. Jag har bara lust att skrika en sak tillbaka och det är håll käften, ta du ditt tålamod och släng dig i väggen!


Emma

tisdag 16 september 2014

IGELKOTTEN.

Torrt, det är torrt som öken i munnen. Så förbaskat trött på muntorrheten jag får av medicinerna. Det är som om jag slickat världens alla frimärken. Yrseln har blivit bättre, men sömnlösa nätter har satt sina spår. I nacke, i huvud. Läkaren säger att vi ska ha is i magen. Just nu vill jag bara ha is i huvudet som dunkar så svetten stundvis lackar i pannan och ögonen vattnas. "Biverkningarna kan bli bättre med tiden, så jag skulle vilja ge det lite mer tid.", och jag förstod väl att det skulle vara svaret. Att jag måste ge medicinerna tid. Jag vet att jag inte kan knäppa med fingrarna och förvänta mig att det är bättre. Jag måste ha tålamod. Fortsätta att konsumera salivstimulerande tabletter och dricka rogivande te till kvällen. Allt för att hjälpa kroppen så gott det går.

Vissa dagar är det mycket lättare att leva. I dag hör inte till en av dem. Däremot förra tisdagen, med inspelning i Stockholm, och sen lördagen då jag fick vara med och samla in pengar till Cancerfonden gör det. Två dagar jag fick fokusera på något annat, en känsla av att göra något vettigt. Inte bara ta hand om mig själv och hunden. Något som i längden inte leder till självförverkligande och känslan av att man är viktig. Men jag är evinnerligt glad och ödmjuk över att få vara med och bidra. Som då, i lördags. Att stå nervöst inför skaran med människor och berätta varför det är så viktigt att skänka pengar i kampen mot cancer var ännu en personlig utmaning för mig. Jennifer dök upp i mitt huvud och tårarna trängde sig fram samtidigt som rösten sakta gav vika. Pengarna vi fick in värmer mitt hjärta, en sak som gör att mitt liv känns mer meningsfullt. Att mitt liv betyder något och jag får något mer än Freja att leva för. Små projekt väcker glädjen till liv inom mig. De blir som tillfälliga sysslor när jag inte kan jobba på riktigt. Drömmen om min framtid och det jag vill ägna mig åt känns närmare på något vis, jag vet inte varför.

Under lördagens insamling insåg jag att frågorna kring cancer och okunskapen är mycket större än jag trott. Det är en av anledningarna till att jag släpper in er i mitt liv. En orsak till att jag öppet och ärligt berättar hur mitt liv är att leva. Kanske kan det ge lite svar på hur det i alla fall kan bli när någon drabbats av en hjärntumör. Vad som händer, hur tankarna kan bli, hur behandlingen påverkar, vad läkarna gör i framtiden och hur kroppen förändras. För att ta några få exempel.

Mitt liv fick en sådan radikal förändring när jag såg Mårten i min hjärna. Igelkotten, och kanske förstår ni nu varför jag sagt att han är en igelkott. Ser ni honom? Där han - den svarta klumpen - befinner sig i min hjärna? Han är ful.



Emma

lördag 13 september 2014

STICKER OCH GÖR SKILLNAD.

Snart sticker jag och vovven till Karma loppet, hoppas vi ses där! Har du missat infon? Kolla inlägget nedan!

Ni som inte kan delta men ändå vill bidra får gärna skänka en slant till min fond. Dit hälften av Karma loppets insamling kommer gå. Resterande 50% går direkt till Cancerfonden!
Vi kan alla göra skillnad, tillsammans ska vi ge cancern en strid den omöjligt kommer få vinna! 

Emma

torsdag 11 september 2014

JAG VILL BARA FÅ LEVA.

Idag är det exakt 3 år sedan jag ramlade ihop på Västerås akutmottagning. Vaknade upp med ett högeröga som inte gick att öppna, blåslagen och ovetandes. Förvånad över alla läkare och sköterskor som sprang runt mig, alla slangar, förvirrad över sjukhus-miljön i allmänhet. Den 13e, alltså två dagar senare, berättade läkaren att jag har en hjärntumör. En godartad, som skulle gå att operera bort. Förnekelse och chock, men ändå hopp - jag är snart bra igen, tillbaka i mitt liv som vanligt. Några veckor senare i Uppsala fick jag nytt besked, den är elakartad och vi vågar inte operera berättade man för mig. Kändes som att mitt liv var slut, att det var det livet, ingen mer framtid för mig. Tredje beskedet ingav återigen en smula hopp; det går troligtvis att få bort 50 % om vi har tur, femtioelva påminnelser om en stor risk för förlamning. En stor del av mig sket i det, jag ville bara få leva, i rullstol eller inte fick visa sig. Ytterligare några dagar senare sade man till mig att den är obotlig. Mattan som flertalet tidigare ryckts bort under fötterna försvann igen. Hur blir det nu? Med mig, med livet?

Från dag ett har jag sagt att jag ska gå segrande ur det här kriget. Efter allt helvete och alla utmaningar står jag fortfarande fast vid det. Det ska väldigt mycket mer till innan jag ens tänker tanken på att vika mig. Jag tänker vinna och jag tänker fortsätta ge den elakaste grymheten själv fingret!

Det är något power-ingivande med det här. Att stirra cancern i ögonen och säga åt den att gå och dö, för det tänker jag inte göra.

If you attack me, I'll strike back. Harder.
FUCK CANCER!

Emma

onsdag 10 september 2014

KARMA LOPPET I BORLÄNGE.

Nu på lördag den 13/9 är det dags för Karma loppet igen. En motionsrunda för att samla in pengar till Cancerfonden. I år har dessutom tjejerna på Studio By Carolin och Katrin från Muskelbyrån valt att skänka hälften av pengarna till min insamling. Tacksamheten kan inte bli större!

  • Dag: Lördag 13/9
  • Plats: Älven rundan i Borlänge. Starten går av vid stora scenen.
  • Tid: 11:00
  • Kostnad: 100 kr kontant - på plats kl 10 eller anmälan hos Studio By Carolin på Vattugatan 14 i Borlänge.

Ni som har Facebook hittar mer info här. Dela gärna eventet och sprid informationen vidare! :) Har du inte FB kan du titta här. Där finns även mer information och hör av er till tjejerna om ni har frågor.

Jag kommer vara där, så är du där, kom gärna fram och säg hej! Ta med dig familj, vänner, barn, barnvagnar och hundar - alla får vara med!
Hoppas vi ses där!

Emma

PULSEN.

Har landat mer efter gårdagen. Mycket intryck för hjärnan gjorde att jag knappast fick någon drömdejt med John Blund i natt. Tankarna for och kroppen som egentligen var trött verkade gå på någon sorts hysterisk energi. Totalt missuppfattat att det var dags att sova. Halva jag var där, andra halvan var som en Duracellkanin redo att ge sig ut på marathon. Men jag njöt verkligen igår. Levde upp. Storstädernas puls, rörelse och folkmassor ger mig energi. Jag har alltid dragits till större städer, känslan av att allt är möjligt pushar och inspirerar mig. Det finns en frihets känsla över det hela. En stor kontrast från livet här hemma, som präglas av sjukdom, begränsningar och mycket vila. Skönt att få en paus från det, hundledig dag, härliga möten och kaffeprat vid vattnet. Älskar.

Idag sopar jag ihop resterna från gårdagens fest. Tröttheten känns i huvudet som bankar mer, blodet pulserar sakta genom ådrorna och jag försöker röra mig långsamt. Inga hastiga rörelser så yrseln slår till, det funkar bättre då och då. Men spänningarna i axlarna är mer påtagliga vilket gör att dominot i kroppen sätts igång. Dagen är lättare att ta sig igenom med ett glatt humör. Människomöten är verkligen något jag lever för. Glädjen som sprider sig i kroppen efter en dag som igår gör livet enklare sådana här dagar. Jag minns stunden, känslorna, lättheten och försöker stanna i det. Stoppa ner det i väskan och ta med mig det till livet hemma.

När livet slänger ett nät av svårigheter över en gäller det att försöka hitta saker som gör det lättare. Ta varje misstag som en lärdom, prova sig fram och försöka hitta lösningar som gör det bättre. Sådant som kan hjälpa. Nu tänker jag plocka fram spikmattan och vila där. Sedan meditation och andningsövningar. Allt för att hjälpa kroppen med de verktyg jag vet funkar mot värken och oron för mig.


Emma

tisdag 9 september 2014

STOCKHOLM TUR OCH RETUR.

Där satt vi, krulltotten och jag, i bilen som rullade mot Stockholm och en dag jag väntat på så länge. Fast ändå inte länge egentligen, en sommar bara. Hon gjorde dagen så mycket lättare genom att ställa upp att köra, så jag slapp kånkande på diverse tåg. Med byten, mycket folk och stress - något som tar så enormt på mitt energikonto. Jag är tacksam, för hon ställer alltid upp. Finns där, hjälper till, underlättar i vardagen med sådant som är så mycket svårare för mig idag än förut. Hon förstår mycket av problemen och svårigheterna i min vardag. Sedan att dagen blev roligare och att det blev kvalitetstid är ett stort plus i kanten så klart, istället för att uggla ensam fram och tillbaka på ett trött tåg!




Dagen har gått fort, ändå hann vi mycket. Varför jag och Josefin Crafoord pekar Fuck Cancer för får ni undra över ett tag till! Det kommer inom kort! ;)

Idag utmanade jag mig själv och jag är stolt. Men nu är jag trött. Sova? Svar ja.
Jag återkommer.

Emma

onsdag 3 september 2014

DEN NÄRVARANDE DÖDEN.

I 3 år har jag krigat. Sått envist kvar som motståndare och utmanare mot Mårtens intrång i min hjärna. 3 år... det är inte konstigt att kroppen är trött, att musklerna känns tunga och huvudet stundvis vill gå i ide. Att få linda in sig i något liknande en puppas kokong och vila där, i lugn och stillhet utan faror som knackar på dörren. Vilket drömscenario efter åren och de smällar som kommit på rad.

Tåget gick, som jag sa då, och där på satt jag, utan möjlighet att hoppa av. Jag sitter fortfarande på tåget, som ömsom tuffar ömsom skenar genom livets berg och dalar. Jennifers övergång till himlen har så klart väckt en hel del tankar hos mig. Cancern, livet, framtiden, döden. Satt hos K i förmiddags och tårarna rann över hur jag hela tiden slits. Dessa dubbla sidor. Tankar som "tänk om tumören börjar växa", "tänk om jag skulle bli sämre", "tänk om läkarna en dag säger nu kan vi inte göra mer för dig Emma", "tänk om jag dör... innan jag hunnit göra det jag vill och drömmer om". Alla tankar som en sådan situation som min väcker. Det tär på en, i alla fall på mig. 

Sedan den andra sidan. Där jag samtidigt vet att vi inte kan sia framtiden, att jag får ta de problem då - om de ens uppstår. Inte oroa mig i onödan, inte leva ett liv i oro och skräck. Sidan där jag också accepterat dödens närvaro och att jag en dag kommer gå den till mötes. Det krockar, för sedan finns även den starka livsviljan i mig. Den där delen i mig som krampaktigt håller sig i livet, delen som inte vill lämna jordelivet. Delen som vill styra över mitt öde och mitt liv, fast jag vet att vi inte har makten i våra händer. Vi är inte ensamma regissörer över vårt eget livs drama. 
Att hela tiden förhålla sig till alla tankar som kommer upp rörande min existens tar kraft. K frågade mig vad som skulle hända om jag slutade värja mig för "tänk om"-tankarna. Jag svarade att jag inte vet, men att jag är rädd för att de ska ta över. Hon tror jag skulle spara energi på det, det tror jag säkert också. Men som jag sa till henne; att om jag skulle tillåta dem vara där, få större utrymme och slutar värja mig mot dem blir jag rädd. Att tillåta det känns som att jag ger upp. Jag lämnar över kontrollen till någon annan. Jävlar anammat i mig försvinner tillsammans med kontrollen. Att tillåta tankar om döden i större utsträckning än idag och olika scenarion kring hur det kommer gå för mig känns som en highway till undergång. Att fokusera på det ger mig ingenting positivt tänker jag... Det blir en självuppfyllande profetia på spiralen som bildas - och den går endast neråt. Dominoeffekterna av att fokusera på det negativa, det där mörka som ständigt lurar i sinnet, det sätter sig till slut i kroppen. 

Jag vet hur stor inverkan inställning och det mentala har. Tänker jag positivt och fokuserar på det bra tror jag också att det kommer gå bättre. Det är nog också mitt sätt att försöka se att jag fortfarande har makt över min situation. Jag har kontrollen, jag bestämmer - inte Mårten. Det är hela tiden en pågående balansgång mellan att acceptera tankarna och höra dem, låta dem vara där men ändå ignorera och inte låta dem ta över. De får inte ha huvudrollen i min vardag. Att slitas mellan detta, styrkan och självdisciplinen som krävs vs att släppa efter, får mig ibland att tro att jag ska gå mitt itu.

Emma

HJÄRNTRÖTTHETEN.



Emma

söndag 31 augusti 2014

FÖR JENNIFER.

Tung dag, både igår och idag. Bra tajming att gå ut i skogen idag med två av mina bästa stöttepelare, mamma och Freja. De kramade om, pussade och fanns där - som alltid när jag kämpar i uppförsbacke. Så där satt jag i blåbärsriset och till och från ramlade tårarna. J som hamnade på hospis för några veckor sen, somnade in igår. Ena stunden känner jag mig bedövad och tom, nästa svämmar tårarna över. Tankarna krockar när jag tänker på det. Hon uträttade en stark kamp mot tumören i hennes huvud. Cancern vann denna gång och det smärtar i mitt hjärta när jag tänker på att hon lämnat oss. Gått vidare och blivit en ängel, alldeles för tidigt. Hon har lämnat ett tomrum och en stor sorg efter sig. Nu hoppas jag hon finner vila och ro på en vacker och smärtfri plats. Långt bort från, och fri, cancerns järngrepp.

Det känns extra en sådan här gång. Det blir obehagligt nära min egen situation då även Jennifer kämpade - precis som jag - mot hjärntumör. I hennes ära och minne ber jag er ge en gåva till min insamling. En slant, liten som stor - allt tas emot med enorm ödmjukhet och tacksamhet. Cancerforskningen behöver hjälp, speciellt när det gäller hjärntumörer.

Ni hittar den här.


Du var en fin vän för mig. Fuck Cancer.

Emma

fredag 29 augusti 2014

UTRYCKNING, ÖRONSUSNINGAR OCH SPÄNNINGAR.

Ambulanssirenerna tjuter i huvudet, öronsusningarna är också här. Idag ömmar det i axlar och nacke, jag är mör i hela kroppen efter gårdagens massage. Han gick på ganska ordentligt på mina knutar. Spänningarna och värken talar för en kropp som säger stopp. Nu behöver jag vila, tack. Värken i vänsterbenet/-foten avslöjar att det inte heller vill som jag vill, träningsvärk i låren trots lugna dagar. Jag lyder och sänker ribban ännu mer. Tar mig i kragen och mediterar, nu får det vara nog med så här spända muskler och en smärtnivå som är högre än vanligt.

Påverka det du kan, släpp det andra. Fokus fokus fokus.

Emma

onsdag 27 augusti 2014

GÅRDAGEN.

Freja ifrågasätter inte så mycket här hemma idag. Kräver inte så mycket och leker för det mesta själv de stunder hon känner för det. Försöker ibland få med mig men lägger ner så snart hon inser att det inte är läge. Telefonen ringde tidigare idag, A började prata. Frågade "hur mår du idag?" och direkt kände jag den omtänksamma, tillåtande handen på axeln. Handen som säger att det är okej. Jag krackelerade och allt sipprade ut. Hon är en av dem som får mig att reagera så sådana dagar som idag, när allt rinner över och är för mycket. Tårarna rann och jag berättade alltmer snörvlandes. Näsan svullnade igen totalt och hushållsrullen, ja den minskade förvånansvärt snabbt, ark efter ark. Några stunder suckade vi tillsammans, andra skrattade vi åt tillvaron som råder, allt som varit och hänt på en förjäkligt kort tid. Ibland är det för stort att ta in att det hänt så mycket på bara 3 år. Skratt och gråt, frustration och lättnad, glädje och sorg. Vilket skönt men omtumlande samtal.

Läste en del ur boken om hjärntrötthet igår. Det sätter igång mycket känslor och tankar - som vanligt både bra och dåliga. Befrielse och förståelse, samtidigt så mycket sorg över funktionsnedsättningen jag just nu lider av. Den förlamande mentala tröttheten som också sätter sig i kroppen. Alla utmaningar och svårigheter med relationer har stulit tiden från bearbetning av allt som pågår i kropp och huvud. Alla roliga saker jag gjort har också bidragit till att det på ett vis blivit ett glapp mellan då och nu. Nu kommer slaget och luften går ur mig. Tankarna kommer och känslorna svämmar över. 26 augusti, en dag jag behöver gråta, gråta och gråta. Andas och tänka att det är okej. Jag hinner skratta lyckligt senare.

Känslan av omgivningens förväntningar på mig är mer påtaglig vissa dagar. Samtidigt undrar jag om omgivningen verkligen har de förväntningar på mig som jag tror. Det är nog snarare jag som har förväntningarna på mig och sätter pressen på mig själv många av gångerna. Att jag ska vara glad, lägga det tunga bakom mig och sluta älta, för att nämna några av upplevelserna jag får. De gånger som när vännerna pratar om allt roligt som ska hända, allt kul vi ska göra sitter jag där med en kropp som skriker av värk, trötthet och tårar. Ett inre som fortfarande är skadat av cancerns frammarsch i mitt liv. Ett inre som varje dag kämpar med det som pågår minut för minut. Allt det där roliga det pratas om kan jag inte ge mig in i periodvis, det går inte i ihop med min verklighet alla dagar.

Det yttre visar en helt annan bild. Långt hår, den energiska tjejen som så ofta är ute med hunden. Hon som skrattar till och från och slänger käft med omgivningen. För konversationer som om inget pågår. Under allt det där, innanför väggarna pågår en kris och ett sorgearbete. En tjej som stundvis slits sönder inifrån. Varje gång det är jobbigare orkar jag inte ta upp det. Prata om det och säga "nej jag mår inte bra" när folk frågar hur läget är. Att idag strejkar kroppen, idag rinner tårarna eller att idag brinner det i både huvud och öron. Vissa gånger känner jag bara för att svara det första jag tänker. Verkligheten att jag är allvarligt sjuk, hur kan man må då? Säga att jag inte vet vad jag ska svara på frågan ens, jag vet inte var jag ska börja. "Har du tid?" kanske jag borde svara. De där gånger jag lider extra vill jag skrika rakt ut vid frågan, men den är ju så ofta en artighetsfras. Så samtidigt som jag vill vara brutalt ärlig vissa dagar tänker jag att det står en person där också. En människa med känslor som ska ta emot min ärlighet. Men att omgivningen dömer hunden efter håret gör mig arg. Det är som att bara för att jag ser frisk ut nu, för att jag gjorde ditten eller datten i t.ex. söndags eller för att jag blabla så är det bra nu. Det är över och Emma mår bra.
Det går framåt, och ja jag är bättre, men det betyder inte att allt tungt slutat. Det du ser är inte verkligheten. Under ytan pågår det saker, det gör det för oss alla - endast i större eller mindre utsträckning.

Hjärtat och samvetet får mig att bita ihop när jag egentligen vill säga som det är. Det måste bli ändring på det. Jag tar hand om andra, alldeles för många dagar i veckan, när jag själv befinner mig mitt i en helvetisk tornado.

Emma

lördag 23 augusti 2014

MAJ 2012 VS AUGUSTI 2014.

Gammalt och nytt. En tid dokumenterad av en fin vän och fantastisk fotograf; Caroline Broberg. 


Time flies.

Emma

onsdag 20 augusti 2014

BE TENDERHEARTED.

Återigen inne i vardagsrutinerna. Eller "inne i" var nog att ta i, jag har påbörjat dem. Idag. Efter sommarens uppehåll satt jag återigen i det där rummet på stan. Rummet med fåtöljen som står riktad mot fönstret, och sen så klart K mitt emot mig - terapeuten. Hennes ansikte har jag saknat i sommar. Komprimerat prat under timmen som gick och i ärlighetens namn kändes det för första gången som att det gick längre tid. Stundvis vräkte regnet ner utanför och vräkte det inte där så vräkte det ner för mina kinder. En mängd tårar som behövde komma ut efter allt jag bär på.

Med tiden har jag lärt mig att inte bry mig så mycket om vad andra tycker och tänker om mig. Det går framåt och vilken energi jag spar på att inte längre gå och fråga mig "undrar vad de säger om mig nu?", "undrar vad de tror och tänker?". Jag skiter i det, jag vet sanningen och det är det enda som egentligen är väsentligt i den här frågan. Men så kommer jag till två punkter, två punkter som berört mig ett X antal gånger i sommar. Svaret att jag är sjukskriven när någon frågar mig vad jag jobbar med och sen när det kommer till min vikt.

Själv har jag inga problem med att prata om min sjukskrivning eller cancer, det har nog många som följer mig förstått. När jag får frågan "vad jobbar du med?" och svarar "jag är sjukskriven" så har jag fått diverse reaktioner. Flertalet gånger reaktioner som höjda ögonbryn, frågetecken till ansikten, blickar och ett bemötande som känts allmänt skeptiskt till mitt svar. Jag får känslan att de tror att jag inte vill jobba och tycker jag är lat. Då bryr jag mig vad folk tycker och tänker om mig. För att bli ansedd som lat och att inte vilja jobba är något så långt ifrån mig man kan komma. Arbetsmyra som jag var innan jag blev sjuk. Då vill jag förklara varför jag är sjuk och när jag säger "jag har hjärntumör" skiftas stämningen och reaktionen på millisekunder. Vissa får panik och backar direkt med otaliga "förlåt att jag frågade", andra vågar fråga och visa intresse. Många gånger leder frågorna till intressanta samtal och är förhoppningsvis lika givande för hen som för mig. Det stör mig så evinnerligt att personer - vad jag uppfattar det som - ser ner på mig när jag säger att jag är sjukskriven. Attityden att de tar det som att jag lever på bidrag och skiter i jobbet, när jag i verkligheten utkämpar en daglig fight och gör allt jag kan för att komma tillbaka. Både till livet och arbetsmarknaden. Och som jag önskar att jag kunde jobba...

Det andra gäller min vikt. Jag har alltid varit smal, dels genom gener antar jag, men även pga att jag alltid ätit sunt och rört på mig. Hälso-tänket har sedan långt tillbaka funnits redan i min uppväxt tack vare kloka föräldrar. Sommaren har, som sagt, tagit på mig, både kropp och psyke har tagit stryk. Mycket av mig har försvunnit och när jag ser mig i spegeln idag ser jag en ganska smal Emma. Olik den Emma jag länge innan varit i kroppen. Musklerna försvann när kroppen var utmattad och i obalans av olika skäl och kilon tappades när orken till att laga mat inte riktigt fanns. När jag var smal redan innan blir det extra tydligt att jag tappat vikt när jag dessutom är så lång. Jag har kämpat med att få tillbaka den, kroppsformen, som jag förut var så nöjd med. Ännu en sak värken och sjukdomen påverkar så klart, kroppen går på högvarv när den jobbar med allt.
Flera i min omgivning har nog varit oroliga över detta, ännu en gång har jag fått en uppfattning och känsla över vad de tror. Reaktioner har ibland fått mig att tro att de, i sin tur, tror att jag svälter mig själv. Att jag inte äter och att jag vill se ut som jag gör nu. En del av mig kan förstå det med tanke på all vikt- och kroppshets som pågår i samhället. De sjuka idealen. Men jag tar det som en smäll i magen varje gång någon konstaterar att jag är så smal. Jag vet det redan och jag vill inte se ut så här. Jag vill vara sund och en bra förebild, jag vill leva hälsosamt och trivas med min kropp. När jag blev sjuk blev hälso-tänket ännu större än innan och jag är otroligt mån om kroppen jag har. Den ska räcka hela livet och jag tänker bli gammal, ja i alla fall leva tills jag tröttnar där på ålderns sena höst någon gång! Att vissa reagerat som om de tror att jag inte äter gör mig upprörd, för jag vill inte uppfattas så och jag vill inte att människor går runt och tror att jag svälter mig. DÅ bryr jag mig vad andra tycker, återigen. Kommentarer som "oj vad du åt Emma", eller "vad du är smal nu" klarar jag mig utan. Jag är medveten om problemet och jag gör något åt det. Känslan varje gång någon kommenterar på min vikt eller säger att jag är smal gör att sjunker jag inombords. Det får mig att känna mig liten och det är ingen skön känsla. Så snälla, innan ni slänger ur er någon kommentar, tänk till. Bryr ni er om, visa det på ett annat sätt. Jag vet att det varit välvilja de flesta gånger, men det blir så fel för jag har tagit emot det på ett annat sätt.

Det finns många som kämpar med vikten varje dag, en som gör det känner jag väldigt väl, och hon har funnits i mina tankar varje dag sen jag tappade vikt. Utan att gå in på detaljer skrämmer hennes resa mig och jag gör allt för att inte fortsätta tappa. Det finns många i samhället som strävar efter att gå ner i vikt, men det finns också många som kämpar med att gå upp i vikt. Bara för att man är otroligt smal behöver det inte betyda att man svälter sig själv eller framför allt att man vill se ut så. Det kan vara lika mycket kamp att lägga på sig som att tappa kilon. Erfarenheten jag fått av reaktionerna har också fått mig att bli ännu mer ödmjuk på planet om andras kroppar. Jag vet inte deras historia, vad de de utkämpar för kamp och jag tänker framför allt tänka mig för mer innan jag dömer något utifrån vad jag ser. Vi borde bli mer frågande, inte anta, vi borde bli mer ödmjuka med varandra. Känns viktigt att få allt det här sagt, mycket för min egen skull.
Till alla som ser mig och reagerar, till alla som känner mig: jag äter och jag kämpar med det. Varje dag kämpar jag mot Mårten och utan mat orkar jag inte ens stå upp. Näringen är avgörande. Att svälta mig själv skulle aldrig komma i upp ens i tanken, speciellt dessutom med min kämpande vän i åtanke.

Ks sista konstaterande innan jag gick var "du hade mycket att berätta idag.".
Ja, jag antar det, mycket behöver komma ut.

Emma

tisdag 19 augusti 2014

I WANT TO BE MORE CAREFREE.

Nu kliar det i fingrarna och tankarna vill summeras i skrift. Sommaren har varit, ja upp och ner på ett stundvis obehärskat vis. Ibland ett töcken som jag skrev tidigare. När det pågår mycket känslomässigt krävande saker säger det sig självt att man blir trött. Urvriden som en trasa som många skulle uttrycka det. Våren var tung för mig, även början av sommaren. Terapin som sätter igång sin process - både på gott och ont - och omgivningen som ibland blir som den blir. Förändring i mitt beteende blir så klart dominoeffekt för alla runt om, som berörs. Vilket gör att dynamiken i omgivningen förändras över lag. Senaste tiden har det har varit sjukdomar, tjafs, oro och frustration på många håll runtom mig. Med skilda föräldrar står jag med två familjer som befinner sig i sorg pga cancern. Känns som att oavsett vilket håll jag vänt mig åt har det varit ledsamt och oroligt. Egentligen otroligt förståeligt kan jag känna, även om jag till och från varit nära att sjunka i tårar. Påfrestande omställningar i livet tar på psyket och när psyket har det tufft tar det på kroppen. Allt har hopat sig, som en så klok vän sa. Allt har verkligen hopat sig denna sommar, känns som det varit något nytt att förhålla sig till hela tiden. Farfars situation, grannens situation, Js situation - alla berörda av cancerbesked och radikala förändringar i livet - har dragit upp många av mina minnen. Minnen från resan jag gjort, allt från hur det började, till behandling, till idag. Det närmar sig 3 år och det är en hel del minnen som dras upp. En stor mängd händelser på kort tid.

Kroppen som sakteliga började komma ur balans med diverse blodprover ledde till natriumtabletter och ny epi-medicin. Vissa dagar en trötthet som gjorde att jag sov som en tonåring. Samtidigt som jag minns de tyngre dagarna och allt som varit känslomässigt jobbigt minns jag även glada dagar. Dagar med mer energi och lycka i sinnet. Jag vill inte att det negativa ska lägga sig som en smog över det positiva. Jag vill minnas det bra, minnas sommarkvällarna jag skrattat, dagarna jag umgåtts och myst med de betydelsefulla. Höjdpunkterna som bröllop för E&J, bröllop för M&I som också innebar en Västerås-tripp, kvalitetstid med C och besök. Promenader på vida åkrar och i lummiga skogar, svettiga soldagar i gräset och simturer i svalkande vatten. Insikten jag kom till i Västerås efter att ha skrattat så magmusklerna kändes, ryckt på axlarna och tänkt "vad gör det?", levt fullt ut under en kväll. Där och då glömde jag Mårten för en stund, huvudvärken och öronen. Fokuserade på känslan jag hade i kroppen och mådde bara gott. Jag kände mig carefree och det är en känsla jag vill känna oftare.

Kom hem till min fyrfotade vän och kände mig less på att prata om vissa saker. Det som varit, relationerna och situationerna jag bearbetat, pratat om och förklarat. Usch, nu är jag bara trött på det, känner mig klar för tillfället. Stänger det kapitlet och ser framåt. De tyngre dagarna gör jag som en av de som inspirerar mig mest; plockar fram mina mentala lyckopiller. Stunderna jag mått som bäst, då jag befunnit mig på toppen av världen. Känt hur lyckan bultat i bröstet och leendet varit totalt på mina läppar. Min feng shui-orkan fortsätter i hemmet och jag slänger upp foton och peppande citat på väggen. Allt för att maximera och hjälpa mig själv på traven då det är svårare dagar.

Jag behöver skratta mer, jag behöver känna mig mer carefree. Slappna av, något som är lättare sagt än gjort när man genomgått och genomgår det jag gör. Men jag vill, jag kan och jag ska. Det kräver som mycket annat innan det sitter; träning.

Emma

onsdag 6 augusti 2014

NÄR TANKARNA BEHÖVER LÄTTAS PÅ EN DEL.

Är det på riktigt redan augusti? Den här sommaren känns som ett enda töcken. En dimma där dagarna svischat förbi. Vissa ljusglimtar i form av umgänge med vänner och familj, hundledigt och hussemester, sist men absolut inte minst möhippa och ett otroligt vackert bröllop. Men är det inte huvudvärken i värmen jag flämtat över så är det livets omständigheter. Inte bara med min situation, utan även farfars. Kära farfar, som också kämpar mot cancern - för andra gången och som han nu kommer få lov att leva med. Han är stark och jag beundrar honom enormt. Kan känna igen mig en hel del i hans inställning när det gäller sjukhus och sjukdomars "nödvändigheter", eller vad jag ska kalla dem. "Ja, det måste ju göras så nu kör vi", ungefär. Beundransvärt. Precis som min egen situation leder till funderingar och sorg leder även hans situation till detsamma. Samtidigt som jag processar allt annat som hänt i sommar fick jag reda på att J förflyttats till hospis. En tjej som sitter i exakt samma situation som mig, men en tumör som växer och där läkarna inte tror hennes hjärna klarar mer behandling. Jag vet att det är ett möjligt scenario, det har jag vetat sen jag blev sjuk; att hjärnan endast klarar att behandlas till en viss gräns. Det gör mig både ledsen och rädd, det blir alldeles för nära. På ett sätt en flämtande press i nacken. Försöker att inte tänka på det, att ta en dag i taget och lita på känslan i kroppen. Känslan i kroppen att saker ändå är relativt bra, att inget är direkt fel eller på gång att barka iväg. Jag är inte där och det är endast det jag måste komma ihåg: OM jag någonsin hamnar där får jag ta det då. Inte slösa mitt liv på att oroa mig över något som kanske aldrig inträffar. Men självklart är det som oftast så mycket enklare att säga, än att bara göra...

Det är lätt att glömma vilken skillnad lite bekräftelse gör. På hussemestern började jag läsa"När hjärnan inte orkar: Om hjärntrötthet" och lättnaden sköljde över mig. Tårarna inte långt där efter från stund till stund. Hjärntröttheten har varit ganska total för mig några år tillbaka, ja sedan Mårtens jävla karusell drog igång. Jag får ofta stå med "stoppskylten" (som en klok kvinna i min närhet brukar uttrycka det) och säga nej. Säga stopp när kroppen och hjärnan inte orkar. Känner mig oftast fruktansvärt tråkig, speciellt om det är en tyngre period som leder till många fler nej. Frustrationen över att folk inte förstår, ledsamheten och ilskan över att behöva vila ofta. Återigen frustrationen över att vilan inte alltid ger effekt. Tipset som jag så ofta får; Emma, lägg dig och vila lite. Jag vet att folk menar väl, men när jag vilat och vilat dag ut och dag in utan resultat vill jag bara kräkas på att vila. Men ändå orkar kroppen inte med, leder inte det till frustration så vet jag inte vad.

Efter att ha läst enbart någon sida i boken kände jag igen mig i enormt mycket i princip allt. Check, check, check på symptomen... Det sköna i att få det bekräftat även om jag redan vet det är att få höra det. Att bli påmind. Jag har inte blivit knäpp och är inte dum i huvudet, trög eller totalt efter. Hjärnan hänger bara inte med, för den orkar inte och hinner inte. Hjärnan får inte den vila den behöver pga allt den jobbar med.

I vardagliga situationer kan jag ibland känna att det blir jobbigt när folk inte vet vad jag går igenom. Vissa gånger när jag svarar konstigt, inte hittar orden, när det blir krock i hjärnan så förvirringen kommer, nästan börjar stamma eller kasta om orden känns det som att de undrar vad fanken jag håller på med. Troligtvis är det enbart jag som upplever det så och faktiskt färre som tänker så än vad jag tror. Något jag behöver jobba på och acceptera. Det är okej att inte vara lika rapp i käften som jag var förr, lika snabb i tanken som jag var förr, inte lika skarp i minnet. Jag behöver inte förklara mig, något jag gärna gör.. Det är en svår omställning jag har att acceptera. Jag har ju alltid varit en pratkvarn som kunnat accelerera som en racerförare i talet och argumentera som en politiker. Idag blir jag lättare stressad och tappar alla tankar istället. Svårt för folk att förstå när jag inte kan avsluta min mening jag började på. Den är bara borta. Jag har blivit oerhört känslig och skör för omgivningen. Botaniserar i Feng shui och Lean för att förbättra och underlätta vardagen. Här hemma har jag slängt säck efter säck med onödigt skräp och ordningen börjar bli återställd. Lugnet lägger sig och jag njuter av min ommöblerade, något mer organiserade oas. Nu får det vara slut att slösa energi och tid på att leta eller hela tiden gå och plocka saker. Behöver en frizon och ett lugn i en vardag som är väldigt krävande och oviss. M påminner mig ständigt om kloka saker; som att se möjligheterna och inte hindren, att byta ut vissa negativa ord mot andra för det ger en bättre känsla i kroppen. "What you think you become" som Buddha menar.

Emma

lördag 19 juli 2014

NÄR KATTEN ÄR BORTA DANSAR RÅTTORNA PÅ BORDET.

Vi har huset för oss själva. H är ute, E jobbar, så jag och hjärtat har haft lite kvalitetstid. Välbehövligt. Veckan har varit känslomässigt turbulent. Jag har återigen fått goda MR besked. Mårten är fortsatt still. Samtidigt som J fått helt andra besked och ska flyttas till hospis. Känns tungt i hjärtat. Hon som sitter i samma situation som mig. Skrämmande att veta att hjärnan inte klarar hur mycket behandling som helst. Det känns inte rättvist. Samtidigt de tankarna snurrar försöker jag minnas nuet. Försöker släppa oron och ångesten, njuta av livet och ta en stund i taget. Lättare sagt  än gjort ibland.

Men ikväll njuter jag lite extra, med bland andra J i tankarna. Ett smarrigt glas vin och en kameraskygg ;) Freja i knät, något avsnitt Suits sen hopp i sängen. Kärlek från oss i fåtöljen, till alla er läsare - kända som okända.


Emma

tisdag 1 juli 2014

MALANDE TANKAR, SVÄNGANDE KÄNSLOR OCH SÅRBARHET. EN JÄKLA MASSA SÅRBARHET.

Utanför fönstret hör jag två katter skrika på varandra i någon slags dispyt. Funderar på dagen som gått. På alla känslorna som bubblar runt inom mig. Bubblar är nog fel, det låter positivt. Skulle kanske säga att de kokar snarare. Jag är skör som glas. Otålig och känslig, man måste hantera mig med fingertoppskänsla. För minsta felsägning, minsta missförstånd i kommunikationen gör mig ledsen. Förklaringar som läggs fram på ett sätt där jag så snabbt tolkar in min del. Ser min roll, känner skuld, känner mig träffad. Känner att ansvaret läggs över på mig. Att jag inte kan göra ditten eller datten, att jag måste förstå det ena än det andra. Jag jag jag. Men andras roll då? Tänk att det är så lätt att man vill hitta syndabockar, förklara att det är någon annans fel och framför allt inte kunna vara självkritisk och fråga sig själv; vilken del har jag i det här? Vad ligger på mitt bord? Vilket är mitt ansvar? Vad kan jag tänka på eller göra annorlunda?

Det är en sak jag måste lära mig acceptera. Mitt ansvar VS inte mitt ansvar. Se det jag kan påverka och se vad jag inte kan påverka och sedan agera utifrån det. Och just den där utmanande biten; att acceptera. Jag har varit och grävt i allt möjligt, desperat på att få en ändring. Så fruktansvärt desperat att påverka det jag mår dåligt av. Några av bitarna kan jag inte ändra. De saker som faktiskt ligger på någon annans bord. Jag kan se ett tydligt mönster i hur jag är. Jag försöker hela tiden påverka det jag ogillar, situationer eller saker som jag inte mår bra av tar jag bort, personer jag inte mår bra av tar jag bort. (Men vissa tar man inte enkelt bara bort, som de med tex blodsband) Händelser som är negativa försöker jag göra något bra av, vända till det positiva och se fördelarna. Men när det kommer till den där biten att inte kunna påverka vissa människor tar det stopp. När jag inte kan få dem att förstå, se och tänka över det jag säger blir jag frustrerad. Och jag stångar, vänder och vrider, försöker gång på gång men också gång på gång står jag där och trampar. Jag måste lära mig acceptera att jag inte kan ändra en människa som inte förstår, eller som bara inte vill. Frustrationen jag känner över den biten äter upp mig. Hjärnan går på högvarv i princip dygnet runt. De där funderingarna hur jag skulle kunna gå till väga. Hur jag kan påverka det på något sätt, så att de inte upptar mina tankar, så att jag kan acceptera och gå vidare. Släppa, så jag i alla fall inte mår dåligt över det.

När jag hamnade i sorg och kris för att Mårten tågade in kom också tårarna. Hela vägen fram till idag har de funnits där - mer eller mindre. Just nu är jag i en period när jag gråter om andra gråter, jag gråter över minsta situation som berör känslor, med andra ord allt för många. Jag har blivit en så mycket större känslomänniska att allt jag går på är känslor. Impulsen styrs av känslor och jag blir så där frustrerande skör. Misstolkar och tar illa upp. Hur mycket jag än försöker komma ihåg vad personen menar, att de inte vill något elakt eller dumt, så går det inte att undkomma tårarna och sårbarheten. Jag blir ledsen och tar illa upp ändå, för tårarna står för så mycket sorg och frustration.
När jag blev sjuk blev jag också så enormt sårbar.

Emma

måndag 30 juni 2014

BÖRJA OM, BÖRJA RÄTT.

Dags att ta upp "Bra bok" och jag börjar redan ikväll. Idag är jag tacksam för att jag kan gå med mina båda ben. Tacksam för den friska luften som fyller mina lungor. Tacksam för Freja.

Over and out, god natt. Ny dag i morgon.

Emma

MISSFÖRSTÅDD OCH OFÖRSTÅDD.

Jag fick släpa mig upp i morse. Tanken poppar upp i huvudet; det hänger på mig. Ingen annan kommer komma och ta mig ur det, likt prinsen kommer på sin vita häst och räddar prinsessan ur knipa. Det är saga och det här är min verklighet. Mitt ansvar.

Så idag är en sådan dag då jag måste ge mig själv en hård käftsmäll för att ta mig i kragen, ta tag i saker, bryta. Gårdagens försök att rensa luften och säga det jag behöver, gick inte som tänkt. Hjärnan går på högvarv, allt kraschar i en enda kollision. Missförstådd och oförstådd. Får där och då inte fram det jag tänker. Det finns mycket jag är ledsen över. Jag känner mig sviken, frustrerad och arg. Rädd för att stå kvar helt ensam. Samtidigt som jag förstår att "hjärn-friska" människor inte kan förstå vad min situation innebär har jag ändå den där förväntan. En förväntan på att de i alla fall kan försöka tänka sig in i vad det innebär med hjärnstress och utmattning, trötthet, oro och värk. Jag är så trött på att känna mig oförstådd. I efterhand frågar jag mig varför jag inte gjorde si eller så, men det tar tid för hjärnan att inse. Processa allt som sägs och snabbt få fram svar. Ord flyger som brinnande pilar och träffar hjärtat, lämnar brännsår och ärr - mitt hjärta blöder och tårarna kommer. Hur jag än gör, vad jag än säger slutar det i kollision och tårar. Ibland verkar det som att jag inte hörs. Tårarna är nog oundvikliga just nu - de måste ut, sorgen, ilskan och alla de känslor som legat där och pyrt så länge kommer upp till ytan. Tårar över det som gått snett, allt ansvar som lagts på mig och att ingenting händer när jag inte gör. En viss person har rätt i en sak hon sade.

Lugnet i huvudet existerar inte, jag behöver ta tag i meditationen. Käftsmäll nummer två; dags att plocka fram yoginin i mig, hur motigt det än går just nu. Vet att det enda som får tankarna att skingra sig är medicinsk yoga och meditation. Jag behöver meditation i mängder för tillfället. "Just do it" var det någon som sa...

Emma

söndag 15 juni 2014

NÄR SVACKAN STYR TILLVARON.

Jag behöver en paus för tillfället. Få trycka på stopp. Den enorma svackan det känns som jag harvar i är alldeles för överväldigande. Den känns verkligen påfrestande.. Blodprover som är upp och ner vilket enligt läkaren leder till trötthet, orkeslöshet och huvudvärk - bland annat. Den psykiska utmaningen att hantera cancern och den sorgen blir så otroligt mycket svårare när kroppen sviker. Tålamodet är som bortblåst. Sorgen väger tungt, både igår och idag. Tårarna är uppe vid ytan och minsta stöt får mig att krackelera. Jag sover 11 timmar utan resultat ungefär. Känns som jag kan somna var som helst, när som helst. Biverkningarna av mer mediciner och högre dos är tydliga. Sorgen över relationer och stora sår inombords känns av mer när det är så här. Tårarna får falla, över all sorg jag känner, oavsett hur utmattad jag blir av det. Det måste få komma ut.

Ingenting av allt som pågår går hand i hand. Jag önskar jag kunde få trycka på paus, få semester. Men det funkar inte så i en cancerdrabbads liv.

Tankarna krockar och jag orkar inte mer idag. Det är en känslomässigt utmattande period och jag vill bara sova och vakna till en bra dag, en pigg kropp och ett alert huvud. Vakna och känna att det går lättare igen...

Emma